På liv och död - utställningstexterna

Färdkost för livet

Nattvarden är gemenskap kring en måltid och altaret blir bordet där det dukas upp. Det behövs bröd och vin. Brödet kan vara vanligt bröd, men i den västliga delen av kyrkan används sedan medeltiden oblater – runda bröd av ojäst deg. Förr bakade Uppsala domkyrka sina egna oblater. I montern ser du två oblatjärn och en oblatstans från 1700-talet. I Norden var det svårt och dyrt att importera riktigt vin. Under golvet innanför domkyrkans norra port finns ett litet rum som troligen varit domkyrkans vinkällare. Hur det kunde gå till vid nattvardsfirande på medeltiden kan du se på kalkmålningarna av Albertus Pictor i Sankt Eriks kor härintill.

I Uppsala domkyrka firas nattvard (mässa) nästan varje dag året runt. Prästen är då klädd i en mässhake. Det är ett plagg som går tillbaka till kyrkans äldsta tid, och som har olika färger vid olika tider på kyrkoåret. I utställningen visas bilder på två mässhakar. Bägge är tillverkade runt mitten av 1900-talet och de kommer från Västlands respektive Häggeby kyrka. I domkyrkans museum Skattkammaren kan du även se vackra medeltida textilier.

Nattvarden förverkligar den kristnes samhörighet med Jesus och bekräftar att Gud älskar och förlåter. Därför är det för många kristna mycket viktigt att kunna ta emot nattvarden också när man blir sjuk eller gammal och särskilt inför döden. I montern finns ett så kallat sockentyg, en väska som innehåller allt som behövs för att fira nattvard fast i miniatyr, att användas i hemmet eller på sjukhus. Att snarast möjligt bege sig till den som ber om så kallad sjukkommunion är fortfarande en av prästens främsta plikter liksom att bevara den
absoluta tystnadsplikten om vad som bekänns i det själavårdande samtalet.

Föremål:
1. Oblatjärn, ”oblatgräddpanna”, Uppsala domkyrka. Järn med skacklar, 1700-tal, 84 x 15 cm, tillverkning Hällefors bruk.
2. Oblatjärn, ”oblatgräddpanna”, Uppsala domkyrka. Järn med skacklar, 1700-tal, 89 x 19 cm, plats för 18 oblater. På ena sidan stansas oblaten med Kristus på korset, INRI, på den andra sidan Guds lamm, se detaljbilder.
3. Oblatstans, förtennat järn, 1700-tal, Uppsala domkyrka.
4. Sockenbudstyg, Uppsala domkyrka, Uppsala domkyrkoförsamling (tidigare tillhört Mikaelskyrkan), förgyllt silver, glas och schatull i läder, 1906.
Medeltida nattvardsscen, Uppsala domkyrka, Sankt Eriks kor, kalkmålning, omkring 1480, Albertus Pictor, restaurerade 1892.
Mässhake, foto på pelare, Västlands kyrka, Västlands församling, Mässhake av vitt ylle med broderad dekor i flerfärgat silke och guld, fodrad med blekgrönsidentaft och märkt på fodret ”ATELJÉ LIBRARIA STOCKHOLM 1948”. På framsidan riksäpple omskrivet av kvadrat med rundade hörn. På baksidan guldkors i form av kräkla samt stor framställning av S:t Göran och Draken. Mått: 115 x 98 cm. Fotograf Albert Karlsson.

Brödet bryts och livet delas

Många kyrkor äger mycket gamla föremål som har stort kulturhistoriskt värde och som fortfarande används i gudstjänsten. När nattvard skall firas behövs ett fat för brödet och en bägare för vinet. De kallas paten och kalk och är ofta gjorda i dyrbara material. I montern ser du två kalkar från Rimbo och Bollnäs som fortfarande är i bruk alltsedan 1300- respektive 1500-talet. Den tredje kalken med tillhörande paten skänktes till Uppsala domkyrka av en präst, herr kaniken Ödhinus, på 1340-talet.

