(Ur Spira nr 2 2020)
Den senast införskaffade ängeln står ute i trädgården – en rostig, trumpetblåsande siluett som ser ut att vara havande.
– Jag gillar rost. Och Gud har kommit till mig i en dröm som trumpetaren Louis Armstrong. Jag tänker också att ängeln bär på nytt liv, en ny start, säger Marianne.
Hon tror att änglar förmedlar från Gud det en människa behöver – tröst till den som är ledsen, hopp till den som är hopplös och stöd till någon som är glad. Den första ängeln i hennes samling är en äldre ängel i papp och porslin, som hennes mamma satte i fönstret varje jul. Nu sitter den på Mariannes egen sänggavel.
– Min uppväxt var svår, men jag minns att jag tyckte den där ängeln var så himla fin. Den var ett ljus i mörkret, och att den finns kvar och är hel säger någonting. Nu vakar den över mig där jag är som mest oskyddad.
Två keruber sitter på dörren in till lägenheten. I en tidigare lägenhet fick den två barn att våga ringa på och ställa en fråga ”för vi ser att det är en snäll dörr”. Ytterligare en ängel, målad av Marianne själv, sitter ovanför ett hembyggt altare.
– Den visar en ängel i rymden, vid ett ljust hål, i stället för ett svart hål, som håller om jordklotet. Jag målade den på en retreat i kyrkan och jag tror att det var något Gud ville förmedla genom mig.
Text: Helena Andersson Holmqvist