Söndag 9 maj - Bönsöndagen

Bönen är trons språk, hjärtats samtal med Gud. Välkommen till Svedjans kapell vid stranden av Tavelsjön. Predikar denna söndag gör Johannes Nord. Josefin Hansdotter Nyström sjunger och Anders Winterstam spelar.

Dagens kollekt går till Act Svenska kyrkan och deras viktiga internationella arbete.

När världen drabbas av coronapandemi förvärrar det en redan svår situation för människor som lever i stor utsatthet. Tillsammans kan vi rädda liv på platser där handtvätt och social distansering överhuvudtaget inte är möjliga. Tillsammans sprider vi hopp!

Ge en gåva via Swish 9001223Bankgiro 900-1223 eller Plusgiro 90 01 22-3

Välkomna till gudstjänst i Svedjans kapell i Tavelsjö på Bönsöndagen. Dagens tema är Bönen.

Vi får lyssna till Josefin H Nyström som sjunger Du är en bön (text och musik: Ingmar Johansson), en instrumental improvisation av Anders Winterstam och alla som vill får sjunga med i psalm 210 Jag lyfter ögat mot himmelen (text: J L Runeberg / musik: O Lindberg).

Dagens evangelium 

är hämtad från Lukasevangeliet kapitel 18, vers 1-8

Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp:
”I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor.

I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: ’Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.’

Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: ’Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.’”

Och Herren sade: ”Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta?

Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?”

 

Predikan

Idag är det bönsöndagen. En dag som alla andra. Fast där bönen får vara lite extra i fokus. Och att det här är en helt vanlig söndag passar utmärkt, eftersom bönen till sin natur är just vardaglig, ofta anspråkslös till sitt uttryck. Ungefär som den här platsen – enkel, stilla, men också mycket kraftfull i sin skönhet. Det handlar om att ge uttryck för bekymmer och glädjeämnen, framtidshopp och ånger, önskemål och eftertanke. Den handlar om att ge uttryck för det mänskliga och ge det en gudomlig riktning. Syften och former kan variera, men heligheten, gudsnärvaron är densamma.

Att be, det är något av det mest fundamentala vi gör som kristna. Det är själva grunden för hur vi uttrycker vår tro. Hur vi kommunicerar med Gud, men också med varandra, när vi ber tillsammans.

Att be kan därför göras på så oerhört många olika sätt. Bara i en vanlig gudstjänst, så ber vi på många olika sätt. Det kan vara sjungna, uråldriga hymner i liturgin, det kan vara färdigskrivna böner som dagens bön inför textläsningarna, det kan vara en stunds tyst, egen bön inför att ta emot syndabekännelsen, det kan vara en stilla stund med ljuständning.

Men det finns så många fler sätt att be, särskilt om vi beakta vår hela kristenhet, med alla dess olika inriktningar. Det kan vara euforiska utrop i stora energiska folksamlingar, eller total tystnad över lång tid i isolerad meditation i ett avlägset kloster.

Vi vet att Jesus själv bad på olika sätt. Han bad i avskildhet i öknen under sträng fasta, men också tillsammans med sina nära och kära för specifika saker, tex när han sökte styrka och tröst i svåra stunder. Det var tillfällen av eufori och tacksamhet till Gud, när stora folksamlingar tog emot honom och ropade ut sin glädje!

Vi vet också att han instruerade lärjungarna i hur de skulle be. Eller snarare, hur de INTE skulle be. I Matteus evangelium så är han tydlig med just det. Att bönen inte är show. Den är inte till för att visa upp och samla poäng, eller att hävda sig som mer framstående i sin tro än andra. Nej, den är för var och en av oss, så att vi, utifrån dem vi är, vilka behov vi har, i vilken situation vi befinner oss i, ska kunna komma närmare Gud. För att prata med Gud. För att känna Guds tilltal. Och i grunden komma närmare oss själva. Och därmed varandra.

För när vi ber, så stärker vi inte bara vår relation med Gud och heligheten, utan vi blir också en del av en gemenskap. Det var inte en slump att Jesus gav lärjungarna ord att använda, som människor sen genom alla tider har använt och fortsätter att använda. Att samma ord, samma bön, Vår fader, används av miljarder människor världen över. Det är mäktigt – kraftfullt – fint. Det hjälper oss att hålla riktningen, mot den Gud som finns där för oss alla. Var vi än är, vilka vi än är. Han ville samla oss i bönen, även när han inte var med lärjungarna fysiskt som han var då. Han ville ge dem, oss, samma verktyg och möjligheter till en egen Gudsrelation och samling i bön som när han var här med dem.

Så bönen knyter oss också an till alla dem som gått före oss. Som gett sina liv för att vi ska ha det bra, för att bygga vårt fantastiska samhälle, och forma vår kyrka.

Från lärjungarna, till Paulus och urkyrkan, till kyrkofäderna, över Martin Luther, via moder Teresa och din och min mormor eller morfar – till oss själva. Alla ber vi samma bön som Jesus själv har lärt oss, i samma fotspår vandrar vi. Det är stort, mäktigt och vackert, i alla sin enkelhet – precis så som bön är.

I sitt brev till församlingen i Rom säger Paulus: ”vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss utan ord” och det är sant. Det är ju därför vi ber på så många olika sätt. Vi liksom famlar oss fram här i livet, testar lite si eller lite så, men har EN gemensam bön allihop – den bön Jesus själv har lärt oss. Och med den hankar vi oss fram. Om och om igen ber vi, såsom den övning bönen är. Och tänkt ändå så mycket rikedom den och alla annan bön kan ge!

För i bönen så möter vi det bestående och eviga. Det klara och heliga. Vägledning och hopp. Vi möter de som gått före oss, varandra och oss själva. Och framförallt - Den som var och är och vara skall en sann Gud från evighet till evighet.

Amen.

/Johannes Nord