Nattvarden återskapar den sista måltiden som Jesus åt med sina tolv lärjungar. Han skulle snart bli fängslad, dömd och avrättad. Då ber Jesus dem göra i ordning en gemensam påskmåltid. Men mot slutet av måltiden gör
Jesus något som inte alls är traditionellt. Han tar ett bröd, bryter det i bitar och säger: tag och ät. Sedan tar han bägaren med vin och säger: drick av den alla. Detta skall de göra för att minnas honom. Efter uppståndelsen blir nattvarden för de kristna därför det tydligaste uttrycket för att Jesus är närvarande och att vi hör samman i honom. Tillsammans med bibelläsningen är nattvarden centrum i gudstjänsten och firas vid ett altare som är invigt för att symbolisera Guds närvaro i rummet. I montern kan du se en bild på nattvarden så som
den gestaltas i det vackra altarskåp som finns i Skepptuna kyrka.

På pelaren bakom montern ser du en relief från 1300-talet. En pelikanhona pickar sig själv i bröstet. I det gamla Egypten trodde man att pelikanerna gjorde så för att ge sina ungar föda. Senare har de kristna gjort pelikanen till
en symbol för Jesus: han ger sitt blod för alla oss små kycklingar.

Föremål:
1. Paten, Bollnäs kyrka, Bollnäs församling, 1500–1600-tal, förgyllt silver.
2. Kalk, Bollnäs kyrka, Bollnäs församling, 1500–1600-tal, förgyllt silver.
3. Kalk och paten, museet Skattkammaren, Uppsala domkyrka, Uppsala domkyrkoförsamling, förgyllt silver med delvis bevarade emaljinläggningar, skänkta av kaniken Ödin Persson omkring 1347, kalken delvis omgjord (cuppan) 1791 av guldsmeden Carl Nilsson Fahlberg, Uppsala.
4. Kalk, Rimbo kyrka, Rimbo församling, 1325, tillverkad i Stockholm eller Lübeck, förgyllt silver med mörkblå, röd och grön emalj.
Nattvarden – detalj från Skepptuna kyrkas altarskåp, Skepptuna församling, tillverkat i Bryssel ca 1515 i Jan Bormans verkstad, foto: Lennart Karlsson, Historiska museet/SHM (CC BY).
Kragsten, relief, 1300-tal, bland domkyrkans äldsta utsmyckning.
Mässhake, Häggeby kyrka, Häggeby församling, 1964, blå/violett sammet, komponerad av Anna-Lisa Odelqvist-Kruse, tillverkad av Libraria. Fotograf Simon Kruse.

Vi föds till gemenskap

I många familjer finns dopklänningar som går i arv mellan generationerna, ett alldeles eget kulturarv. De flesta kyrkor har också dopklänningar att låna ut. Om klänningen vet man att den skall vara vit, alldeles för lång och helst
litet flexibel för barn i olika storlekar. De flesta som döps under sitt första år kläs i dopklänning. Bakom dig ligger Sturekoret där många barn döps och där Jesus familj skildras i altarskåpet.

Den vita dopdräkten symboliserar hur dopvattnet tvättar rent och ger liv. Att klänningen är så lång skall förstås som att dopet är något att växa i hela livet. Idag döps många barn när de är större och andra när de konfirmeras
eller senare i livet. Då kläs man i vanliga kläder, eller kanske i en konfirmandkåpa. 

Bland de första kristna var det förstås mest vuxna som blev döpta. Hur uppstod traditionen att döpa spädbarn? Förklaringen är att det lilla barnet bäst uttrycker vad dopet handlar om: i kristen tro bekräftar Gud sin
kärlek och samhörighet med oss utan att vi behöver prestera något tillbaka. Dopet gestaltar glädjen över en ny människa och viljan att i gemenskap ge henne allt det ett barn behöver. Ofta utser föräldrarna några som särskilt
skall bry sig om just detta barn. De kallas gudföräldrar eller faddrar och skall hjälpa barnet att upptäcka gåvan som givits i dopet.

I montern ser du ett antal dopklänningar och via QR-koden kan du ta del av berättelser om dessa. Det finns även ett texthäfte att låna i Katedralbutiken.

Föremål:
Dopklänningar. Tack till familjerna: 1. Matto, 2. Persson, 3. Borg, 4. Warpe samt 5. Gävle församling, 6. Uppsala domkyrkoförsamling.
Altarskåp, Uppsala domkyrka, (ursprungligen Skånela kyrka), Uppsala domkyrkoförsamling, 1500-talets första fjärdedel, ek, tillverkat i Bryssel, höjd 195 cm, bredd 169 cm.
Dopfunt, Uppsala domkyrka, Uppsala domkyrkoförsamling, 1982, ek, formgiven av Staffan Östlund och tillverkad av Lars Ove Ohlsson. 1998 kompletterades den av samma formgivare med ett cirkelformat lock av trä så att den också kan användas som altarbord.

