Tyringe kyrka

Kyrkobyggnaden

Initiativet till en egen gudstjänstlokal i Tyringe, där invånarna hade lång väg till sockenkyrkan i Finja, kom från kyrkoherde Olof Fredfeldt och föreningen Församlingshemmets Vänner i Tyringe som bildades 1914. Som namnet antyder var tanken initialt att bygga ett församlingshem, men 1917 ändrades planerna till att uppföra en kyrka på den tomt som året innan hade skänkts till föreningen av Tyringe Badanstalt och Sanatorium. En annan version av historien är att det var Byggnadsstyrelsen som påpekade att arkitekt Carl Andréns församlingshem snarare var att betrakta som kyrkobyggnad eller möjligen kapell, vilket också stämmer överens med ritningarna där byggnaden i det utförande den kom att uppföras ännu benämns församlingshem.

Andrén är främst känd för att ha ritat skolhus, sjukhus och andra institutionsbyggnader, men stod också bakom det torn som parallellt med uppförandet av Tyringe kyrka adderades till den närbelägna medeltida kyrkan i Hörja. Likheterna mellan de båda kyrkorna, inte bara i de medeltidsinspirerade tornen med trappstegsgavlar, är påtagliga, där den nya helgedomen i Tyringe följer de traditionella romanska byggnadsmönstren med ett kor som är lägre och smalare än långhuset. Tomtens belägenhet med Sanatoriegatan i öster föranledde dock att kyrkan planlades med torn i öster och kor i väster, i motsats till den för kyrkobyggnader traditionella västöstliga riktningen.

Sedan kyrkan invigdes av biskop Edvard Rodhe i augusti 1925 har få förändringar skett. 1950 ersätts ett äldre harmonium av kyrkans första orgel. Församlingsrummet som funnits på läktarens bakre del försvinner i och med detta samtidigt som läktaren byggs om och utvidgas med ny barriär. Kyrkan målas därtill om in- och utvändigt och korets fönster förses med glasmålningar av konstnären Hugo Gehlin. 1960 sker ommålningar i utrymmen i tornets bottenvåning och källare och 1969 ytterligare interiöra ommålningar, flytt av dopaltare (som varit placerat norr om triumfbågen) samt utbyte av psalmnummertavlor. Möjligen är arkitekt Torsten Leon Nilson, som i januari samma år upprättar uppmätningsritningar av kyrkans interiör, ansvarig för dessa arbeten. 1979 genomförs relativt omfattande arbeten som utöver nytt taktegel samt höjning av läktarbarriären är av underhållskaraktär. 1993 byggs kapprummet om till wc och skötrum och utrymme för nytt kapprum tillskapas genom att de bakre bänkraderna i kyrkorummet tas bort. Den ursprungliga raka altarringen ersätts av en bågformad. Troligen är det även vid detta tillfälle som korets golvnivå sänks och möjligen tillkommer även den ramp som idag tar upp nivåskillnaden från mittgången i långhuset. 2005 avvecklas den tolv år gamla altarringen och kring samma tid installeras brand- och inbrottslarm.

Planerna för en gudstjänstbyggnad i det växande Tyringe, där invånarna hade långt till sockenkyrkan i Finja, inleddes 1914 genom bildandet av en förening och insamling av medel. 1923 intensifierades planerna, året därpå påbörjades bygget och i augusti 1925 kunde kyrkan invigas. För ritningarna stod arkitekt Carl Andrén som främst är känd för att ha ritat institutionsbyggnader, men även stod bakom det torn som parallellt med uppförandet av Tyringe kyrka adderades till den närbelägna medeltida kyrkan i Hörja. Likheterna mellan de båda kyrkorna är påtagliga, med brett torn med trappstegsgavlar, långhus med stickbågiga och småspröjsade fönster samt rakt avslutat kor. Kyrkotomtens belägenhet med Sanatoriegatan i öster föranledde dock att Tyringe kyrka planlades med torn i öster och kor i väster, i motsats till den för kyrkobyggnader traditionella väst-östliga riktningen.

