Idag firar vi första söndagen i fastan och temat för dagen är Prövningens stund. Och fast jag verkligen, verkligen innerst i mitt hjärta tror att Gud är en Gud som flödar över av kärlek och medkänsla, är det som att sådana här teman ändå alltid gör mig lite stressad.
För min första spontana känsla inför teman som har med prövning och dom och omvändelse att göra är alltid att jag måste skärpa mig.
Och sen att jag nog inte kommer att lyckas skärpa mig tillräckligt, att vägen är för smal och att jag är för lat eller dålig på att vara god eller på att be eller på något annat sätt otillräcklig som kristen.
Och jag vet att jag inte är ensam.
Som präst träffar jag många människor som har svårt med sin tro, eller som har behövt lämna den helt och hållet, för att den kristendom dom har fått till sig inte främst handlat om medkänsla och försoning utan snarare varit ett slags moraliskt bestraffnings- och belöningssystem.
”Gör så här och bli godkänd, gör så där och bli underkänd.”
Idag firar vi första söndagen i fastan, den period som sträcker sig från askonsdagen fram till påsk. Själva grundtanken med fastan är att göra utrymme i livet för att upptäcka vad Gud vill med oss och vad vi innerst inne vill med oss själva.
Att våga ställa sig frågan: Vad i mitt liv och i mitt beteende för mig närmare Gud och vad står i vägen? Är det nåt jag vill ändra på hos mig själv?
Men om vi ska våga ställa dom frågorna på riktigt, om vi ska våga gå in i fastans ökenlandskap på riktigt och titta på oss själva med öppna ärliga ögon, behöver vi sällskap av nåt helt annat än föreställningen om en Gud som i bästa fall rynkar pannan och i sämsta fall förkastar oss när vi trampar fel.
Vi behöver sällskap av barmhärtighetens och kärlekens Gud.
Vi behöver sällskap av den Gud som träder fram i dagens bibeltexter, när vi skrapar lite på ytan.
I den gammaltestamentliga texten misslyckas Eva och Adam enligt klassisk kristen tolkning med att följa Guds vilja. Dom äter av frukten fast dom inte får och blir bortjagade från paradiset. Här är det bestraffning och belöning som gäller, i alla fall vid första intrycket. Människan prövas och misslyckas och Gud straffar.
Men det är inte alls hela berättelsen, för när Adam och Eva upptäckt att dom gjort fel skäms dom så mycket att dom går och gömmer sig. Och då letar Gud efter dom. Gud går omkring och ropar i trädgården: Var är du? Kom fram! Göm dig inte! Jag vill vara med dig ändå!
Och när människan till slut kommer fram och det blir tydligt att dom behöver ge sig av, ut från den idylliska trädgården till en farlig och svår värld, då står det lite längre fram i texten att Gud syr kläder åt dom så att dom inte ska frysa. Guds kärlek och omsorg till Adam och Eva upphör inte alls för att dom åt av frukten. Dom väljer fel och Gud sätter sig och syr kläder så att dom inte ska frysa. Som en snäll mamma.
I Markusevangeliet skickas Jesus ut i öknen av Anden för att prövas. Jesus prövning handlar om att säga nej till makt och auktoritet, och istället leda människor till Gud genom att själv vara sårbar, beroende och utsatt för samma grymma livsvillkor som alla andra. När Jesus har varit i öknen i fyrtio dagar och klarat prövningen är han redo att sändas vidare, ut i sitt uppdrag.
Men det mest intressanta med den här texten är det som står som står precis före. Dagens korta text är nämligen lyft ut ur sitt sammanhang. Så här låter hela texten:
”Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och döptes i Jordan av Johannes. När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst hördes från himlen: »Du är min älskade son, du är min utvalde.«
och sen kommer resten,
”Anden drev honom ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.”
Innan Jesus sänds ut i öknen för att prövas tar han alltså emot en helt enastående och ovillkorad kärleksförklaring från Fadern: Du är min älskade son, du är min utvalde.
Först kärleken. Sen uppdraget. Först oändlig omsorg och välkomnande. Sen utmaningarna och prövningarna.
Jesus vill hela tiden berätta om den här sidan hos sin far.
Jesus som åt med syndare och tullindrivare och som älskade och helade och förlät folk utan att göra skillnad på goda och onda och som med hela sin person har visat oss vem Gud är.
I liknelser och berättelser genom alla fyra evangelier berättar han om och om igen vem Fadern är med hjälp av förlorade får som letas upp och bärs hem, och förlorade söner, och själviska söner som välkomnas och omfamnas förbehållslöst med all kärlek en förälders hjärta kan rymma.
Jag litar inte alltid på att jag är älskad av Gud och värdig all Guds kärlek. Jag behöver att nån talar om det för mig. Alla behöver vi att nån talar om det för oss. Vi är ett glömskt folk.
Temat för den här söndagen är prövningens stund, och den stora prövningen, den verkliga utmaningen, är att komma ihåg vem Gud är. Att komma ihåg vem Gud är, och att våga lita på att det är den här Guden, som genom Jesus visat att förlåtelsen och nåden och försoningen redan är vår, oavsett vad vi lyckats med eller misslyckats med som ropar på oss.
Att det är den här Guden, så full av barmhärtighet och kärlek och omsorg som söker oss, som välkomnar oss med öppna armar nu när vi går in i fastan för att göra plats för mötet med det allra mest heliga.