Därför ger Isabell råd till biskopen

(Ur Spira nr 2 2024)

I entrén till studentbostaden på Ålidhem öppnar Isabell Kitok dörren. I famnen bär hon en tvättkorg med rena kläder som hon just hämtat från den gemensamma tvättstugan på gården.

− Det är mysigt att bo i ett studentområde, eftersom det är nära till mina kompisar som också pluggar.

Hon kilar raskt upp för den stenlagda trappan och vidare genom en lång korridor till sitt rum.

På hyllorna i kokvrån står burkar uppradade märkta med snacks, fröer, socker, havregryn och nötter. Snacks som godis är en favorit, säger hon med ett skratt.

Hon berättar att hon vill bli tandläkare för att det är ett hantverksyrke som är både kreativt och estetisk. Det var en stor omställning att flytta från föräldrarna och syskonen i Luleå för att studera i Umeå. Det har tagit ett år att bli hemmastadd.

Så kan unga vara tillgång

Den tid som inte tillbringas på tandläkarhögskolan hänger hon på kaféer eller i olika kyrkor med sina vänner. Hon trivs i kyrkan och känner att hon kan vara sig själv där. Av samma anledning är hon också engagerad i Sáminourra, som är en samisk förening för unga.

− Min pappa är same och min mamma är svensk. Jag är uppväxt, liksom många andra, med att man inte ska visa sin samiska identitet öppet.  

I föreningen är hon med och skapar den mötesplats för unga samer som hon själv saknade som barn. Det är bra för samiska barn i föreningen att se att de som är några år äldre inte är rädda för att visa sin identitet genom att exempelvis bära sjal, menar Isabell.

När det hölls en högtidsgudstjänst med kyrkans ursäkt till samiska folket för ett par år sedan fick Isabell uppdraget att bära korset längst fram i processionen i kyrkan.

− Tvångskristnandet av samer är ett öppet sår än i dag. Det var fint att se att kyrkan tog ansvar för det.

Hon menar att det gör det lättare att lägga det bakom sig och se framåt för kyrkan.

Isabell medverkar gärna när tillfälle ges. Ett återkommande uppdrag är deltagandet i Biskopens råd med unga vuxna. Det startade i fjol, för att biskopen Åsa Nyström i Luleå stift ville ta reda på vad unga vuxna önskar och behöver. Just det åldersspannet, 19−30 år, har kyrkan till stor del tappat, berättar Isabell.

Hennes erfarenhet är att jämnåriga vill vara med i kyrkan, men att de inte vet på vilket sätt de kan bli en del av gemenskapen.

− Unga är en stor tillgång för vi har koll på hur samhället förändras och vad som händer och hur kyrkan kan bli mer modern.

Sätter sig längst fram

Utomhus lockar solen. Isabell tar täten ut på gården och gruset skrapar under skosulorna när hon går genom de tätbebyggda kvarteren. Hon stannar till och lutar sig mot en röd tegelvägg medan hon eftertänksamt väljer sina ord.

Hon önskar att församlingsmedlemmar oftare ska fråga unga vuxna om de vill vara delaktiga i gudstjänster och aktiviteter. Eller att fler hälsar och säger ”vad roligt att du har hittat hit” för att fler unga vuxna ska känna sig välkomnade.

− Och mitt tips till unga är att våga ta plats. Öppnas en dörr kommer fler att öppnas. Bara du tar första steget. Att exempelvis gå med i Biskopens råd med unga vuxna har varit lärorikt för mig och en jätterolig erfarenhet.

Samtalen har inspirerat. En tjej pratade om hur det är att leva med Jesus i centrum medan en annan, som jobbar i kyrkan, nämnde att unga ibland inte vågar sätta sig längst fram i kyrkorummet, berättar Isabell.

− Sedan dess är det nåt jag har tänkt på, att jag ska sätta mig längst fram på gudstjänsterna. Mina kompisar börjar bli lite trötta på mig och säger ”Måste vi verkligen sätta oss längst fram?”, säger Isabell och skrattar igen.

Men hon gör det ändå – för att visa att hon vill vara delaktig. Nyfikenheten på kristendomen har funnits länge. Men när kompisarna i Luleå konfirmerade sig för några år sedan, var hon för blyg och tillbakadragen för att haka på.

− Jag tror alltid att jag haft ganska hög integritet. Jag lyssnar mer än jag pratar, om jag inte är med nära vänner.

Efteråt ångrade hon att hon inte konfirmerat sig, och gick i stället Gymnasiekonfa, som la grunden till den tro hon har i dag. Hon trivdes i miljön och med att kunna dela sina tankar om Gud med likasinnade.  

Några jobbiga händelser under gymnasiet gjorde ett par år svåra. Hon mådde dåligt och tappade framtidshoppet. En nära vän kom att betyda mycket.

− Hon gav aldrig upp på mig. Lyssnade och stod vid min sida. Bjöd in mig till kyrkan. Alla förtjänar en vän som henne, säger Isabell med eftertryck.

I ungefär samma veva som studierna till tandläkare påbörjades vände måendet. I dag är respekten för sig själv lika självklar som respekten för andra.

− Den bild du har av dig själv är den du kommer att sända ut till andra. Jag tror också att det blir enklare att vara hjälpsam och en god människa mot andra om du har ett snällt sätt att se på dig själv, säger Isabell Kitok.

Text: Anna Carlehed