Exteriör

Exteriört har Andrén således inrättat sig i traditionen för Skånes många medeltida kyrkor och skapat en vitputsad helgedom som vid första anblick skulle kunna antas vara uppförd under 1200-talet, med senmedeltida torn och på 1800-talet förstorade fönsteröppningar. Stilvalet liksom den begränsade byggnadsvolymen och den sparsmakade interiören och inredningen kan samtidigt ses som en motreaktion på den fram till kring 1910 förhärskande nygotiska stilen med sina högkyrkliga ideal och påkostade utsmyckningar. I kölvattnet av detta och i takt med en ökad sekularisering och konkurrens från frikyrkorörelsen växte en folklig småkyrkorörelse fram. Vid denna tid hade även kritiken mot 1800-talets många rivningar av medeltida kyrkor blivit allmänt utbredd, något nybyggda småkyrkor som den i Tyringe förmedlar genom sin arkitektur. Symboliken accentueras av valet av det utpräglat medeltida trappstegsgavelmotivet på tornet, inte minst då Tyringe är en av endast tre nybyggda kyrkor i Skåne efter 1910 som bär trappstegsgavlar.

Kyrkans planform utgörs av ett tre fönsteraxlar långt långhus, ett betydligt smalare och lägre rakt avslutat kor i väster samt ett kraftigt östtorn som är knappt smalare än långhuset och svagt indraget i detsamma. Långhus och torn är försedda med grunda strävpelare. Sockeln är gjuten i betong som är klädd med cirka 20 cm tjock granit.

Murverken är murade i tegel och fasaderna är spritputsade och vitkalkade. Över huvudentrén i öster pryds fasaden av årtalet 1924 skrivet med dekorativa ankarslutar i svartmålat smide. I övrigt saknar fasaderna utsmyckning frånsett de slätputsade takfotsgesimser i tre raka språng som avslutar samtliga byggnadsdelars fasader mot sadeltaken, av vilka långhuset och tornet är avtäckta med plant falstegel och kor och strävpelare med enkupigt tegel. Långhuset och koret saknar takutsprång vid gavlarna medan tornet, som har takfall åt väster och söder, avslutas av trappstegsgavlar i norr och söder.

Kyrkans fönster är frånsett några av de fyra källarfönstren i tornets sockel ursprungliga och utgörs av stickbågigt avslutade småspröjsade fyrluftsfönster i vitmålat trä. Solbänkarna är gjutna i betong och vitmålade. Långhuset har tre större fönster i norr respektive söder, medan koret har ett mindre i samma väderstreck som sedan 1950 är försedda med glasmålningar. Samma mindre variant, dock utan konstglas, återfinns i de två nedre våningarna på tornets syd- och nordfasader. Koret har därtill två mindre enluftsfönster som flankerar västentrén och tornet ett rundfönster i östra fasadens andra våning, alla småspröjsade och vitmålade. Smala rundbågiga ventilationsgluggar återfinns i långhusets och korets gavlar samt i tornets västfasad på vardera sida långhustaket. Klockvåningen har två stickbågiga ljudöppningar med brunmålade jalusiluckor i samtliga väderstreck utom väster. Huvudentrén i öster utgörs av en stickbågigt avslutad pardörr i lackad ek med tre fyllningar per dörrblad och dekorativa bandgångjärn i svartmålat smide.

Dörren sitter i en tvåsprångig stickbågig nisch och nås via en kombinerad trappa och tillgänglighetsramp i granit och smågatsten med svartmålade smidesräcken.

Över entrén hänger en lyckta i kopparplåt och smide. Prästentrén i väster utgörs av en enkeldörr men är gällande utformning och material i övrigt samkomponerad med huvudentrén.

Interiör

Interiören präglas av 1800-talets nyklassicistiska ideal, med ljust och luftigt kyrkorum med vitputsade väggar som täcks av ett reveterat tunnvalv. Nuvarande färgsättning tillkom troligen kring mitten av 1900-talet. Samtidigt finns den medeltida inspirationen även interiört, med ett kor avskärmat av en stickbågig triumfbåge. Kyrkan bevarar i stor utsträckning ursprunglig inredning, där bänkinredning, predikstol och orgelläktare har ett enkelt formspråk. Mer framträdande är i stället länsarkitekt Nils A. Blancks ursprungliga mässingsarmaturer, vars rocaille- och bladverksinspirerade utformning var vanligt förekommande på armaturer i svenska kyrkorum under framför allt 1910- och -20-talen. Bland senare tillskott av konstnärligt värde bör nämnas altartavlan av Per Siegård från 1948, Hugo Gehlins glasmålningar från 1960 samt dopfunten i trä från 2004 av konsthantverkarna Gustav och Lennart Nilsson i Matteröd.

Genom huvudentrén i öster nås tornets bottenvåning som är indelat i två rum, en yttre förhall samt ett inre kapprum. Förhallens golv är belagt med grå heltäckningsmatta på grå kalkstensplattor, medan väggarna och det välvda taket är putsade och vitkalkade.

