Ecce Homo - bilderna som skakade kyrkan

Den här texten publicerades först som reportage i Hopp #4 2024.

”Viktigt meddelande. Under kulturnatten har vi för avsikt att spränga Uppsala Domkyrka. Bomben är klar och apterad. Om detonationen inträffar 19, 21 eller 23 tänker vi inte avslöja. PS. Det billigaste för Polis och Kyrka är naturligtvis att avblåsa homosexpropagandan. DS.”

Brevet är undertecknat ”den Kristna Högern” och är ett av två anonyma bombhot som inkommer till Uppsalapolisen fredag den 18 september 1998, dagen innan fotosviten Ecce Homo ska visas i Uppsala domkyrka. Bakom de tolv bilderna, föreställande lika många citat ur bibeln där Jesus ses i olika scener med hbtqi-personer, står fotografen Elisabeth Ohlson, ännu ovetande om vilken enorm inverkan hennes verk ska få på Sveriges kristna samfund.

Några faktiska bomber briserar inte under kulturnatten 19 september, men sprängkraften från de tolv fotografierna ekar alltjämt mellan valven i domkyrkan.

Beslutet

På den magnetiska ytterdörren hemma hos Tuulikki Koivunen Bylund på Kvarngärdet i Uppsala trängs familjefoton och teckningar från barnbarn med magneter och kampanjmaterial från Republikanska föreningen. ”Statsöverhuvud skall tillsättas genom lag, ej samlag” förkunnar en affisch som citerar Vilhelm Moberg. En kanske något oväntad syn hos en före detta domprost och biskop i Svenska kyrkan, men så har Tuulikki heller inte varit rädd för att ta ställning i brännande frågor.

Hon är domprost i Uppsala (Sveriges vid tillfället enda kvinnliga domprost) när hon och två församlingskollegor i juli 1998 besöker Elisabeth Ohlsons Ecce Homo i ett bergrum under Sofia kyrka i Stockholm, den plats där utställningen först visas. Tuulikki fastnar särskilt för ett foto där en av modellerna i sina kupade händer håller den dygnsdos av livsuppehållande bromsmediciner som då togs av en aidssjuk.

– Jag blev väldigt tagen. En kollega i församlingen, domkyrkoprästen Roger Westin, hade några år tidigare dött i aids. En hemsk sjukdom och hemsk död. Då lades aidssjuka fortfarande i en svart sopsäck innan de lades i kistan, berättar Tuulikki.

I bilen hem till Uppsala pratar Tuulikki och hennes kollegor om vad de just upplevt och hur fotografierna skulle kunna nå även Uppsalaborna.

– Jag hade inga kontakter med galleri, men jag kom på att jag ju är stor chef i domkyrkan. Jag tänkte att vi kanske skulle behöva kosta på oss en annons för visningen. Det vore ju pinsamt om ingen kom.

Det beslutas att fotografierna ska visas under kulturnatten i Uppsala, 19 september. Vid tre tillfällen under kvällen ska de projiceras på en stor duk vid kröningsvalvet i domkyrkan.

– Sanningen är den att jag inte ens la fram det som ett förslag, utan jag bestämde att vi skulle visa bilderna. Hade det blivit omröstning i kyrkorådet hade det inte blivit av, men vi hade en väldigt klok ordförande som ansåg att domprosten bestämmer över gudstjänstlivet.

Tuulikki förstår så klart att bilderna kan komma att väcka reaktioner, men exakt hur starka kan hon då inte föreställa sig.

– I och med att jag själv hade blivit så tagen av bilderna så tänkte jag att när folk väl får se dem så kommer de, som jag, tycka att de är fantastiska. Jag var helt övertygad om det.

Reaktionerna

Någon annons blir det snart tydligt att utställningen inte behöver. När domkyrkan i augusti skickar ut ett pressmeddelande om den kommande visningen bryter helvetet lös.

Personer som då arbetade i kyrkan och som jobbar kvar än idag vittnar om den enorma ilska och upprördhet folk gav uttryck för i telefonsamtal och brev – folk som vill berätta att de lämnar Svenska kyrkan, som vädjar om att bilderna inte ska visas, som lämnar in protestlistor.

Många av de mest upprörda rösterna hörs från kyrkligt håll, både från frikyrkor och församlingar i Svenska kyrkan.

”[Vi tar] bestämt avstånd från det sätt på vilket vår frälsare Jesus Kristus framställs i bilderna i Ecce homo. […] Att Jesus mötte tullindrivare och horor innebar inte, vilket både ärkebiskopen och domprosten borde veta och förkunna, att han uppmuntrade deras synder och uppmanade dem att leva kvar i det”, skriver representanter för ett av pastoraten i Göteborgs stift.

”Dessa bilder av Jesus är förnedrande och förlöjligar Honom och det som för oss och många andra kristna är heligt och som vi anses inte får smädas. Vi vädjar till er att snarast ompröva beslutet och inte visa denna utställning”, skriver en frikyrklig pastor på uppdrag av sin församling.

Signaturen ”Operation renhållning” riktar hat och hot direkt mot Tuulikki:

”Upphör med skändandet av svenskarnas heliga kyrkorum, stick till Finland snarast, om så inte sker kan du vara viss om att tystas av ett välriktat nackskott enfaldiga ’bögflata’-hynda.”

