Söndag 25 oktober - Tjugonde söndagen efter trefaldighet

Att Jesus kommer till sin hembygd, den plats han vuxit upp och där man skulle kunna anta att han tas emot med öppna armar bland släkt, gamla vänner och bekanta och att han där skulle kunna känna sig särskilt trygg och lyssnad på. Men det blir ju snarare tvärtom. Predikan av Johannes Nord. Dagens bön, textläsning och sång av Josefin Hansdotter Nyström och musik av Anders Winterstam.

Dagens kollekt går till Act Svenska kyrkan och deras viktiga internationella arbete.

När världen drabbas av coronapandemi förvärrar det en redan svår situation för människor som lever i stor utsatthet. Tillsammans kan vi rädda liv på platser där handtvätt och social distansering överhuvudtaget inte är möjliga. Tillsammans sprider vi hopp!

Ge en gåva via Swish 9001223Bankgiro 900-1223 eller Plusgiro 90 01 22-3

Välkomna till gudstjänst i Tavelsjö kyrka. I dag är det den Yjugonde söndagen efter trefaldighet och temat är Trons kraft.

Vi får lyssna till, och sjunga med om vi vill i, Psalm 60 En Fader oss förenar. och även musik spelad på orgel av Anders Winterstam. 

Dagens evangelium är hämtad från Matteusevangeliet kapitel 13, vers 53-57.

När Jesus hade avslutat sina liknelser lämnade han trakten.
Han kom till sin hemstad, och där undervisade han i synagogan så att man häpnade och sade: ”Varifrån kommer den mannens visdom och underverk?
Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas?
Och bor inte alla hans systrar här hos oss? Varifrån har han då allt detta?”
Så blev han en stötesten för dem. Men Jesus sade till dem: ”En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem.”

PSALTARPSALM
Psaltaren psalm 68, vers 5-7

Sjung till Guds ära, lova hans namn,
hylla honom som rider på molnen!
Herren är hans namn, jubla inför honom,

de faderlösas fader, änkornas försvarare,
Gud i sin heliga boning.

Gud ger de ensamma ett hem
och de fångna frihet och lycka,
men upprorsmännen får bo i öknen.

Predikan 

Det kan tyckas lite märkligt att evangelietexten den här söndagen som har tema ”att leva tillsammans”, beskriver en händelse som mest handlar om hur svårt det kan vara att leva tillsammans. Att Jesus kommer till sin hembygd, den plats han vuxit upp och där man skulle kunna anta att han tas emot med öppna armar bland släkt, gamla vänner och bekanta och att han där skulle kunna känna sig särskilt trygg och lyssnad på. Men det blir ju snarare tvärtom.

Kanske hade man då hellre läst en text om någon stark gemenskap, som ett gott exempel på mellanmänsklig kärlek och goda relationer. Men så är det alltså inte.

Istället får vi en påminnelse om hur svårt det faktiskt kan vara att leva tillsammans. Att när vi har fått våra roller, en vana av att vara på ett visst sätt, har så svårt att bryta och se bortom dem. Som i Jesu fall – folk i hans hemtrakt blir mer upptagna av hans släktband och hur konstigt och annorlunda han beter sig.

Resultatet av det blir ju sedan också Jesus drar sig undan, gör inga tecken och vi kan anta, undervisar heller inte så som han brukar. Och lämnar så sin hembygd ganska snart igen.

Men istället för att låta sig nedslås av detta, göra han istället en poäng och stark undervisning av förloppet.

Vi människor har ofta starka åsikter om hur vi ska leva tillsammans. Hur en familj ska se ut, hur vänskapsrelationer kan te sig, vad som är rätt och riktiga relationella beteenden. Men beroende på var vi bor, var vi kommer ifrån, och när vi lever eller levde, så ser dessa åsikter väldigt olika ut. På Jesu tid var åsikterna av ett slag, i vår tid, i vårt samhälle, på många sätt väldigt annorlunda.

Jesus själv tar en järv sväng och bryter mot det samtida förhållningssättet i hur man skulle leva tillsammans. Han lämnar sin familj och betonar en ny gemenskap, till viss del i dess ställe.

I Matteus 12 så säger han till exempel att hans familj är hans lärjungar istället för hans biologiska familj, och lägger här grunden för den tidiga kyrkans banbrytande församlingar.

Det som Paulus och de andra tidiga kyrkoledarna etablerar som gemenskaper som fullständigt bryter med tidens normer. För där möts man över etniska gränser, unga som gamla, män som kvinnor – på ett sätt som aldrig tidigare varit tänkbart. För nu har var och en som tror en egen relation till Gud, som inte är beroende av klantillhörighet eller släktskap. Som är beroende av tro och fri vilja till gemenskap och tillhörighet.

Det som började i en slags avståndstagande, slutade alltså i den kristna gemenskapen, den världsvida kyrkan där vi alla av fri vilja har en gemenskap med varandra, en trygghet i guds omsorg om oss och en möjlig väg att leva tillsammans. Vi är, genom detta Jesu brott mot dåtidens normer, nu fria individer att leva i våra gemenskaper, alla lika inför Gud, som det står i Galaterbrevet 3:28: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.

 Amen.

Vår Fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske på jorden så som i himlen. Ge oss i dag det bröd vi behöver och förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning utan rädda oss från det onda. Ditt är riket. Din är makten och äran i evighet. Amen.

Herren välsigne dig och bevare dig.

Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig.

Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

I faderns och sonens och den helige andens namn. Amen.

Gå så i Guds frid