Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Svenska kyrkan i Umeå Besöksadress: Östra Esplanaden 9, 90330 Umeå Postadress: BOX 525, 90110 UMEÅ Telefon:+46(90)2002500 E-post till Svenska kyrkan i Umeå

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Gun-Mari Löfqvist arbetade över 20 år som kyrkoskrivare i Backens prästgård.

Det var en spännande dag, måndagen den 7 januari 1974, när jag steg in på pastorsexpeditionen i Backen för att börja min första arbetsdag, en arbetsplats som jag skulle komma att kalla min i mer än 20 år.

Min bild av pastorsexpeditionen i Backens gamla prästgård.

Ingången till pastorsexpeditionen var på västra gaveln av den stora prästgården. Innanför dörren till expeditionsrummet fanns en liten garderob där personalen kunde hänga sina ytterkläder och mitt emot garderoben stod en meterhög disk som skilde besökande och personal åt. Disken visade sig vara ett blankettskåp, praktiskt och bra. På andra sidan disken, vid ett stort ekskrivbord hade kyrkoskrivaren sin arbetsplats och satt alltså närmast när någon besökare kom.  Ytterligare ett ekskrivbord fanns i rummet och mitt emellan dessa bord stod en stor plåtlåda med smala fack fyllda med ”paviler”. Pavilen var ett datakort, ett för varje person i församlingen, och som skickades in till Länsstyrelsen om någon ändring skulle göras. I rummet fanns också två stora brandsäkra skåp där personakterna förvarades.

Pastorsexpeditionens lokaler upptog ungefär halva bottenvåningen. Resten av huset hörde till kyrkoherdebostaden. Så småningom skulle huset komma att byggas om invändigt så att pastorsexpeditionen fick hela bottenvåningen och kyrkoherdebostaden inrymdes i övervåningen.

Pastorsexpeditionen var öppen för besökare varje vardag mellan kl 10-12, och en dag i veckan även en timme på kvällen. Under expeditionstiderna fanns alltid en präst närvarande. Om det kom ett blivande brudpar så var det prästens ansvar att utföra hindersprövningen. Dessutom kunde det kanske komma någon som behövde samtala med just en präst.

Allmänt kontorsarbete var jag van vid, men folkbokföring var för mig alldeles nytt. Det var mycket att sätta sig in i och jag blev av den gamla kyrkoskrivaren ständigt påmind om hur viktigt arbetet var och att läsa i SCB:s (Statistiska Centralbyrån) handbok. Efter några kurser inom stiftet blev också jag kyrkoskrivare.

Sedan flera hundra år hade folkbokföringen gjorts i tunga decimetertjocka husförhörslängder i folioformat inbundna i skinnband. När jag började arbeta på pastorsexpeditionen arbetade vi med lösbladssystem, vilket underlättade arbetsbördan väsentligt. De gamla tunga böckerna användes dock dagligen i olika sammanhang, bland annat vid släktforskning.

Jag lärde mig skriva ut personbevis för olika ändamål och att föra in nya uppgifter i de olika böckerna, (Församlingsboken, Födelse- & dopbok, In- & utflyttningsböcker, dödboken, konfirmandboken m m). Födelse- & dopboken var den som blev mitt speciella ansvar. Predikoturerna skrevs och skickades till VK och VF varje vecka. Kollekter skulle räknas och skickas till rätt ställe och under flera år hade jag även ansvar för församlingskassan.

I arbetet med de gamla kyrkoböckerna blev jag också bekant med släktforskningen. En dag när jag stod i arkivet och letade uppgifter för någon annans räkning fann jag min pappas födelseanteckning. Mina farföräldrar hade jag aldrig träffat i livet, då båda hade dött innan jag föddes. Nu stod vi plötsligt där tillsammans, farfar, farmor, pappa och jag. En helt oförglömlig stund för mig. Där började mitt eget intresse för släktforskning vilket håller i sig än idag.

Arbetsuppgifterna var spännande och omväxlande. Hon hade så rätt, Dora Pettersson den tidigare kyrkoskrivaren, som gick i pension samma år som jag började. När hon avtackades av Kyrkorådet och höll sitt tacktal sa hon bland annat. ”Jag har haft ett spännande arbete, inte ett kontorsarbete vilket som helst, jag har haft med människoöden att göra.”

Och själv trivdes jag bra. Fastän det nu är mer än 20 år sedan jag slutade och de flesta i personalen har bytts ut håller jag fortfarande en viss kontakt med min gamla arbetsplats.

/Gun-Mari Löfqvist

Bild: Lina Eriksson