Byggnadshistoria
Till den fagra sluttningen mellan Finjasjöns strand och den viktiga vägen tvärs över Skåne förlades gudshuset i Finja. Att ärkebiskopen av Lund tagit initiativ till byggnationen och senare bidragit vid utsmyckningen faller sig naturligt, om man betänker ärkesätets vidsträckta egendomar i Finja och Hörja socken under medeltiden. även påtagligare ting som den lejonprydda sydportalen och de storslagna kalkmålningarna pekar mot stiftskyrkans datering. Förf. har stannat för 1130-talet, närmare bestämt dess senare del.
Kyrkobyggnaden uppfördes efter det romanska mönstret. Templet inreddes sålunda till långhus och kor med absid i öster. Väggarna murades av kluven gråsten i skalmursteknik, men hörnkedjorna lades av välhuggna sandstensblock; de senare uppvisar spår av röd färg, som möjligen är medeltida. Skeppet fick i sin västra del två ingångar, en från norr och en från söder. Nordportalen var länge okänd, men dess utvändiga karmar frilades 1966 och är numera markerade i putsen under nordvästra långhusfönstret. Inre karmen påträffades vid golvomläggning 1970. Den 1857 rivna sydportalen är väl känd genom Brunius tio år äldre anteckning. Vid kapitälbandet fanns två liggande lejonfigurer, som låter sig inordna i Otto Rydbecks lundastil II. Sandstensomfattningen var rikt profilierad och en bågsten med s.k. karnis och rundstav hittades nyligen i golvfyllningen.
Templet har vid senaste restaureringen återfått ett av sina ursprungliga fönster, nämligen det i norra långhusmuren. Omfattningarna knackades fram av förf.1969 och utvändigt har nu smygen rensats, så att en vacker romansk fönsternisch framträder. Själva ljusöppningen har endast varit 25 cm bred. Inre karmen, som ligger dold vid epitafiets krönfigur, är underligt nog rektangulär. Såsom ett ålderdomligt drag kan noteras, att båda karmarna smalnar av något upptill.
I långhuset har 1959 och 1970 påträffats ett hårdstampat lergolv, som synbarligen härrör från kyrkans äldsta tid. Vid samma tillfällen kom man på en medeltida, murad sittbänk, som löper utmed norra långhusväggen ner till nordportalen. Längst fram bestod bänken av prydliga kvaderblock och den låg här an mot ett sidoaltare från katolsk tid. Mitt under tribunbågen framkom foten till huvudaltaret; en anteckning från 1689 visar, att detta då ännu var murat av sten.
Innertaket i den romanska kyrkan bestod sannolikt av ett plant brädloft, vars läge framgår av kalkmålningarnas övre begränsning. På vinden över koret har nu uppdagats två rakslutna muröppningar, vilka tjänat som genomgångar mellan de tre vindsrummen. Av allt att döma tillhör dessa enkla ”portaler” den ursprungliga anordningen; liknande passager återkommer i många absidkyrkor.
Kyrkans torn har tidigare fått skilda dateringar. Västsidans årtal 1664 är härvidlag betydelselöst; det anger bara en renovering av krönet. Enligt mitt förmenande är det fråga om ett s.k. brett västtorn från romansk tid, dock något yngre än kyrkan i övrigt. Till stöd för min uppfattning vill jag åberopa de sju tärningskapitäl och baser, som framkommit vid efterforskningar de senaste åren. Dessa romanska kolonnettdelar kan knappast fogas in i templet på andra platser än som mittstöd i tornets ljudgluggar. Byggnadstiden vill förf. sätta till 1100-talets slut. Kanske var det under inspiration från det 1192 invigda, tornförsedda tegeltemplet i Gumlösa, som finjabönderna gick i författning om att uppföra stentorn.
Senare delen av medeltiden bidrog med två viktiga förändringar. Först tillfogades vid sydingången ett vapenhus, vars utseende och storlek vi känner från en ritning 1855. Vid slutet av 1400-talet utbyttes ”basiliketaket” av trä mot tegelslagna korsvalv i kor, långhus och torn. Skeppets tre valvok raserades 1857.
Murarna över koret och absiden uppvisar tydliga spår av en häftig eldsvåda. Många block bär skörbrända eller rodnande ytor. Med hänsyn till kalkmålningarna här uppe inte är anmärkningsvärt svårt skadade och till att koret tydligen helt förlorat sina dekorationer, synes branden ha in träffat, medan det gamla träloftet ännu låg. I annat fall skulle stenvalvet dels blivit eldbädd för takvirket, dels skyddat kyrkorummet.