Kyrkportens insida är likt utsidan utförd i lackad ek. I norr och söder leder gråmålade fyllnadsdörrar till wc respektive trappa till läktare, torn och källare. In till kapprummet leder en rundbågigt avslutad vitmålad pardörr med glasad övre del. Kapprummet under orgelläktaren tillkom 1993 genom att regelväggar restes mot kyrkorummet i öster. Golvet är belagt med ett lackat furugolv, yttermurarna och taket, som utgörs av läktarens undersida, är vitputsade medan lättväggarna är vävklädda och vitmålade. Längs golven löper gråmålade socklar i trä. Väggarna upptar endast norra och södra delen, i mittgången saknas vägg- eller dörrparti. De kopplade fönstren i norr och söder har vitmålade insidor.

Långhusets golv, väggar med golvsocklar samt fönster har samma utförande som i kapprummet. Över rummet spänner ett reveterat och vitmålat korgbågigt tunnvalv. Tornet är indraget i långhuset vilket gör att tornets något bredare murverk är synliga i långhusets syd- och nordöstra hörn. Orgelläktaren upptar hela tornets bredd och öppnar upp sig mot långhuset genom en valvbåge som följer den korgbågiga takformen.

Läktaren vilar i framkant på två vitmålade knippepelare och den laserade och täckmålade barriären har grågult ramverk med stående rektangulära fyllningar i blått, vitt och rött samt en sentida förhöjning i svartmålad metall. Långhuset upptas av de öppna bänkkvarteren som flankerar mittgången. I väster, där bland annat predikstol, piano och dopträd är placerade, är golvnivån ett steg högre, det vill säga samma nivå som i koret. Vid mittgången, där smidesgrindar med S:t Georgskors hänger i bänkskärmarna, upptas nivåskillnaden av en ramp.

Koret avskiljs från långhuset via en stickbågig triumfbåge med profilerade anfang. Golv, väggar och tak är utförda lika långhusets. Fönstren har sedan 1950 glasmålningar av konstnären Hugo Gehlin framställande Mose, Elia, David och Salomo i norr och de fyra evangelisterna med respektive attribut i söder. En nord-sydlig vägg delar byggnadsdelen i två, där det mindre utrymmet bakom koret ursprungligen fungerade som sakristia. Rummet nås via två dörrlösa rundbågiga öppningar som flankerar altaret.

Golv, väggar och tak är utförda lika korets. De mindre fönstrens insidor är vitmålade och insidan av västentréns dörrblad är likt utsidan utfört i lackad ek.

Den gjutna källaren under tornet inrymmer bland annat sakristia, pentry, teknikrum, förråd och wc. Tornets andra våning utgörs av orgelläktaren som likt torn- och klockvåning har vitputsade ytterväggar. Läktarens golv är klätt med plastmatta medan övriga våningar har spontade brädgolv. Klockvåningens golvbjälklag är förstärkt med I-balkar. Kyrkvinden nås via en dörr från klockvåningen. Takstolskonstruktionen i furu är uppbyggd med sparrar, saxsparrar, stödben och knäbockar. Valven är isolerade.

Inredning och inventarier

Altaret i koret utgörs av ett bordsaltare i vitmålat trä som pryds av hjulkors i guldfärg på blå botten. Kyrkans ursprungliga raka altarring ersattes 1993 av en bågformad altarring som togs bort 2005.

Altartavlan är en olja på duk utförd av konstnären Per Siegård 1948 med motivet Jesus välsignar barnen.

Predikstolen är samtida med kyrkan. Korgens fem sidor är uppbyggda som ramverk laserade i gulgrått med blåmålade fyllningar och förgyllda hjul- och andreaskors. Över- och underliggare är enkelt profilerade och det svängda understycket vilar på en vitmålad pelare med polygonalt tvärsnitt. Utmed väggen mot koret löper en trappa med gråmålat genombrutet räcke och trappsteg klädda med blå heltäckningsmatta.

Kyrkans dopfunt i trä tillkom 2004 och är tillverkad och formgiven av konsthantverkarna Gustav och Lennart Nilsson i Matteröd. Överstycket är oktagonalt med uttag för dopskål medan foten är uppbyggd av fyra svängda trästycken med korsformade hål.

Den öppna bänkinredningen är samtida med kyrkan och flankerar mittgången i två kvarter. Gavlar, ryggstöd och bänkskärmar är uppbyggda som ramverk med fyllningar. Sittbänkarna vilar på profilerade framskjutande konsoler. Färgsättningen går i samma laserade gulgrå kulör som på orgelläktare och predikstol, med detaljer i bland annat rött, blått och vitt. Fyllningarna är delvis laserade i grågrön ton. Bänkarna har psalmbokshyllor, fotstöd, klädhängare och stoppade dynor klädda med blått ylletyg.

