– Jag tror att skogen kan fylla en extra stor funktion i coronatider, säger religionsvetare Henrik Ohlsson på Södertörns högskola, som tycker sig märka att folk är mer ute i naturen än vanligt.

Forskning har visat att människor i hela Skandinavien gärna använder naturen som en existentiell resurs i kriser. Det är känt att människan mår bra till kropp och själ av att vara ute i naturen, men hur är det med det andliga måendet, det som med människans skapande av mening och identitet att göra?

För att ta reda på det intervjuar Henrik Ohlsson deltagare i skogsbad och skogsterapi. Ofta ingår där någon form av mindfulness, att vara närvarande med kropp och sinnen.

– Det får deltagarna att knyta band till naturen och de upplever den som besjälad och personlig. Att relatera till naturen som till en person i stället för ett ting påverkar en själv, relationen går åt båda hållen.

Efter naturvistelsen berättar deltagarna för Henrik att de känner sig mer levande och upplever glädje, förundran och upprymdhet. Relationer ute i skogen upplevs som mindre krävande, det gäller både relationen till naturen och till de andra personerna i gruppen. Upplevelsen sätter också spår i deltagarnas beteende.

– Att skapa en relation till skogen påverkar hur man rör sig i naturen. Det blir en större respekt och för en del också ett politiskt engagemang. 

Henrik Ohlssons avhandling om naturkontakt och existentiell hälsa ingår i ett större forskningsprojekt lett av David Thurfjell, som handlar om naturrelationer och sekularitet i länderna kring Östersjön.

Text: Helena Andersson Holmqvist, Spira nr 2/2020