Jag är världens ljus

Nu står du vid en av Uppsala domkyrkas dopfuntar. Vanligen används den till dop varje vecka. Bredvid funten ser du ett ljus. Jesus säger: jag är världens ljus. I kristen tro innebär dopet att vårt ljus lyser inför Guds ansikte hur livet än ser ut. Därför är dopets symboler ganska allvarliga: vattnet som ger liv är också mörkt och djupt och ibland farligt, som livet kan vara. De kristna tror att vår relation till Gud håller för det eftersom den bygger på Gud, inte på oss.

I Stora glas, Sveriges största kyrkfönster i domkyrkans södra tvärskepp, blir Jesus döpt i floden Jordan. Jesus döps till att höra ihop med oss och vi döps för att höra samman med honom, som lemmar i hans kropp. Fönstret
är konserverat av domkyrkans glasmålningsateljé 2017.

Bakom dig ligger Sankt Eriks kor med medeltida kalkmålningar av Albertus Pictor, tyvärr ganska hårt restaurerade på 1890-talet. Man kan bland annat se legenden om Erik den helige, Sveriges nationalhelgon. Där syns både nattvardsfirande och dop när kung Erik på 1100-talet kristnar Finland.

De flesta kyrkor har ljusbärare där alla som besöker kyrkan kan tända ljus. En står vid ingången till Sankt Eriks kor och två finns vid domkyrkans huvudingång, där det också står en dopfunt med vatten som den som vill
kan teckna sig med när man lämnar kyrkan.

Föremål:
Dopfunt, trä, 1757, utförd av Magnus Granlund efter ritningar av Carl Fredric Adelcrantz.
Ljusbäraren ”Ljus och skuggor”, utförd efter ritningar av Lennart Wintermyr 1993, utanför Sankt Eriks kor.
Kalkmålningar, västra väggen Sankt Eriks kor, omkring 1480, Albertus Pictor, restaurerade 1892
Stora glas, glasmålningar med scener ur Jesu liv, (Sonens fönster), 1892, J.A.G Acke m. fl.
Medeltida dopfunt av Vattholmamarmor, foten nytillverkad 2009.

Av jord har du kommit

Alla människor måste förhålla sig till döden. Vårt eget liv tar någon gång slut. Medan vi lever gör vi alla erfarenheten att förlora viktiga personer som dör ifrån oss. Ibland sker det oväntat och tragiskt, ibland som ett naturligt slut
på ett långt liv. Frågorna om döden är sådant som varje människa funderat över så länge vår art funnits.

Begravningen gestaltar något genomtänkt. Bårtäcket du ser framför dig kommer från Voxna kyrka i Hälsingland. Det säger något om hur man ville att begravningen skulle vara: högtidlig kanske, stilla, påkostad, varm… Det finns
en mängd seder kring begravningen och de växlar mellan olika platser och tider också inom den kristna kyrkan. Som grund ligger den kristna tron att varje människa är skapad av Gud och att hennes relation till Gud går bortom
livet på jorden.

Vid en kristen begravningsgudstjänst tar den tron form i ord, musik, handlingar och redskap. Begravningen är en sorgehögtid men den kan också innehålla glädje över det som varit och vill förmedla hopp inför det eviga livet.
Centralt är överlåtelsen: när vi inte kan göra mer för den döda får vi lämna henne i Guds händer. I Svenska kyrkan läser man i söndagens gudstjänst namnen på dem som dött i församlingen, tackar för deras liv och ber för dem
som sörjer.

Föremål:
Bårtäcke, Voxna kyrka, Ovanåkers församling. Blå halvyllevävnad tonande från mörkare blå utmed långsidorna till ljusare blå in mot mitten, stort applicerat latinskt kors av drällvävnad i blått, gult och vitt. Vävd av Ingrid Knuters-Berg 2002. Mått: 314 x 198 cm.

Lika inför döden

Innan kristendomen kom till Sverige hade varje gård sitt eget gravfält och gravskicket växlade mellan olika perioder. Den kristna kyrkan ville att de döda skulle jordbegravas, som ett sätt att markera en ny tro och för att uttrycka
respekt för kroppen, som Gud har skapat, och väntan på uppståndelsens dag.

