På Marie bebådelsedag hör vi berättelsen om hur Maria möts av Guds ängel Gabriel som berättar för henne att hon ska föda ett barn. Predikan av Lena Fagéus, textläsning av Ulrika Ljungblahd och musik av Kjell Fagéus.
Dagens kollekt går till Act Svenska kyrkan och Fasteaktionen Stå på modets sida.
När världen drabbas av coronapandemi förvärrar det en redan svår situation för människor som lever i stor utsatthet. Tillsammans sprider vi hopp!
Ge en gåva via Swish 123 657 1384 eller bankgiro 900 1223
Vi firar en enkel gudstjänst här i församlingsgårdens andaktsrum. Vi är många som är oroade av händelseutvecklingen kring corona-viruset. Dramatiska beslut tas varje timme. Många sitter i karantän eller isolering med starka rekommendationer att inte röra sig utanför hemmet. I en tid som denna behöver vi ändå fira gudstjänst, bäras av orden och bönen, mötas i bön och i en gemenskap, om än genom en dator eller telefon.
Vi behöver påminnas om att det som sker just nu är just nu. Det kommer en annan tid.
Det som sker just nu skulle också kunna vara en tid då jag ställer frågor till mitt eget liv. Omprövar, omvärderar. Är jag där jag vill vara? Har jag lyssnat till den där knackningen på axeln som jag ibland anar är Gud som vill mig något? Kanske är det nu jag ska ge mig själv en möjlighet att vända blicken inåt och lyssna efter Guds röst.
En ängel kommer på besök. Jag undrar hur många som skulle säga att vi har fått änglabesök. Aldrig? Ofta? Vad är det egentligen? Hur förstår vi att änglarna är på besök?
Jag tänker på kvinnan som beskrev att hon liksom knuffades in i kyrkan en dag. Hon såg en fras på en affisch, och kunde inte motstå att gå in. Hon var själv förvånad, men blev efterhand en självklar och trogen deltagare i församlingens liv.
Vad var det som hände henne? Var det en ängel som knuffade in henne?
Jag tror att vi alla har sådana berättelser. Ord, bilder, händelser eller kanske kriser, som knuffar i en ny riktning. Jag har varit med om det flera gånger i mitt liv. Oftast har jag inte ens tänkt på det som något övernaturligt, utan bara identifierat att där och då förändrades livet. En person sade något och plötsligt var det som att jag fick tag i mig själv och började gå i en annan riktning. Jag tror att vi är många som delar den erfarenheten. Är det änglar?
Det är lätt att tänka att berättelsen om Maria bara är en slags saga. Änglar och märkligheter har inte med oss att göra. Inte med mig. Jag vet ju ungefär hur livet går till. Det mesta har sin förklaring. Eller skulle det kunna vara änglar? Det kanske inte är så märkvärdigt alltid, men ändå. Hur kommer det sig att människor dyker upp precis när de dyker upp? I rätt tid.
Händelser som ser ut som en slump, men som går att förstå som änglars verk. Sök efter det! En gång var vi några personer som gjorde en övning. Varje person fick fundera på vad vi skulle kunna tolka som en slags fingervisning från änglar. Varenda en av oss hittade något. Varje dag. Inte märkvärdigt, men påtagligt när man börjar söka efter det.
Det svåra är förstås att se änglarnas medverkan också när det tycks som något negativt, när något går sönder eller inte blir som jag vill. Men jag har lärt mig att Gud har längre perspektiv än vad jag själv har. Jag är inte så säker på att varken Maria eller Elisabet var odelat förtjusta och lyckliga i sina änglabesök och tillstånd. Det var skammade tillstånd. En ogift mor och en åldrad kvinna. Men de öppnade sina kroppar och sina liv för en historia som på ett oöverskådligt sätt var större än deras enskilda liv.
Kanske kan vissa delar av våra liv också ha en betydelse som sträcker sig långt längre än mitt enskilda liv. Vi ser det gång på gång i evangelieberättelsen, hur Gud vänder upp och ner på tillvaron. När den som har skapat stjärnor och galaxer, vårljus och krokus vill göra sig synlig för människan, så kommer Gud till en ung flicka i en undanskymd by, Inga fanor, pukor eller röda mattor. Inga processioner, inte någon uppmärksamhet alls. I berättelsen finns en ung flicka och en åldrad kvinna. Båda bär barn. I alla kulturer, i alla tider, är det just flickorna, kvinnorna och barnen som har funnits längst ner i värdeskalorna, haft minst att säga till om, uppskattats minst och föraktats mest.
När Gud vill göra sig känd i världen, så blir han förutspådd av en gammal kvinna, buren av en ung flicka. Själv blir han ett barn, utsatt, utlämnad. Det är en upp- och nervänd värld. Det som inte räknas, inte har röst – det är dit Gud kommer.
Maria säger ”må det ske med mig”. De båda kvinnorna Maria och Elisabet tar stöd av varandra. Tillsammans orkar de ta emot människornas undrande blickar, viskande ifrågasättande.
Jag anar och vet att den gud som kommer till Maria är den gud som kommer till mig och till dig Den guden känner sig främmande i det guldglittrande och välordnade. Den guden söker sig bort från paradgatorna och går istället in i gränderna. Den guden bryr sig inte om jag i mänskliga ögon är lyckad. Den guden ser in i mig och söker efter den naiva, det visa barnet som finns inne i mig. Den del av mig som är avskalad och sann. Gud söker Maria i oss alla. Han vet nämligen att hon finns i både dig och mig.
Och Gud skickar ängel efter ängel för att vi en dag ska våga ta emot ängelns ord: ”Du är benådad. Gå nu in i ditt livs kallelse. Var inte rädd!”
Gud väntar på ditt och mitt svar. Att vi också ska våga oss på att säga som Maria ”Må det ske med mig som du har sagt”.
Lukas 1:26-38 http://www.bibeln.se/las/2k/luk#q=Luk+1%3A26%2F27-38