Orgeln med 17 stämmor fördelade på två manualer plus pedal tillverkades 1983 av Anders Perssons Orgelbyggeri, Viken. Fasaden har ett rakt och enkelt formspråk med bredare och högre mittparti flankerat av lägre sidopartier. De öppna pipfälten är placerade i blåmålade ramverk där övre delen täcks av rödmålade gallerverk.

Kyrkans två kyrkklockor tillverkades 1924 av M & O Ohlssons Klockgjuteri i Ystad. Såväl stor- som lillklockan pryds av fyrpass- och spetsbågefriser i relief samt inskriptioner.

Bland kyrkans övriga inventarier bör särskilt nämnas de ljuskronor och lampetter i mässing som är samtida med kyrkan och formgivna av länsarkitekt Nils A. Blanck.

Kyrkotomt

Tyringe kyrka omges av en mindre kyrkotomt medan Tvärskogs begravningsplats är belägen i samhällets östra del. Den svagt sluttande kyrkotomten är till största del gräsbevuxen och omgärdas i öster och norr av en stödmur i granit. Huvudingången via en fem steg hög trappa i öster markeras av lägre pollare, även dessa i granit. Marken framför kyrkans östingång och ut till vägen i söder är belagd med smågatsten. På långsidorna finns planteringar med bland annat storväxta rhododendron och i norr dessutom en plats med pergola och sittbänkar som fungerar som utekyrka. Vid parkeringen i väster står ett antal äldre högväxta lövträd.

Kulturhistorisk karaktärisering för Tyringe kyrkoanläggning

Tyringe ligger cirka en mil väster om Hässleholm, i en sänka norr om Matterödsåsen med småbruten jordbruksbygd. Från att ha varit en liten oansenlig by som växt fram kring gästgivargården i Finja socken utvecklades Tyringe i och med anläggandet av järnvägen mellan Hässleholm och Helsingborg 1875 till det stationssamhälle som idag är kommunens näst största tätort. Av stor betydelse för denna expansion var även den verkstadsindustri som började etableras i slutet av 1800-talet, liksom att Tyringe strax därefter gjorde sig känt som kurort med sanatorium och radiumkälla samt flera hotell och pensionat. Kyrkan är belägen i samhällets sydvästra del, i villakvarter med blandad bebyggelse från sent 1800-tal till mitten av 1900-talet. I närmiljön återfinns även kurhotellet samt en före detta chuckfabrik.

Kyrkomiljön

Tyringe ligger cirka en mil väster om Hässleholm, i småbruten jordbruksbygd med större andel odlad mark mot Finjasjön i öster. Kulturbygden kring Finjasjön har lång kontinuitet av mänsklig aktivitet, i trakterna har bland annat påträffats en boplats som är ett av de äldsta tecknen på att de första åkerbrukande folken även uppehöll sig i de inre delarna av Skåne. Ortnamn med ändelsen -inge härstammar vanligen från järnåldern och Tyringe är känt i skrift från 1300-talet. Byn ska ha växt fram kring gästgivargården i Finja socken men ännu på 1600-talet utgjordes den endast av fyra hemman.

Det är först i samband med anläggandet av järnvägen mellan Hässleholm och Helsingborg 1875 som Tyringe utvecklas till det stationssamhälle som idag är kommunens näst största tätort. Av stor betydelse för denna expansion var även den verkstadsindustri som började etableras i slutet av 1800-talet, liksom att Tyringe strax därefter gjorde sig känt som kurort med sanatorium och radiumkälla samt flera hotell och pensionat.

Kyrkan som uppfördes 1925 är belägen i samhällets sydvästra del, där både industriverksamhet och historien som kurort gör sig påmind, med den nyligen nerlagda chuckfabriken i kvarteret norr om kyrkan och kurhotellet två kvarter söderut. I övrigt består området av blandad villabebyggelse uppförd från sent 1800-tal till mitten av 1900-talet. I närområdet finns också spår av den frikyrkorörelse som vid samma tid som Tyringe kyrka uppfördes var på stark frammarsch. Kyrkan omges av en mindre kyrkotomt, till största del gräsbevuxen och med inslag av äldre löv- och barrträd. Begravningsplats anlades strax efter kyrkans uppförande i samhällets östra utkant, på platsen för den tidigare byn Tvärskog.