När det värsta har hänt...

(Ur Spira nr 3 2022)

Det var i oktober 2021 som Carina blev ”en av de där föräldrarna som förlorat ett barn”. På väg till ett arbetsmöte i Lycksele kände sig 38-årige sonen dålig och ville vända hem. Ett par timmar senare var han död. ”Björn finns inte mer” sa Carina till vännerna när hon ringde runt för att berätta om det ofattbara.

– Det är det värsta jag varit med om. Det är fortfarande ett så stort tomrum, även om Björn är med mig hela tiden, säger hon.

Ett par månader efter chocken och allt praktiskt med begravningen letade Carina information om sorgegrupper på Svenska kyrkans webbplats, eftersom ”kyrkan kan det där med sorg”. Vänner och familj var ett ovärderligt stöd, men hon ville även prata med andra som förlorat vuxna barn.

– Jag ringde kyrkan och frågade, och en tid senare var en grupp i gång. Det är fantastiskt!

Gruppen med åtta–tio personer fortsätter att träffas i höst. Här är alla känslor tillåtna. Och Carina slipper uppleva sig som tjatig som alltid vill prata om Björn eller hur hon mår.

Monica möter många med sorg

En sorgegrupp är inte bara ett sätt att skapa plats för den egna sorgen. Den är även ett sammanhang där andra ger plats åt min sorg, berättar diakon Monica Lundgren, som har både grupper och enskilda samtal med sörjande. Hon definierar sorg som en känsla efter en förlust, en livsomställning. Det kan vara att någon dör, men även att bli av med jobbet, tappa en kroppsfunktion eller förlora en relation. Hon har aldrig stött på någon som fastnat i sorgen, däremot många som varit rädda för att göra det och därför undvikit sorgen.

– Vi människor tycker inte om starka känslor, men enda vägen är att gå in i sorgen, att uttrycka den. Det är inte förrän jag tillåter mig själv att vara ledsen som det nya kan komma.

Det handlar inte om att inte låtsas om förlusten. I stället handlar det om att vara i processen och att hitta en annan väg utifrån de förutsättningar som nu finns. Ofta förändras den egna självbilden under tiden. Den som varit med om en stroke eller olycka kan behöva lägga mycket tid på rehabilitering, men även acceptera att vissa förmågor faktiskt är förlorade.

– Först då kan jag hitta en väg framåt, säger Monica.

Varför har sorg blivit kyrkans grej?

– Livets villkor speglas i berättelsen om Jesus. Han ber ”min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”, säger Monica. Även i Gamla testamentet har människor satt ord på hur sorgen känns i kroppen, som i Psaltaren 69:

”Vattnet når mig till halsen. Jag har sjunkit ner i bottenlös dy och har inget fotfäste. Jag har kommit ut på djupt vatten, strömmen vill dra ner mig. Jag har ropat mig trött, min strupe är hes. Mina ögon värker, jag har väntat länge på min Gud.”

Det går inte att trösta den som sörjer, säger Monica. Men det går att ge plats åt trösten, genom att låta det tuffa och svåra få finnas.

– Trösten finns i själva livet, så om vi vågar vara i det som är så finns trösten där.

För att skapa fler platser för sorgen har Monica Lundgren, diakonen Ingemar Grahn och kyrkoherden och psykoterapeuten Lena Fagéus startat temadagar för sorg. En dag per termin för den som förlorat en kroppsfunktion och en dag för den som förlorat någon genom döden. Carina och hennes man var med på en av dem i våras.

– Vi fick börja med att tända ljus för våra älsklingar och berätta vad som hänt och om vår relation.

Sedan följde ett kunskapspass och chans att måla och lyssna på musik för att vara i hela kroppen med sin sorg.

– Och under lunchen skrattade vi ihop. Skratt och gråt ligger ju så nära varann, konstaterar Carina.