Torsdag 21 maj - Kristi himmelsfärds dag

Välkommen till Gökotta från Kyrkstugan vid Nydalasjöns strand. På Kristi himmelsfärds dag steg Jesus upp till himlen och lämnade tillvaron på jorden. Predikan av Christofer Sjödin. Lena Nilsson jojkar, Jenny Lundström kular och Moa Lundström spelar klarinett.

Dagens kollekt går till Act Svenska kyrkan och deras viktiga internationella arbete.

När världen drabbas av coronapandemi förvärrar det en redan svår situation för människor som lever i stor utsatthet. Tillsammans kan vi rädda liv på platser där handtvätt och social distansering överhuvudtaget inte är möjliga. Tillsammans sprider vi hopp!

Ge en gåva via Swish 9001223, Bankgiro 900-1223 eller Plusgiro 90 01 22-3

 

Välkomna till Gökotta. Temat för dagen är Herre över allting.

Dagens evangelium är hämtad från Johannesevangeliet 17:1-8

Vi får lyssna till, och sjunga med om vi vill i, psalm 197, vers 1-2 Den blida vår är inne och 297 Härlig är jorden

Vi får även lyssna på Lena Nilsson som jojkar Gieka (gökens jojk), Tsitsch (småfågeljojken) och Hanga (alfågelns jojk) och Jenny Lundström som kular. 

Predikan 

I inledningen av vår gudstjänst jojkade Lena Nilsson Gökens jojk samt småfågeljojken som också Jenny Lundström kulade till.

Göken är en självupptagen fågelvärsting som lägger sina fågelungar i andra, mindre, fåglars bon för att sedan lämna dem och leva lättsamt i den norrländska sommaren medan betydligt mindre fåglar sliter för att ta hand om gökens ungar. Men kanske har det inte alltid varit så. I den muntliga samiska traditionen berättas om att Göken, Geika, en gång för länge sedan hade en vit fjäder i den gråsprängda fjäderdräkten som ett uttryck för dess helighet. En fjäder som Geika var stolt över. Men Strömstaren som är en akrobatisk och populär fågel med en hel krans av vita, heliga, fjädrar runt sin hals stal i tidernas begynnelse Gökens enda vita fjäder. Berövade göken dess helighet och självkänsla. Därför sjunger göken sorgset och längtansfullt om sin förlorade fjäder, sin kolt, gapte.

I Johannesevangeliets 17e kapitel, som vi nyss hörde, så talar Jesus om att Fadern och Sonen ska förhärliga varandra. Helighet och härlighet hör ihop, ungefär som solen och dess strålar. Gud är helig och att vara helig, bära en vit fjäder, är att vara nära Gud. Jesus uttrycker senare i texten samma sak om oss när han säger att det eviga livet är att känna Gud. Helighet. Evigt liv. Nära Gud.

Att förhärliga någon är att synliggöra den andra som står en nära. Fadern Skaparen, Sonen Befriaren och Anden Livgiverskan gör varandra ömsesidigt synliga för oss människor.

Vi människor har likheter med både Göken, Strömstaren och småfåglarna. Många av oss tar den enkla vägen som gynnar oss. Tänker på oss själva. Inte konstigt, för det är till stor del så vår kultur lär oss att leva. Andra lever sina liv utnyttjade av de med makt. Vi splittrar och söndrar i nära och globala relationer. Vi O-förhärligar varandra. Osynliggör den andra människan, naturen, djuren. Och det som är osynligt kan också behandlas hursomhelst. De som syr våra kläder i Bangladesh, kvinnan i låglöneyrket, den asylsökande och den skyddsvärda naturskogen som avverkas för kortsiktig vinst. Vi rycker fjädern av varandra och livet på jorden.

I den bibliska litteraturen berättas att ett säkert tecken på att människan lever självupptaget på ett sätt som förstör och bryter ner, är att fåglarna lämnar. Fågelsången tystnar. Fåglarna är Guds profeter.

Men som Göken bär många av oss också på en längtan efter heligheten, evigt liv, närheten till Gud och allt levande. Ofta är nog denna längtan otydlig och svår att formulera. Men vi känner att det är något som saknas. Göken sätter ord på vår längtan: Den vita, heliga fjädern. Många har också anat och berörts av helighetens härliga strålar: under promenaden i skogen med dess fågelsång, i samtalet över en fika eller i den ömsesidiga sexuella närheten. Sammanhang där tiden flyr och evigheten gläntar på dörren. Härligheten blir synlig därför att vi synliggör, förhärligar varandra: vandraren förhärligar skogen och fåglarna, de som samtalar och de som älskar med varandra, förhärligar varandra. Livet i Treenigheten där Skaparen, Befriaren och Livgiverskan ständigt förhärligar, synliggör varandra bryter in i våra liv och vi förstår att vi är en del av heligheten. Vi ser den vita fjädern.

Kristi himmelsfärdsdag och pingstiden som följer tätt efter den, handlar till stor del om närhet, att vara helig och en del i den stora heligheten, det eviga livet. Det kan ju verka tvärtom när Jesus försvinner i ett moln, vilket det berättas om i Apostlagärningarna. En text vi inte läst idag. Men molnet är faktiskt ett uttryck för Guds närvaro. När Israels folk vandrar genom öknen under flykten från Egypten går Gud före dem i ett moln. Himmelsfärden handlar därför både om att Jesus är nära Fadern och Anden och att Jesus är nära oss. När Jesus tar avsked av sina vänner så berättar han om att Anden ska komma och vara dem riktigt nära och genomströmma dem med sin helighet. Den vita fjädern.

Jesus-dramat (hans liv, död, uppståndelse, himmelsfärd) handlar om att Gud vill att vi ska återfå den vita fjädern, heligheten. Den helighet som gör oss till människor som förhärligar Gud, varandra och allt annat som lever. Ett förhärligande som förnyar världen. Som läker såren, helar relationer som splittrats. Då återvänder fåglarna. När människorna i Sápmi hörde den första göken, då log de och sa till varandra: Hör, det är Göken! Nu kommer vi att leva ett år till.

Amen