Virkade sin dagsform som rutig dagboksfilt

(Ur Spira nr 1 2023)

Den färggranna filten ligger på soffan i Ålidhemskyrkans personalrum. Handarbetet består av 10x15 rutor i grönt, gult och rött. Vissa rutor är virkade, andra stickade, alla representerar en dags mående under ungefär ett halvår. I dag mår Janna-Li oftast bra. Men när hon virkade de första rutorna för ett par år sedan fungerade ingenting i hennes vardag. Utmattningarna hade avlöst varandra under sex års tid, och hon hann aldrig återhämta sig emellan. Under en period var hon så färdig mentalt att hon kände att hon inte orkade leva, och blev inlagd på en psykiatrisk akutavdelning.

Där mötte Janna- Li en klok sjuksköterska, som föreslog att hon skulle göra något konkret för att checka av sitt mående. Hon fick tre överstrykningspennor, i grönt, rött och gult, och började föra en enkel dagbok över sitt mående, som en ögonblicksbild fyra gånger per dag.

– Jag ville göra något mer och bestämde mig för att skapa en dagboksfilt, berättar Janna-Li Janke, som lärde sig virka av sin mormor redan som barn, och alltid har ett handarbete på gång.

Inspiration till filten fick hon från så kallade temperaturfiltar som är populära i handarbetskretsar, när man virkar eller stickar dagens temperatur i olika färger. På psyket, efter att ha kämpat i sig frukosten varje morgon, gav Janna-Li sig själv belöningen att virka en ruta med måendet från dagen innan.

– Mina stora sårbarheter är sömnen och maten. Det första som händer när jag mår riktigt dåligt är att jag förlorar alla rutiner, och speciellt dem kring mat och sömn. Virkningen blev den första rutin som jag kunde genomföra utan hjälp. Jag behövde fortfarande personalstöd för att få i mig mat och kunde inte sova utan mediciner, men virkningen klarade jag själv.

Blev populär i Facebook-grupp
Så växte filten dag för dag med gröna fält för stunder som kändes ”okej”, gula partier när ångesten ändå var hanterbar, och röda då Janna-Li mådde så dåligt att allt bara kändes kaotiskt. Väl synlig på sjukhussängen blev den både ett fint samtalsämne och en anledning för Janna-Li att bädda.

Några månader senare, när hon blivit utskriven, berättade Janna-Li om filten i en stor Facebookgrupp om virkning. Hon fick stor respons. Flera inspirerades till att virka egna dagboksfiltar. Hon fick många väldigt personliga meddelanden från människor som drabbats av psykisk ohälsa och som funnit ett stöd i att handarbeta, för att lindra till exempel sin ångest. Janna-Li noterade dock att många verkade ha behov av att kommentera färgerna, och att det ändå var mycket grönt, trots att hon varit öppen med att det var en svår period i hennes liv.

– Jag förstår att man vill att en människa ska må så bra som möjligt, men alla färger räknas. Ingen människa går igenom livet utan att må dåligt någon gång. Jag tror vi behöver bli bättre på att våga visa vår sårbarhet, säger Janna-Li, som beskriver sig själv som ”skör-stark.”

”Tecken på tecken ledde mig hit”

Kanske kommer hon aldrig att helt komma över den stresskänslighet och skörhet i att förlora rutiner som utmattningarna orsakat.

– Men att jag lever och i dag har en fungerande vardag är tecken på att jag besitter en enorm styrka också. Vi växer av våra kriser.

Sedan förra våren jobbar Janna-Li Janke i Ålidhemskyrkan.

– Tecken på tecken ledde mig hit! Och det är ett klockrent sammanhang för mig som arbetat många år både som fiolpedagog och med textilt hantverk, men som under flera år varit uträknad av samhället, säger Janna-Li.

Nu är hon bland annat en av handledarna på handarbetskaféet och leder en folkmusikgrupp för daglediga på Ålidhemskyrkan. Hon upplever att fler vågar prata om sin sårbarhet i kyrkan än på andra platser.

Det var på handarbetskaféet som hon sydde ihop det sista på sin nästa virkade dagbok – dagbokskoftan.

Nu planerar hon att låta både filten och koftan ingå i ett större konstprojekt, med arbetsnamnet Treenigheten. Men det är en annan historia.

Text: Ulrika Ljungblahd