”Slöjd är även att förlora sig i stunden”

(Ur Spira nr 1 2023)

Med doft av träspån och kaffe välkomnas jag till de luftiga slöjdlokalerna i Egilhallen på Gammlia. Genom stora fönster syns den istäckta dammen, vid väggarna står ett tiotal slöjdbänkar och jag slår mig ner på en av Ola Lings egentillverkade pallar. Han visar sitt pågående projekt till utställningen ”Gjort, nygjort, ogjort” som ska belysa material i Västerbottens läns hemslöjdsförenings arkiv.

– Jag valde ut några vävar och återskapar dem i trä – i skålar och fat av asp. Jag försöker likna väven, hitta samma rytm i mönstret. Asp är väldigt ljust och jag ska också bleka dem så de nästan inte finns, säger han och håller upp en skål mot ljuset från fönstret.

När jag frågar vad han helst arbetar med och förväntar mig ett träslag svarar han lite oväntat ”människor och det som finns mellan människor”.

– Jag tycker det är spännande med kommunikation, det som sägs och det som inte sägs.

Slöjdade med unga med autism

Tidigare arbetade Ola som lärare i biologi, kemi och naturvetenskap, bland annat med ungdomar med autismdiagnos. Han såg att flera av dem hade svårt med fritidsaktiviteter och social samvaro så han bestämde sig för att starta en slöjdkurs. Det blev en mötesplats för personer i åldrarna 11–35 med olika typer av autism. De slöjdade i grupp och på fikastunden blev det prat om slöjd och livet i allmänhet. De äldre kunde dela med sig till de yngre av erfarenheter som att flytta hemifrån och börja jobba.

– Om man har svårt att fungera i sociala strukturer är det risk att man blir själv och ensammen, säger Ola, men alla människor har ju behov av social interaktion.

Medan vi pratar täljer Ola på små träbitar han plockar upp från golvet. Han berättar att han ”alltid har småtäljt, bara på kul”. Hans fars motto ”om någon annan gör det så kan väl du också göra det” har inspirerat honom sedan barnsben. Efter en kurs i svarvning 2016 blev han såld på slöjdande på riktigt och började tillverka och sälja skålar i hemslöjdsbutiker, vid sidan av sitt jobb. När det hela tog fart bestämde han sig för att lämna skolvärlden. Även om han har mycket positivt att säga om skolan krockade betygssystemet med hans önskan att sänka trösklar och få människor att tro på sin egen förmåga.

– Slöjd är självkritiserande. Om någon vill få en slät yta, men den inte blir slät kan vi tillsammans fundera på varför. Det handlar inte om att bedöma.

Tälj-kvällar och after work

Ola leder en rad olika täljkurser, till exempel i att göra pallar och att skära mönster. I samarbete med Västerbottens museum har han också öppna prova på-kvällar ”Tälj tillsammans” och vissa fredagar afterwork med täljning. Allt sker i museets lokal Egilhallen på Gammlia, som han hyr tillsammans med slöjdaren Daniel Lundgren. De ingår i ett projekt som går ut på att göra friluftsmuseet till ett besöksmål året om. Tanken är att Egilhallen ska delas av fyra kulturarbetare, som vissa tider arbetar öppet inför allmänheten.

Ola märker att intresset för slöjd, inte minst i grupp, har ökat de senaste åren. Han tror att det kan vara en motpol till två företeelser – miljöförstöring och individualisering.

– Vad kan jag som människa göra för att hantera ångesten över att världen brinner? Vid stora och jobbiga händelser är det skönt att göra något konkret, gärna tillsammans med andra. I stället för att köpa en sked kan jag göra en sked. 

Inspiration av Sara Lidman

En av de fina sakerna med slöjd är att det inte är så upphaussat, tycker Ola. Det handlar om att skapa funktionella föremål, att fylla människans behov. Samtidigt menar han att allt människan skapar kommunicerar något.

– Ytterligheterna skiner igenom i slöjdföremål, alltifrån ”äsch, det ska bara gå att använda” till något som närmar sig konsten. Alla uttryck tillåts. Jag själv kan vara alltifrån impulsiv till lite ängsligt eftertänksam, säger Ola och berättar att han har funderingar på att skapa något i västerbottnisk rokoko, något som är storslaget i smyg.

Ola lägger ut bilder på sina verk på sitt instagramkonto. Där blir det tydligt att han också tycker om att kommunicera med ord, i korta och reflekterande inlägg om skålen, kniven och kaffet. I texterna smyger sig också in religiöst laddade ord som synd, skuld och nåd. I dialekt och ordval syns spår av uppväxten i Västerbottens inland och inspiration av författare som Sara Lidman och Torgny Lindgren.

– Min far var från Malå och som liten tillbringade jag mycket tid där. Jag känner igen mig i deras språk och miljöbeskrivningar, i de mellanmänskliga relationerna. De talar till mig på något sätt.

När hans egna ord inte räcker till använder han gärna citat ur böcker, dikter och låttexter.

– Litteratur och poesi handlar ju om kärlek, livet, döden – sådant som är allmänmänskligt och viktigt. När jag brottas med sådana frågor kan jag använda det någon annan tänkt som verktyg.