Tre minuters promenad från hobbyfotograf Magdalena Sandbergs hus i Ersmark finns tallskogen. Många gånger efter middagen har hon hängt kameran över axeln och gått dit för att njuta av myrmarksdoften och de sneda kvällsstrålarna som silar in mellan trädstammarna.
– Det är en sådan skatt att ha skogen så nära. När jag la ut en bild därifrån på mitt Instagramkonto häromdagen kommenterade någon att det är som en famn att få landa i, och så kan det verkligen kännas.
Även om Magdalena gärna fotograferar familj och vardagsliv, finner hon en särskild vila i att ta med sig kameran ut i naturen. Eftersom hon inte gillar löpträning är det ett sätt att komma ut och röra på sig. Tankarna får komma och gå och hon upplever att hon landar och hittar riktningen igen.
– Att fotografera är en skön form av koncentration och ett lekfullt och lustfyllt upptäckande. Jag letar efter det vackra och begränsningen i kamerans sökare hjälper mig att se.
När Magdalena fotar vill hon fånga det som är vackert och visa skönheten i det vardagliga. Hon försöker öva sig i att se det vackra i det som finns mitt framför ögonen och visar mig en bild av vita, avskalade stammar, som speglas i Bäcksjöns vatten.
– Jag längtade ut till sjön för att fånga de vackra höstfärgerna, men när jag kom dit hade löven redan fallit. Jag blev besviken, men fotade ändå. Det dröjde innan jag ens tittade på bilderna, men nu är det här en av mina favoritbilder, med de enkla, kala, vita grenarna.
Tid för både växande och vila
Att uppleva hela årscykeln i naturen, både de avskalade grenarna på hösten och trädens spirande på våren, tycker hon ger större förståelse inför livets upp- och nedgångar.
– Det är okej att växa och spira, och det är okej med tomma, vilande grenar. Livet kan rymma allting, det finns tid för både växande och vila.
Ute i naturen fotar Magdalena helst träd, helt enkelt för att hon tycker de är vackra. När hon var yngre tänkte hon att träden i norra Sverige var tråkiga, jämfört med ekar, bokar och kastanjer. I dag känner hon en stark kärlek till tallen, med dess höga stam och asymmetriska krona. Hon fångar gärna tallstammarna på bild, med solljus som silar in mellan dem.
– Det är något katedralslikt över dem, med ”valv efter valv”, som i Tranströmers dikt. Min blick söker gärna ljuset när jag fotar, det är som en hälsning från Gud. Jag tycker det finns så mycket gudsnärvaro i skogen.
Foton på sidentyg
I tider av oro, som när coronaviruset sprids, tycker Magdalena Sandberg att det är extra skönt att söka sig ut i skogen.
– Det är lätt att andas där. Skogen är en påminnelse om att allt inte snurrar runt mig och mitt, jag blir insatt i ett större perspektiv. Att vara ute bland träden ändrar min sinnesstämning.
Magdalena publicerar sina bilder på Instagram och Facebook, och hon har haft flera utställningar. När hon skulle trycka bilderna till sin första utställning tyckte hon inte om känslan av fotografierna på papper.
– Det blev lite för hårt. Jag är svag för textil och hittade ett ställe där de trycker på sidentyg. När bilderna trycks på tyg blir rörelsen och ljuset från naturen kvar och därför ligger de bilderna närmast mitt hjärta, säger Magdalena Sandberg.
Text: Helena Andersson Holmqvist, Spira nr 2/2020