Krucifix på altaret, i bakgrunden altartavlan av Anna-Lisa Odelqvist-Kruse
Foto: Lina Eriksson

Söndag 11 april - Andra söndagen i påsktiden

Dagens gudstjänst direktsänds kl 11.00 via Zoom från Ålidhemskyrkan. Medverkar gör Åsa Bergius, gudstjänstledare, Lisa Tegby, präst och David Bergius, musiker. Kollekten går till vänförsamlingen Tumaini.

Gudstjänsten firas via videomötestjänsten Zoom. Klicka på knappen nedan för att ansluta (Meeting ID: 830 3025 3629 Passcode: 347).

Gå till Zoom

Du kan ansluta till Zoom antingen direkt i din webbläsare eller genom att ladda hem programmet Zoom. Anslut några minuter innan kl 11 så att du ser att tekniken fungerar som den ska. Du kommer också att få en kort introduktion till Zoom innan gudstjänsten börjar.

Efter gudstjänsten delas ni som vill, in i mindre fikagrupper. Så förbered gärna ett kyrkfika innan gudstjänsten. 

Här finns instruktioner för hur du ansluter:

Gudstjänst i Ålidhems kyrka på andra söndagen i påsktid

Temat är Påskens vittnen

Välkommen 
Psalm 517 vers 1-4
Inledningsord och dagens bön
Epistelläsning 
Sång 
Dagens evangelium från Johannesevangeliet kapitel 21 vers 1-14
Predikan
Musik
Trosbekännelse
Psalm 156 vers 1-3
Överlåtelsebön
Kyrkans förbön
Vår Fader
Välsignelsen
Psalm 198 vers 1-3
Pålysningar 
Postludium
Sändningsord

 

I förgrunden en orange-vit skylt med blå text krönt av ett kors framför två stenbyggnader. I bakgrunden delvis skogsbeklädd kulle insvept i soldis.

Umeå tumainiförening

Tumaini betyder hopp. I över 40 år har Ålidhems församling haft en vänförsamling i Tanzania, Tumaini parish. Umeå tumainiförening bildades för att fortsätta arbetet och samla in pengar som kan förändra livet för många.

Dagens evangelium 

Är hämtad från Johannesevangeliet kapitel 21, vers 1-14 

Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så:
Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans.

Simon Petrus sade till de andra: ”Jag ger mig ut och fiskar.” De sade: ”Vi följer med dig.” De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting.

När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han.

Och Jesus frågade: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” De svarade nej,
och han sade: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken.

Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ”Det är Herren!” När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet.

De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter.

Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd.
Jesus sade till dem: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick.”

Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder.
Jesus sade till lärjungarna: ”Kom och ät.” Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren.

Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken.

Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda.

Predikan

För ett tag sedan läste jag om en undersökning som gjorts om vilka repliker som svenska folket allra helst vill höra. Det görs ju många undersökningar nuförtiden. Och vem som gjort den här undersökningen och hur statistiskt tillförlitlig den är vet jag inte. Men jag tyckte den var tänkvärd och intressant. Och när jag tänkte på den utifrån dagens evangelietext blev den än mer tänkvärd. Det som svenska folket helst vill höra tycks ligga väldigt nära vad judiska och palestinska fiskare behövde höra för tvåtusen år sedan. Människan är sig ständigt lik. Och jag vågar nog tro på att det ligger väldigt mycket i vad den här undersökningen kom fram till.

Det här är de tre mest älskade, mest behövda och efterlängtade replikerna som vi enligt den vill höra:

Jag älskar dej.
Jag förlåter dej.
Maten är klar.

Är det inte precis de replikerna och den verkligheten som hörs och förmedlas där på stranden vid Tiberias sjö den här morgonen strax efter den omvälvande påsken?

Om vi börjar med maten. Det är påtagligt och jordnära. Och det är precis vad vemsomhelst behöver efter dagar av sorg, besvikelse och oro, efter en rejäl fisketur eller annat hårt arbete. Maten är klar nu. Kom och ät! Så underbart att någon väntar på stranden med nystekt fisk - känner ni doften?  -, med bröd som han tydligen haft med sig, och med en eld att samlas kring. Dom vågar inte fråga om det är han. Men dom viskar till varandra och dom förstår. Och dom känner ju igen det där med maten.

För hur många gånger har evangelium inte getts dem i samband med mat. Bröllopet i Kana, då vinet tog slut och han ordnade så att festen kunde fortsätta. Vid matbordet hemma hos den föraktade tulltjänstemannen Sakaios i Jeriko som upptäckte att han var älskad och blev en som kunde älska och ge.  Måltiden hos farisén Simon, som de först tyckte höll på förstöras av kvinnan som kom med sin välluktande balsam, men som just genom henne blev en predikan om upprättelse och kärlek. Pojken med matsäckskorgen som delade med sig av sina bröd och sina fiskar så att alla delade och det räckte till var och en. För att inte tala om kvällsmaten i Emmaus efter den märkliga vandringen hem då han bröt brödet så att Kleopas och hans hustru förstod vem han var. Och påskmåltiden som blev den första nattvarden förstås.

