Lisa tog chansen att slöjda två år i Jokkmokk

(Ur Spira nr 4 2023)

Visst hade Lisa Drugge hört att hennes farfar kommer från en skogssamisk släkt i Jokkmokkstrakten, men så mycket mer visste hon inte om sitt samiska ursprung under uppväxten på Berghem. I dag talar hon lulesamiska och använder gärna någon av sina egensydda koltar vid högtidliga tillfällen och samiska evenemang som samiska veckan i Umeå.

Det var under gymnasielektionerna om samisk kultur och historia som engagemanget väcktes.

– Jag har alltid varit intresserad av rättvisefrågor och när vi läste om samerna tänkte jag ”hur har det fått gå till så här?” Min egen historia hade ju kunnat vara helt annorlunda, säger Lisa Drugge.

Så efter gymnasiet började hon plugga lulesamiska vid Umeå universitet och blev uppmuntrad av sin språkmentor i samiska ungdomsförbundet att söka till Sámij åhpadusguovdásj, Samernas utbildningscentrum, i Jokkmokk.

– Jag kände att om jag har en chans att ta tillbaka mitt kulturella arv, vill jag inte göra något annat innan, berättar Lisa.

Sommaren innan flytten var hon dock riktigt nervös.

– Fråga vem som helst hur dåligt jag mådde. Jag ville ju tillhöra en grupp där jag inte tidigare haft ett sammanhang.

Men elever, lärare och andra hon mötte under åren i Jokkmokk var väldigt välkomnande. Lisa tillbringade två år med 14 andra ungdomar på internat i Jokkmokk. De garvade skinn, vävde band och gjorde mönster till koltar som de sedan sydde. Lisa har broderat, sytt och kommit över spärren att prata lulesamiska.

– Det är spännande att språket är en sådan kulturbärare. Det finns ord som inte går att säga på svenska, som njallot. Det översätts till att sy med en speciell teknik med dubbelsömmar som är typiskt för det lulesamiska området. Det är spännande eftersom det krävs många fler ord på svenska för att förklara det verbet som på samiska är ett enda ord. 

Genom sina nya vänner har hon även lärt sig mer om samisk kultur, renskötsel och vilka effekter satsningarna på det som brukar benämnas grön energi får på rennäringen i Sápmi.

Andra året på skolan valde Lisa att göra ett bälteshäng som projektarbete. På vernissagen under Jokkmokks marknad intervjuas hon av SVT på lulesamiska i sin mörkblåa kolt, gábdde: ”Det har varit mycket jobb, men det har också varit roligt att sitta och jobba med mina vänner.”

Mycket jobb var ingen överdrift, veckorna före elevutställningen slöjdade klasskamraterna mellan klockan 8 och 22, enbart med avbrott för lunch och middag. ”Jag måste sy” svarade Lisa när familj och vänner hörde av sig.

– Man blev ganska slöjdtrött, säger Lisa och skrattar. Hon har tagit paus i skapandet, men hoppas återuppta det igen.

– Plötsligt kanske jag slår upp en väv i lägenheten. Jag kommer aldrig bli en storslöjdare, men jag vill slöjda för eget bruk.

För slöjden och språket ska fortsätta vara en naturlig del av Lisas liv.

– Vi får se hur det går! Jag och en kompis har sagt att vi ska prata samiska med varandra på telefon, säger Lisa, som inte känner sig som samma person som innan hon åkte till Jokkmokk. Och hon vill uppmuntra andra att utforska bortglömda identiteter.

– Det är aldrig för sent, så länge man gör det med respekt. Man kan inte börja sy koltar hur man vill, men man kan åka till en skola som Samernas utbildningscentrum, där det finns kulturbärare.

Nu har Lisa bytt den muntliga traditionen, där hon inte läste en bok på två år, mot universitetsstudier för att bli socionom.

– Det är en bred utbildning och jag får jobba med människor. Det känns kul. Om jag ska jobba hela livet, vill jag göra nytta varje dag.

Lisa Drugge gjorde bland annat handskar, herrkolt och bälte under sina år i Jokkmokk.

.