När kyrkor byggdes fick de en kyrkogård: där skulle alla i bygden begravas - vid den invigda kyrkan och i en större samhällsgemenskap, så kallade socknar. På 1200-talet hade de tagit över ansvaret för kyrkobyggnaderna
och många andra uppgifter.

Under golvet i Uppsala domkyrka ligger inte bara Gustav Vasa utan en stor del av den lilla stadens innevånare. I slutet av 1700-talet upphörde denna sed och därefter begravdes alla på kyrkogården eller på de nya begravningsplatser som anlades. Svenska kyrkan ansvarar även idag för dessa. Där kan
gravsättning ske i många olika former och alla religioner få sina gravseder tillgodosedda. Eftersom uppdraget gäller alla betalar alla också en så kallad begravningsavgift.

Ett inslag i begravningstraditionerna som kommit tillbaka är bårtäcke som ersättning för dekorationer på kistan. Här ser du ett bårtäcke från Skogs kyrka i Hälsingland.

Föremål:
Bårtäcke, Skogs kyrka, Skogs församling, ull, lin och siden, 5 skafts satinbindning. Formgivare: textilkonstnär Marie Gunnarsson. Vävd av Gerd Lindqvist Bollnäs hemslöjd 2009.
Mått: 391 x 245 cm.

En kunglig begravning

Den 29 september 1560 avled Gustav Vasa efter att ha styrt Sverige i nästan 40 år. Omkring två månader senare, den 21 december, begravdes han i Vårfrukoret i Uppsala domkyrka. Händelseförloppet är ganska väldokumenterat. Redan 1551 verkar kungen ha bestämt sig för att begravas i Vårfrukoret. Koret var under medeltiden platsen för vördnaden av jungfru Maria, men det medeltida gudstjänstlivet förändrades i och med reformationen. Rummets traditionella betydelse var dock säkert viktig vid Gustav Vasas val av begravningsplats. Det gamla Mariaaltaret stod faktiskt kvar här ända fram till 1700-talet. Samtidigt kunde Uppsala domkyrkas anknytning till
Erik den helige bidra till att ge legitimitet åt Vasaätten.

Begravningen 1560 blev en storslagen manifestation efter förebild från utländska furstehov. En högtidlig procession tågade i vintermörkret från Stockholm till Uppsala. Deltagarna bar på fanor och det fanns också en bår med kistor och skulpterade figurer av vax som visade Gustav Vasa och hans två första gemåler, Katarina av Sachsen-Lauenburg (död 1535) och Margareta Leijonhufvud (död 1551). Drottningarna hade tidigare haft tillfälliga gravar i Storkyrkan i Stockholm. Då hade en ännu bevarad krona av förgyllt vax placerats på Margaretas huvud. Den visas nu i en monter inne i Vasakoret.

På plats i Uppsala domkyrka hölls en likpredikan av biskop Peder Svart. I Vårfrukoret hade man förutom svarta textilier även hängt upp två stora målade tavlor som visade Gustav Vasas härstamning på fädernet och mödernet. Där placerades också de fanor som hade medförts i processionen. Gravmonumentet, som nu står mitt i koret,
tillverkades mellan 1562 och 1583 av Willem Boy. Det är utfört i renässansstil med skulpterade bilder av Gustav Vasa, Katarina och Margareta.

Hörnen markeras av obelisker och längs sidorna finns vapensköldar och inskrifter. Formspråket hämtades från samtida utländska furstegravar. De båda änglarna på östra kortsidan höll ursprungligen en metallkrona mellan sig som i delvis rekonstruerat skick nu är utställd i en monter i koret. Från början verkar det ha funnits planer på att tillverka separata monument för de tre kungligheterna. Delar av Katarinas och Margaretas gravvårdar är fortfarande bevarade i ett av domkyrkans föremålsmagasin.

Såsom i en spegel

Genom en tillfällig spegel möter du ovansidan av Gustav Vasas gravmonument. Där ligger han omgiven av två av sina drottningar, Katarina av Sachsen-Lauenburg och Margareta Leijonhufvud, och med blicken mot öster, där Kristus skall komma på morgonrodnaden på den yttersta dagen.

Gustav Vasa hade nog inga planer på att installera en spegel i sitt gravkor, men han var förmodligen bekant med begreppet Furstespegel: en sorts instruktionsbok för härskare. Ett svenskt exempel, Konungastyrelsen, går
tillbaka på den romerske författaren Aegidius Romanus, filosofen Aristoteles och Bibeln. Konungastyrelsen skrevs under 1300-talet som vägledning för en svensk tronföljare.