Matens betydelse för mänskligheten är självklar.
Matens betydelse för att förmedla evangeliet tycks också vara det .
Maten är klar.

Och visst har det här med matens stora betydelse blivit tydligt för oss nu under det senaste året. Tänk att få ha kalas! Tänk att få träffas vid matbordet utan att fundera på hur långt ifrån varandra vi ska sitta. Tänk att få dricka kyrkkaffe tillsammans på riktigt och prata om stort och smått vid borden. Och tänk att få fira nattvard tillsammans igen.

Maten är klar.
Snart får vi säga det till varann igen. Och vi längtar.
Och så nästa replik: Jag förlåter dej.

Alla de fiskande männen visste just nu, inte minst utifrån den senaste veckan, vad det var att svika. Dom visste det säkert sen tidigare också. Men nu hade det blivit så tydligt. Petrus hade förnekat. Tomas hade tvivlat. Den andra hade gömt sig. De hade släppt sin tillit till sin mästare när han blev ifrågasatt, dömd och plågad. De hade inte stått upp för honom. Den där tron de hade på sin egen stabilitet, sin egen tro och sitt eget mod hade ramlat ihop. De hade visst inte så stor tro som de trodde. Och de såg ju att de inte kunde lita på sig själva. De var inte de stadiga grabbar som den bild de bar med sig av sig själva visade.

De flesta av oss vet vad det är att svika. Vi vet vad det är att inte vara de stora människor som vi ibland tror att vi är. Vi vet vad det är att plötsligt upptäcka att vi är ganska fega. Vi vet hur det känns att plötsligt inse att man inte kan lita på sig själv längre. Att upptäcka att man gjort någon mer illa än man trodde att man kunde. Det är hemskt.

Jag förlåter dej. Orden sas inte rakt ut där på Tiberiasstranden. Det kan ta tid innan de där  orden kan uttalas. Ibland kommer de aldrig som ord. Men förlåtelsen fanns ju där. Han kom tillbaka till dem. Han tog emot dem. Maten igen. Att han ordnar mat åt dem är upprättelse. Att han står där nära dem och se på dem med sin värme. Maten är klar. Jag förlåter dej.

Och den tredje repliken. Jag älskar dej. De allra största orden. De uttalades inte heller där vid elden vad vi vet. Också de orden låg i bröden och fiskarna och närvaron. Jag är tillbaka hos er nu. För att jag älskar er.

Men sen kom faktiskt kärleksorden också. När de ätit klart. De kom i en fråga till Petrus i det som är fortsättningen på dagens evanglium och finns i den andra årgångens text för den här söndagen. Älskar du mej, Petrus, undrar Jesus. Och att Petrus får den frågan, han som svikit och förnekat så att han grät så bittert, och att han får den frågan igen och igen, lika många gånger som han förnekat, det är en kärleksförklaring som är starkare än döden. Du och jag, Petrus, vi ska fortsätta tillsammans. Jag älskar dej. Och jag behöver dej.

Jesus har uppstått från de döda. Mitt i det förvirrade, omtumlande livet är han hos oss. Han bär den sköra mänskligheten genom att vara en del av den. Han delar våra villkor.

Jag älskar dej.
Jag förlåter dej.
Maten är klar.

Hela tiden säger han till oss det vi längtar efter att höra och det vi så innerligt väl behöver höra. Så enkelt är det kanske att vara kristen. Att ta emot det. Så vardagligt är det och så storslaget.

Och kan vi inte börja med stororden så kan vi väl börja vid matbordet eller vid utflyktskorgen. Att ha honom med där. Och så småningom vid nattvardsbordet. För maten är ju klar, säger han och han tycker det är viktigt att vi kommer och äter med honom. Det är han, kan vi viska till varann ibland, med säkerhet eller i tvekan.

Och vår uppgift i världen. Följ mej, sa han till Petrus när kärleken mellan dem fått ord och form igen. Och då finns det en fjärde replik som jag tror att vi också längtar efter och behöver höra. Det är: Jag behöver dej. För varje människa behöver behövas.

Och vad behövs vi till, vi som har varit med på stranden eller runt matbordet, vi som vet eller i alla fall anar, att vi är älskade och förlåtna.

Jo, vi behövs till att ge de där efterlängtade replikerna som våra kompisar och hela världen längtar efter. Så delar man evangelium. Genom att säga i ord och handling:

Jag älskar dej.
Jag förlåter dej.
Maten är klar.

Vad kan det betyda för dej och för mej idag och i morgon? Det får vi fundera på. Men det är mycket stort och det är mycket enkelt och mycket vardagligt.

Kristus är uppstånden och lever mitt ibland oss!
Amen.

/Lisa Tegby, präst