Men genom stormen står Tuulikki stadig i sitt beslut att visa bilderna. Det är egentligen bara på en punkt hon vacklar – dopbilden.

Dopbilden

Från flera håll kommer påtryckningar om att fotot som föreställer Jesus dop inte ska visas. Även personer som i övrigt varit positiva till visningen av bilderna tycker att dopbilden, där modellen föreställande Jesus syns med blottat kön, passerar gränsen för vad som kan visas i domkyrkan.

Över telefon förklarar Tuulikki för Elisabeth Ohlson att dopbilden har väckt starka reaktionen och ber att de under kulturnatten ska få exkludera denna från visningen. Påtryckningar kommer också från dåvarande ärkebiskop KG Hammar. Elisabeth går motvilligt med på förfrågan, men ju närmare kulturnatten kommer, desto mer övertygad blir hon om att fotografierna inte kan visas utan dopbilden.

Tio dagar innan Ecce Homo ska visas besöker Elisabeth Tuulikki i hennes hem i domprostgården. Hon har bestämt sig för att antingen visas fotosviten i sin helhet eller inte alls. Med sig i fickan har hon ett pressmeddelande med rubriken ”Bokstavstrogna kristna stoppade Ecce Homo!” som hon säger att hon kommer skicka ut om dopbilden inte får visas. Till Tuulikki säger hon att det vore ett svek mot alla hiv-smittade och aidsoffer att ge vika för de kritiska rösterna.

För Tuulikki känns det som att golvet skakar under henne. Att pressmeddelandet ska skickas ut är helt otänkbart. Hon säger att alla bilder kommer visas och inser samtidigt att det är ett beslut som kan kosta henne domprostämbetet.

– Jag hade inte kunnat verka i den kyrkan som präst om visningen ställdes in. Det hade varit ett så kolossalt svek. Kyrkan har ju svikit de homosexuella, men det har inte varit så offentligt som det då hade blivit. Jag insåg att det var Guds mening och vilja att detta skulle ske i Uppsala domkyrka.

Kärleken

Mord- och bombhoten gör att Uppsala domkyrka patrulleras av polispiketer och polishundar under kulturnatten 19 september 1998. Några enstaka personer delar i protest ut flygblad utanför ingången, men i övrigt går det lugnt till. Intresset för utställningen är enormt och under kvällens tre visningar är det alldeles knäpptyst i kyrkan trots att tusentals besökare trängs i både bänkrader och gångar. I sitt välkomsttal tillägnar Tuulikki kvällen minnet av sin bortgångna kollega, Roger Westin.

– Efter visningen kom det fram en allvarligt aidssjuk man från Stockholm som hade käpp och hemska svarta fläckar i ansiktet. Han sa att det här var det bästa han hade varit med om i sitt liv, säger Tuulikki.

Utöver hat-, hot- och protestbrev resulterar också visningen i fyra anmälningar av Tuulikki till domkapitlet (samtliga lämnas utan åtgärd) och en inställd audiens hos påven i Rom för ärkebiskop KG Hammar (en historia i sig), men även hyllningar och tackbrev från hbtqi-personer, hiv-smittade och aidssjuka som för första gången känner sig bekräftade av kyrkan.

– Idag när Svenska kyrkan med glädje viger homosexuella par kan folk inte fatta hur den allmänna stämningen var. De hemska saker man sa om homosexuella, menar Tuulikki.

De enorma reaktionerna på Ecce Homo gör också att Elisabeth Ohlson under några år lämnar Svenska kyrkan. Först i samband med flyktingkrisen 2015 går hon med igen.

– Jag har på senare tid tittat på gamla filmsnuttar från den tiden. Jag märker hur kristen jag var i mina formuleringar. Jag pratar om hur Gud älskar oss. Det är ett slags barnatro som är väldigt fin, jag är glad och stolt över att jag uttryckte mig så. Men det var också uttryck för en oskuld som jag i och med reaktionerna på utställningen förlorade och aldrig får tillbaka, säger hon i en intervju med Kyrkans tidning i november 2023, mindre än ett år innan hon går bort i cancer.

Efterdyningarna

Tuulikki blev inte av med sitt ämbete, men hon kan med facit i hand se att hennes beslut att visa bilderna påverkade henne långt efter att kulturnattens sista visning var över.

– Jag har ju varit med i tre biskopsval. I Skara 2004 lyfte vissa konservativa fram att jag var den hemska kvinnan med Ecce Homo. I Åbo 2005 ansågs det hemskt att jag hade välsignat homosexuella par. Det var först 2009, när jag var biskopskandidat i Härnösand som man lyfte Ecce Homo som en positiv sak.

Tuulikki tror inte att Svenska kyrkan hade varit där den är idag ifråga om hbtqi-personers synlighet och rättigheter utan Ecce Homo.

– Jag har aldrig ångrat mitt beslut att visa Elisabeths bilder. Mycket annat har jag ångrat i livet, men aldrig det.

Som biskop i Härnösand blev Tuulikkis valspråk passande nog ”Charitas foras mittit timorem”:

Kärleken fördriver rädslan.

Text: Lina Svensk
Foto: Patrik Lundin

Fotnot:
Bakgrundsfakta är hämtad ur Gabriella Ahlströms reportagebok Ecce Homo – berättelsen om en utställning (Albert Bonniers förlag, 1999) och Tuulikki Koivunen Bylunds memoarer Äta livet med stor sked (Ekström & Garay, 2021).