Furstespeglarna ger uttryck för försöken från slutet av medeltiden att skapa ett modernare samhälle med hjälp av en stark kungamakt. Den kristna tron spelar en stor roll: en god kung vet att han har någon över sig, Gud Fader.
Under renässansen försvagas det religiösa inslaget till förmån för ett mer hårdfört fursteideal, till exempel i Niccolò Machiavellis Fursten (1532).

Fursten har sitt värde endast genom sin roll i staten och måste vara både auktoritär och principlös, hänsynslöst inriktad på statsnyttan. Om Gustav Vasa påverkades av något ur denna litteratur är det nog snarare
av äldre skrifter, kanske Konungastyrelsen, än den senare typen.

Gravvalv och kistor

Under Vasakoret finns två gravvalv som båda är murade under 1500-talet. De nås via en tegeltrappa i koromgången som är dold under golvet. Gravvalvet längst i öster gjordes i ordning redan på 1550-talet. Här är kistorna med Gustav Vasa och hans båda drottningar Katarina av Sachsen-Lauenburg (död 1535) och Margareta Leijonhufvud (död 1551) uppställda. De är placerade inuti en stor kopparlåda som i sin tur står på en
järnställning längst i öster i utrymmet. På väggen intill finns även tre målade sköldar som visar Gustav Vasas, Katarinas och Margaretas vapen. Till begravningen tillverkades särskilda kronor och spiror så kallade regalier, som placerades i kistorna och som nu är utställda i koret.

Då kungens tredje hustru, drottning Katarina Stenbock, avled 1621 blev även hennes kista nedsatt i gravvalvets östra del. Hennes med pärlor prydda krona är nu också utställd i koret.

Det västra valvet iordningställdes på 1590-talet. Här finns två kistor som innehåller kvarlevorna efter kung Johan III (död 1592) och hans andra drottning Gunilla Bielke (död 1597). De är uppställda på järnställningar vid södra respektive norra väggen. I golvet i det västra utrymmet ligger också en medeltida gravhäll från 1334 som från början troligen var placerad uppe i Vårfrukoret. När Johan III avled den 17 november 1592 var avsikten ursprungligen att han skulle få ett gravmonument vid korets norra vägg. Här uppsattes också ett tillfälligt minnesmärke över kungen som var utfört i trä och överdraget med svart sammet. Samtidigt pågick arbetet med gravmonumentet som tillverkades av Willem von dem Block i Danzig (Gdańsk). När det till sist överfördes
till Uppsala i slutet av 1700-talet ställdes det istället upp i det Jagellonska koret, där Johan III:s första hustru Katarina Jagellonica (död 1583) är begravd.

Regalier

Stora montern (läses från vänster till höger):
Drottning Katarina av Sachsen-Lauenburgs begravningskrona, förgyllt silver, utförd av guldsmed Hans Rosenfelt i Stockholm.
Kung Gustav Vasas begravningskrona, förgyllt silver. Änneringen (kronans yttre del) bars under hans livstid. Byglarna och den korsprydda globen tillkom förmodligen i samband med kungens begravning 1560.
Drottning Margareta Leijonhufvuds begravningskrona, förgyllt silver, utförd av guldsmeden Hans Rosenfelt i Stockholm.
Begravningsspiror, förgyllt silver, drottning Katarina av Sachsen-Lauenburg, Gustav Vasa och drottning Margareta Leijonhufvud, utförda i Stockholm 1560 av guldsmeden Hans Rosenfelt i Stockholm.
Krona, upptagen ur änkedrottning Katarina Stenbocks grav, sötvattenspärlor uppträdda på silvertråd.

Övriga montrar:
Krona, förgylld mässing, ursprungligen placerad på den lilla kudden mellan två bevingade putti på gravmonumentets östra sida.
Drottning Margaretas första begravningskrona, fragment, trä och förgyllt vax, förgyllt av Urban målare, 1551, upptagen ur hennes första kista, hittad vid gravöppningen 1945-46, domkyrkans föremålsmagasin.
Gustav Vasas, Katarina av Sachsen-Lauenburgs och Margareta Leijonhufvuds monogram, GR (Gustavus Rex), KRS
(Katarina Regina Sueciae) och MRS (Margareta Regina Sueciae) 1560, förgyllt silver, ursprungligen fästade på deras begravningskläder, av sammet, upptagna ur graven 1886.