Från senare århundraden har jag samlat några notiser, som belyser förändringar i byggnadskroppen. år 1614 iståndsattes tornen av kristianstadsbyggmästaren David Nyborg, varvid den vida tegelmurade bågen mellan långhus och torn torde ha tillkommit. Tidigare fanns här nog en båge av beskedligare storlek och med huggstensbeklädnad. En kraftig valvsten, som möjligen tillhört denna båge, har nyligen återbördats till kyrkan. Om tornet kan vidare nämnas, att en del av södra gaveln blivit ommurad 1805, vilket också framgår av några ankarjärn. Den osköna absidingången upptogs 1783 och 1839 fick kyrkan sin västportal, där förut fönster funnits. Församlingens ringklocka härbärgerades länge i ett timrat klockhus, som stod strax väster om kyrkan. I samband med rivningen av stapeln 1772 flyttades klockan över till stentornet och en uppgång inrättades på norra sidan. Dörren sattes igen och trappan slopades redan 1858 men återinfördes 1970. åren 1856-1858 genomgick templet en väsentlig omdaning, då södra långhusväggen och vapenhuset raserades för att lämna plats åt Nykyrkan. Entreprenör var byggmästare P. Olsson i Kristianstad. år 1903 inrättades brandsäkert arkivrum m.m. under den lilla läktaren i tornet, som då hyste orgeln. Läktareni Nykyrkan utökades 1924, varvid orgeln överflyttades dit. Vid den 1969-1970 genomförda restaureringen, under ledning av arkitekt Torsten Leon-Nilsson, har bl.a. inredningen i tornets bottenvåning tagits bort och utrymmena under nykyrkoläktaren disponerats om.
Kalkmålningar
År 1932 blottades de romanska kalkmålningarna, som förskaffat Finja kyrka en aktad ställning inom konstforskningen och gjort namnet känt vida ut över landets gränser. Dessa ädla och storslagna bilder har genom sin främste kännare, professor Aron Borelius, daterats till cirka 1140. Till en början har målningarna omfattat väggarna i absiden, koret och långhusets östra del. På skeppets norra mur markerar en spiralvriden kolonn den västra begränsningen av Finjamästarens bildsvit. I koret saknas numera målningar. Ovan korsvalvet finns dock bildrester, bestående av en perspektivisk bård av liknande slag som förekommer på triumfbågsväggen. Denna veckade bandfris kan betecknas såsom ett signum för den tyvärr anonyme Finjamästaren, till vilken dekorationer i flera skånska och själländska kyrkor kunnat knytas.
I absiden återfinner vi en framställning med Kristus i sitt majestät-Rex Gloriae- sittande på regnbågen och med jorden till sin fotpall. Han är omgiven av en spetsovalformad s.k. mandorla och flankeras av de fyra evangelistsymbolerna: Matteus ängel, Markus lejon, Lukas oxe och Johannes örn(jmf. Upp. 4:7). På norra sidan skymtar dessutom två människogestalter; den ena bör vara Jesu moder Maria. Figurerna i den undre bildvåningen är nästan helt utplånade. Troligen har här funnits en rad med apostlar.
I triumfbågens hjässpunkt är en änglaprydd medaljong. Figuren har ena handen lyft till en välsignande gest och håller en bok i den andra. Under denna gestalt ses på ömse sidor en hög kyrklig dignitär med Y-format pallium på bröstet. I händerna håller de kräkla och bok. Helgonet på norra sidan är bäst bevarat. Den brämade dalmatikan uppvisar praktfulla skruddetaljer.
