Han kommer att hitta en åsna,
sitta upp, och rida in i Jerusalem.
Folket kommer att ta emot honom,
med palmkvistar i händerna.
Folket kommer att ropa:
Hosianna, välsignad är han som kommer i Herrens namn.
Men inte än.
Vi är i Betania. Hos Marta, Maria och Lasaros (nära vänner till Jesus), tillsammans med Jesus och lärjungarna. Vi ligger till bords, en måltid är dukad. När Maria sedan tar fram flaskan med nardusbalsam tätnar mystiken. Som så ofta när evangelisten Johannes berättar. Det är mångbottnat (och inget är lämnat åt slumpen). Bakom det faktiska skeendet finns ett gudomligt skeende.
Maria smörjer Jesus fötter med dyrbar olja och sedan torkar hon dem med sitt hår. Maria visar kärlek och Jesus tar emot den. Det är en hörnsten i den kristna tron. Det är vad det nya budet, som Jesus senare ger sina lärjungar handlar om: … ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek (Joh 13:34). (Maria föregriper det nya budet)
Det är vägen.
Att älska och låta sig bli älskad.
Att visa kärlek och att ta emot kärlek.
Det är i Marias kärlek till Jesus som källan till den kristna tron finns. I den handlingen. Maria är den första personen i Johannesevangeliet som lever (ut) Jesus kärleksbud.
Det är något som uppstår mellan oss när vi ger och tar emot kärlek. En källa öppnar sig. En källa till liv, till kraft. Det är en källa att dricka ur men det är också en källa vi måste fylla på. Kärlekens källa gör att vi kan leva och att tron kan bära, men den kräver också vår uppmärksamhet och omsorg.
Det kanske är skönare att ryckas med i intågets energi, yvighet, i de stora gesterna och höga rösterna. Men Johannes riktar ljuset mot detaljerna, mot det nära och intima. Han lägger ut texten, lägger till den här scenen. Kanske för att vi som läser, långt efter att allt har hänt och tiden har gått och ingen längre har någon som helst koppling till platsen eller personerna, ändå ska kunna gripas av scenen och stämningen.
Flaskan som öppnas, oljan som rinner över Jesus (smutsiga?) fötter. Marias händer som smörjer in fötterna (hälarna, fotvalven, tårna, fotryggen), och hur hon sedan torkar dem med sitt hår. Symboliskt är fötterna en intim och erotisk kroppsdel, och håret – andlig styrka. I scenens innersta finns en intimitet som är direkt kopplad till tro och till Gudsbild:
Så älskar Gud världen. Så kan vi älska.
Judas reagerar. Han höjer rösten. Hans ilska och irritation handlar på ytan om penningvärdet, men han blottlägger också en annan syn på kärlek.
Det Judas säger till Maria är:
antingen älskar du Jesus eller de fattiga.
Men Jesus svarar:
Maria visar att det både går att älska Jesus och de fattiga.
Det måste finnas plats för både och.
Inget är viktigare än det andra. De hör ihop.
Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra.
Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.
Det är vad Jesus ger till lärjungarna, att ta med sig och föra vidare, när han inte finns mer. Innebörden av den kärleken finns i scenen där Maria smörjer Jesus fötter med dyrbar olja och torkar dem med sitt hår. Den bilden/scenen finns för oss att bära vidare.
Älskandet är källan, av liv, av kraft.
Älskandet är vägen.
När allt känns ogreppbart och övermäktigt:
Maria som tar det dyrbaraste hon äger.
När allt känns ogreppbart och övermäktigt:
Maria som smörjer Jesus fötter.
När allt känns ogreppbart och övermäktigt:
Maria som torkar fötterna med sitt hår.
Och doften som sprider sig i hela huset.
Doften av kärlek kan alla som är där känna.
Marias kärlek till Jesus.
De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.
Vi har honom inte, inte så att vi kan känna doften.
Men, vi har orden och berättelserna. Vi har vår fantasi och inlevelseförmåga. De finns till vår hjälp. Så att vi kan försöka förstå. Att kärlek är källan.
Vägen till korset börjar här. I kärleken.
Det är vägen. Det är källan.
Nu är han redo. Nu är han påfylld.
Han får tag i en åsna och sätter sig på den.
Han rider in i Jerusalem.
Och folket går honom till mötes,
med palmkvistar i händerna.
De lägger sina mantlar på marken.
De tar emot honom som en kung.
Den nya fredsfursten.
De ropar:
Hosianna, välsignad är han
som kommer i Herrens namn!
Av: Annafia Trollbäck