Vad gör vi med vår glädje och tacksamhet? När tillvaron öppnar sig och vi ser sammanhangen i ett klarare ljus. När vi anar att Jesus och umgänget med honom leder oss in i ett större sammanhang. Predikan av Lars-Martin Nygren, präst i Tegs församling och musik av Per Wållberg.
Dagens kollekt går till Act Svenska kyrkan och deras viktiga internationella arbete.
När världen drabbas av coronapandemi förvärrar det en redan svår situation för människor som lever i stor utsatthet. Tillsammans kan vi rädda liv på platser där handtvätt och social distansering överhuvudtaget inte är möjliga. Tillsammans sprider vi hopp!
Ge en gåva via Swish 9001223, Bankgiro 900-1223 eller Plusgiro 90 01 22-3
Välkomna till gudstjänst i Tegs kyrka. I dag är det Den helige Mikaels dag och temat är lovsång.
Vi får lyssna till, och sjunga med om vi vill i, Psalm 4, Hela världen fröjdes Herran. och även Postludium spelad på orgel av Per Wållberg.
Dagens evangelium är hämtad från Lukasevangeliet kapitel 19, vers 37-40.
Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett:
'Välsignad är han som kommer', konungen, 'i Herrens namn.' Fred i himlen och ära i höjden. Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ”Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.” Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.”
Psaltaren psalm 65, vers 9-14
De som bor vid jordens ändar står häpna
inför dina mäktiga gärningar,
öster och väster fyller du med jubel.
Du tar dig an jorden och ger den regn,
du gör den bördig och rik.
Guds flod är full av vatten.
Du får säden att växa,
du sörjer för jorden.
Du vattnar åkerns fåror
och jämnar ut dess tiltor.
Med regnskurar gör du jorden mjuk,
du välsignar det som växer.
Du kröner året med goda gåvor,
där du går fram gror feta skördar.
Ödemarkens beten frodas,
höjderna klär sig i jubel.
Ängarna smyckas av fårhjordar
och dalarna höljer sig i säd.
Allt är jubel och sång.
Predikan - Tacksägelsedagen
En dela av oss har varit i Jerusalem. En fascinerande stad med en fascinerande historia. Det berättas i dagens text att gruppen av lärjungar och Jesus var på väg ned från Olivberget tillsammans med en stor folkmassa. På vägen ner ser man staden ligga framför sig. Utsträckt med murar och moskéer och kyrkor. Då låg templet i blickfånget. Det vita templet med gyllene detaljer som lyste i solen. Där och då hände något i gruppen. Umgänget med Jesus. Med varandra. Att vara utvald. Underverken man fått se. Staden. Templet. Allt detta öppnade upp tillvaron för dem. Svaret blev till en lovsång. Lovsägelse eller ett enda stort rop.
Vi kanske tänker oss.
Gregorianik. ”Fred i himlen. ”
Eller en lovsång med upplyfta händer. ”Freeed i hiiimmmellen. ”
Snarare: ”Ge mig ett F, ge mig ett R, ge mig ett E, ge mig ett D vad blir det? Fred i himlen,” klapp, klapp, klapp, klapp, klapp. Som på vilket idrottsevenemang som helst. Där människor samlas och visar sin tacksamhet över en laginsats så låter det oftast inte som en stilla sång.
Det var ingen av dem som, uppfyllda av allt de varit med om som ropade:
”Hej, stanna vi måste få ordning på allt vi varit med om. Vi måste få strukturera upp vår erfarenheter. Samlas här nu. Innan vi går in i staden.”
Nej de jublade: Fred i himlen och ära i höjden.
Fariséerna i folkmassan som följde med. Mycket irriterade och förargade. ”Få tyst på dem.” Uttryckssättet eller innehållet? Kanske både och. Främst innehållet.
Jesus är ett uttryck för freden i himlen och äran i höjden. Dvs den fred som finns i himlen tar sig uttryck på jorden i Jesus och det är Gud som ska ha äran. Freden kommer vandrande in i staden. Provocerande. Den finns inte där redan. Ifrågasätter hela tankemönstret.
Vad gör vi med vår glädje och tacksamhet? När tillvaron öppnar sig och vi ser sammanhangen i ett klarare ljus. När vi anar att Jesus och umgänget med honom leder oss in i ett större sammanhang.
Lärjungarna får vara ett föredöme för oss som inte fastnar i ett logiskt resonemang utan som vågar uttrycka sig lite bullrigt. Inte helt genomtänkt och diplomatiskt. Från hjärtat. Som riktar sitt tack till Gud för det de får vara med om.
Det händer något med oss när vi ger Gud äran för det liv som är vårt. När vi tar emot den fred som Gud kommer till oss med genom Jesus Kristus. En fred som är oberoende av hur tillståndet är runt oss. En utmaning att hjälpa till med fredsarbetet.
Musik
Jesus svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa. ”
Varpå de svarade. ”Okej då. Alla är tysta så får vi höra om stenarna ropar”. Och alla tystnade och inga stenar ropade. För stenar kan inte ropa.
Vad ville Jesus säga?
Gud är hela skapelsens Gud. Gud är dess ursprung och uppehållare av allt. Hans avtryck finns att utläsa överallt och i skapelsens skönhet kan vi ana något av Guds storhet.
Även om lärjungarna inte hade stämt upp i lovsägelse och öppnat sammanhanget för de som lyssnade hade ändå Jesus vetat sitt uppdrag och sitt ursprung. Det var inte deras lovsång som föste Jesus framför sig och drev honom mot döden och uppståndelsen. Att genom den enorma energin som lärjungarna pumpade upp så fick han mod att gå in i Jerusalem. Det är inte människan med sin tankeförmåga och sina visioner eller lovsånger som är centrum av allt liv. Centrum i allt liv är Gud.
Viktigt att vi stannar upp och tar in detta. Ställ dig vid ett träd. Träden fanns innan människan. Dinosaurierna fanns innan människan. Gud fanns innan människan. Innan vi kom på att sätt ord på en transcendent verklighet utanför oss själva.
Det är inte så att människan är den som bestämmer det som finns och genom sina ord och definitioner skapar.
Det är Gud som är uppehållare av allt och som skapar och som berättar vilka vi är. I Jesus ser vi vilka vi är.
Jesus uppmanar oss att sätta ord på vår lovsång. Vända oss till Gud med den. Den finns redan i skapelsen på olika sätt. Vi får stämma in i den tillsammans med allt annat skapat.
/ Lars-Martin Nygren