Vid fotändan följer ännu en rundel med en välsignande ängel i bröstbild. Under den profilerade listen fortsätter utsmyckningen med gestalter i tillbedjande ställning – det senare framgår av de höjda händerna. På långhusets östra vägg och en liten del av norra muren skildras Yttersta domen. Mitt över triumfbågen finner vi Kristus i bröstbild inom en medaljong. Med lyfta händer utdelar han befallningar till de basunblåsande änglar, som flankerar honom. Dessa låter domsbudskapet ljuda över såväl de saligas skara till vänster om bågen som över de förtappades hop på motsatta sidan. Av den senare framställningen återstår nu föga, vilket sannolikt beror på temperaturväxlingarna i sydväggar och angränsande murar. Norr om bågen åskådliggöres i tvenne bildvåningar de saligas processioner, anförda upptill av ett stort kors och nedtill av en ärkebiskop med kräkla och pallium men utan mitra – ett ålderdomligt drag. I övre raden igenkännes Petrus med sin nyckel. En enkel skriftbård mellan våningarna innehåller orden ERECTIONE MVNDI – världens uppståndelse – och nedtill på väggen skildras denna händelse mera påtagligt. En gestalt i svepning bidar ännu förlossningen, medan en annan, naken figur redan krupit upp ur sin kista.
I samband med konserveringen av dessa kalkmålningar 1969 uppdagades på norra långhusväggen andra, yngre dekorationer, bl.a. en senmedeltida Kristofferbild, somfångat in besökarens blick genast vid inträdet genom sydportalen. Eftersom dessa målningar blev starkt beskurna vid valvslagningen, måste de ha kalkats över redan i samband därmed. Senare smyckades kyrkorummet med andra väggmålningar. Vid framtagningen i absiden 1932 konstaterades flera olika skikt, varav ett med en baldakinmålning från 1700-talet.
Märkligare inventarier
Altaruppsatsen är ett verk i högrenässans och sannolikt tillkommen vid samma tid som predikstolen, med andra ord omkring år 1600. Till typen är uppsatsen ett s.k. additionsaltare med sex fält och kolonnburen baldakin. Den senare uppbär en liten överbyggnad, innehållande en målning med motivet Yttersta domen. Mästaren till denna bild, liksom till de övriga sex målningarna, är konterfejaren Olof Pilo (1718-1795), vars konstnärstalang tycks ha varit vida underlägsen halvbroderns, Carl Gustaf Pilo. Målningarna blev utförda 1745 och lagda direkt på de tidigare bibelspråken, som här och var framskymtar. Motiven är Jesu inridande i Jerusalem, Nattvarden, Korsfästelsen, Korsnedtagningen, Himmelsfärden och Uppståndelsen. Vid altaruppsatsens renovering 1969 har en del äldre färger tagits fram.
Predikstolen uppsattes enligt Pehr Lovén år 1599. Den har små kolonner till hörnstöd och sidofältens nischer prydes av skurna evangelistfigurer. även predikstolen blev stofferad av Olof Pilo 1745. Baldakinen, som sedan 1871 hängt över predikstolen, tillverkades 1750 för dopfunten, vilken då hade sin plats i triumfbågen. Ljudtakets upphovsman är den på sin tid ofta anlitade "provinsialbildhuggaren" Johan Ullberg (1708-1778), som bodde och verkade i Finja kyrkby. Med sin rustika konstalster har denna produktive träsnidare bidragit till inredningen i ett stort antal tempel, mestadels skånska. Till sin sockenkyrka utförde Ullberg också två psalmnummertavlor i form av en rokokosnäcka. Liknande tavlor förekommer i grannkyrkorna Hörja och Röke.
Dopfunten i sandsten tillhör kyrkans första århundrade. Skålen är ornerad med solfjädersformade palmetter. år 1750 blev funten anstruken av Ullberg. Nuvarande målning är utförd av N.F. Aspegren i Kristianstad 1858. Dopfatet av mässing är förmodligen ett sydtyskt arbete från 1500-talet. Bottenreliefen visar Mose spejare, Josua och Kaleb, bärande en enorm druvklase på en stång(4 Mosebok 13:24).
Epitafiet på norra långhusväggen erinrar om prästmannen Christian Willemsson, verksam i pastoratet 1645-1666. I mitten är ett konterfej av kyrkoherden och hans maka. Paret flankeras ytterst av Mose och Johannes Döparen. Ovanförmålningen finns en liten borgerlig vapensköld med tre stjärnor samt ett IHS-monogram. På sidorna ses Petrus med nyckeln och Paulus med svärdet.Upptill, under krönfiguren Kristus, ett runt fält med initialerna CW och MPD samt årtalet 1663, vilket säkert utgör epitafiets tillkomstår. Konturerna av minnestavlan har tidigare markerats genom en skuggmålning i kimrök. Epitafiet målades och förgylldes av Aspegren 1858, varvid prästparets djupblå bakgrund torde ha tillfogats. En renovering utfördes 1970.
Prästlängden eller Series Pastorrum är nog identisk med den nya tavla, som först målades av Olof Pilo 1745. Den gamlatexten kan skönjas under nuvarande namnlängd, som till större delen härrör från 1858.
Orgel inköptes 1872 från Nosaby för 900 riksdaler. I sammanhanget nämns orgelbyggarna Lundahl och Löfqvist, den senare i Stoby. Verket förnyades 1924 av O. Hammarberg i Göteborg. Nuvarande orgelverk tillkom 1972. Det omfattar 18 stämmor och har leverets från A. Mårtensson orgelfabrik i Lund.
Kyrkan äger en ovanlig uppsättning tiondemått från 1737, bestående av fem järnskodda trälådor. Dessa målkärl användes förr vid uppmätning av prästens sädestionde men stod säkert också till sockenbornas förfogande. Måttsenheten torde ha varit tunna, spann, åtting, kappe och kanna. Till en början ingick en måttstock i uppsättningen.
I tornet hänger två ringklockor. Storklockan blev omstöpt av den produktive malmögjutaren Anders Wetterholtz 1738. Denna klocka har en gång hängt i det klockhus av trä, som blev rivet 1772. Lilla klockan är omgjuten 1847 av G. O. Fredriksson i Näsby. Sedan den anlänt till Finja, fick den undergå provringning i tolv timmar.
Tvenne gravhällar är placerade i kyrkgolvet, som blev omsatt med tegelplattor från Norra Melby 1872. I graven under triumfbågen vilade enligt Lovén kyrkoherden Hans Hansson Gudmantorp (död 1696). Under hällen mitt i långhuset hade Christian Willemsson (död 1666) sitt vilorum jämte hustrun, Magdalena Pedersdotter (död 1681), och efterträdaren Christian Carstensson Fundanus (död 1681), vilken 1666 "konserverat" änkan. Ytterligare en prästgrav omtalas av Lovén 1745. Den låg nära altaret och gömde stoftet efter kyrkoherdenPeder Christensen Morsinus (död 1646) och hans hustru Sophia Magnusdotter (död 1646). Sonen Magnus Finnianus hade låtit lägga stenen.
ENGLISH SUMMARY
The oldest parts of Finja Church were erected during the first half of the 12th century, probably in the 1130;s. It then consisted of a choir with an aspis in the east and a nave. A magnificent portal served as en entrance on the south side. It was flanked by couchant lions made of stone. Later during the Middle Ages a church porch was added in front of this entrance. The lower part of the tower was buildt and the whole church was covered with groinvaults. The upper part of the tower was probably rebuildt during the 17th century. Not until 1805, however , after a collapse, was the south gable buildt. In the 1850s a large building was added to the old nave on the south side. Before that both the church porch and the magnificent south portal had been demolished.
The Romanesque mural paintings of Finja Church are famous for their strict and dogmatically bound style of old Byzantine character. The impulses may have reached our country by Centraleuropean book-painting. The paintings, which date from about 1140, decorated the whole apsis, the choir, and the east part of the nave. A meander, typical of the Finja Master, is almost all that remains from the decoration in the choir. This meander, however, is situated above the vault. On the apsis a Rex gloriae-scene comes out faintly with Christ sitting in a glory surrounded by the four symbols of the evangelists. At the top of the triumphal arch a circle with a blessing angel is seen. Beneath it an arch bishop without a mitre but with a book and a crozier is standing. At the bottom there is a figure in an adoring attitude. On its west wall the last Judgement is represented with Christ in half-length portrait at the top of the arch. On both sides there are trumpeting angels. To the left of the arch the Processions of the blessed are seen in two rows. The top row has a cross at the head, the low row is led by an arch bishop with a crozier in his hand and pallium on his breast. At the bottom the General Resurrection is represented. To the right of the triumphal arch there has been a representation of Hell to be contrasted with the paintings on the opposite side. These magnificent remains were laid bare in 1932.
Among other noteworthy things are the retable and the pulpit from 1599 in the style of the Renaissance. The seven paintings of the retable are made in 1745 by certain Olof Pihlou, probably brother of the well-known Swedish painter, Carl Gustaf Pilo, who lived in the 18th century. The baldachin of the pulpit was made in 1750 by Johan Ullberg who was in great request as a sculptor in Skåne. He had his home and his work-shop opposite the church. The christening front belongs to the group of the Palmette-fonts and can be dated from the 12th century.