En blå lapp med texten Förlåt och lite dekorationer sitter på en vägg.
Foto: Gustaf Hellsing /Ikon

Förlåtelse utan gräns

I näst intill varje gudstjänst eller andakt som firas i kyrkan ber vi Herrens bön, som innehåller strofen: Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Men finns verkligen förlåtelse utan gräns? Det reflekterar Annafia trollbäck över i sin predikan 23 söndagen efter trefaldighet.

Bollmoradalens kyrka 2023-11-12

Predikan 23 trefaldighet

- FÖRLÅTELSE UTAN GRÄNS

Det har legat som en knut, och skavt i bakhuvudet, hela veckan, varje gång jag satt mig ned för att jobba med predikan till idag. Temat: förlåtelse utan gräns.
Jag har tittat på temat. Jag har undersökt texterna.
Jag har försökt tänka bort temat. Men det har stått där,
som ett hinder, i vägen. Och jag har inte kommit någon vart. Jag har blivit förbannad. För det förstår väl varenda människa, det är bara öppna en dagstidning, att något som förlåtelse utan gräns, det finns inte. Att säga så blir i bästa fall en plattityd.


Förlåtelse är ett av kristendomens kärnord. Vi ber Bönen om förlåtelse i varje mässa på söndagar. I näst intill varje gudstjänst eller andakt som firas i kyrkan ber vi Herrens bön, som innehåller strofen: Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

Förlåtelse är ett ord som vi i kyrkan slänger oss med, ganska lättvindigt ibland. Vi ska förlåta. Gud förlåter.
Jag vet ju, i mig själv, att jag inte kan förlåta allt.
Men Gud förlåter allt, säger vi.
Är det så… enkelt? Vi kan göra vad som helst, det spelar ingen roll – Gud förlåter allt, ändå. För Gud har förlåtelsen ingen gräns. Eller?

Så med irritationen över förlåtelse utan gräns får ni nu följa med mig in i en labyrint av funderingar, och som jag inte vet om de kommer att leda mig ut eller till en mitt.

Den betydelse, och förståelse av ordet förlåtelse, som vi använder idag är: att överse med, ursäkta, inte tillräkna utan låta allt vara gott igen – att något, som vi inte borde gjort, inte gör något. Det är, ok. Det gör inget. Du är förlåten.

Men historiska betydelser av ordet förlåtelse är annorlunda:
Det grekiska ordet i ev.-texten, som vi översätter med förlåtelse, ἀφίημι, är en sammansättning av orden apó – i väg från (away from) och hiémi – skicka (send). Betydelserna är: att skicka i väg, lämna, släppa, lösgöra, tillåta att lämna. I Svenska Akademins ordbok har merparten av de etymologiska förklaringarna av ordet förlåta samma betydelse som de grekiska. En av de ligger i linje med hur vi använder ordet förlåt, idag.

Det betyder att ev.-textens ord för förlåtelse, som minst är 2000 år gammalt, inte handlar om att ursäkta, överse med, låta allt vara gott igen eller säga att det vi inte borde gjort inte gör något. Nej, det betyder att man vill kunna lämna det man gjort, släppa taget om det, lösgöra sig från det. Men inte att det inte gör något.

Betydelsen av ordet förlåt, som vi använder idag, kräver att vi ska säga att något är ”ok”, att det går att göra allt bra igen. Men det grekiska ordet handlar inte om det utan om att kunna lämna (åt sidan, bakom sig), men det säger ingenting om att allt ska vara bra igen.


Det olika betydelserna av ordet förlåtelse påverkar då Bönen om förlåtelse. Det är stor skillnad på att, det vi gjort, som vi vet är fel, som vi ångrar – det gör ingenting. Gud säger att nu är allt gott igen. För Guds förlåtelse har ingen gräns. Eller, att det vi gjort som vi ångrar; att släppa taget om det, lösgöra oss från det – och lämna det, till Gud, utan att felen (i sig) sanktioneras (av Gud).

Ord har flera betydelser, de förändras och varierar över tid. Den betydelse som sedan blir rådande har då gått igenom en slags darwinistisk process, där den med störst genomslagskraft vunnit. Det finns ett glapp i betydelser av ordet förlåtelse helt enkelt, och de överlappar inte varandra utan ligger bredvid, de är olika och inte entydiga.


Dagens texter, de handlar inte heller om någon förlåtelse utan gräns. Två av texterna nämner inte ens ordet förlåtelse.

GT-texten: Där talar Gud genom profeten Hosea till sitt folk. Vi får en glimt av en känslomässig kamp Gud har med sig själv. Folket har svikit förbundet, gång på gång och nu är Guds tålamod slut. Ska Gud döma eller fria sitt folk? Gud har gjort det förut, förintat städer som Sodom och Gomorra, Adma och Sevojim. Men här ångrar Gud sig. Gud ska inte låta sin flammande vrede få utlopp och förgöra: ty jag är Gud och inte människa. Jag kommer inte med skräck.

Men det är inte viljan att förlåta som övervinner vreden och besvikelsen. Det är Guds kärlek till människorna som är starkare, som vinner över vedergällningen. Förlåtelsen har en gräns, även för Gud. Men kärleken har inte det.

EP: Paulus ger kloka råd och uppmaningar till en församling där han vill att gemenskapen och sammanhållningen ska bestå. Den gör det (menar han) om det går att hålla fred, ha tålamod, inte löna ont med ont, sträva efter att göra gott – mot alla. Men Paulus talar inte om förlåtelse.

Inte förrän i EV-texten dyker ordet förlåtelse upp.
Jesus berättar hur man ska be, och ger sina åhörare Herrens bön. Det ska bli Kristendomens mest kända och använda bön.

Där har vi strofen: Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Vi ber Gud förlåta oss på samma sätt som vi förlåtit andra. Men i de sista verserna skärper Matteus tonen: Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta era överträdelser.

Enligt Matteus bild av Jesus förkunnelse är försoningen mellan människor nödvändig för att Gud ska kunna förlåta. Guds förlåtelse är alltså villkorad, den har en gräns, enligt Matteus. Exakt hur Jesus menade, det vet vi inte. Vi lever med tolkningar som tolkats vidare, och betydelser av ord har förändrats.

För mig står det klart att förlåtelsen har en gräns. Och att ett tema som förlåtelse utan gräns bara vill förenkla något som är oerhört komplext, inte bara språkligt utan mellanmänskligt.

Hur ska vi då göra för att komma vidare, när konflikterna blossar upp – stora som små, och det står klart att det aldrig kommer att gå, för någon sida, att säga att allt är gott igen, allt är bra, låt oss gå vi vidare - förlåt.

Kanske går det att tänka att det är förlåtelsens motsats som ska förhindras – vedergällningen. Att avstå hämnden, avstå från att göra ont. Kanske är det så vi ska tänka, när den egna förmågan till förlåtelse inte räcker till. Att avstå, från att göra ont räcker. Att lämna oförrätten åt Gud och gå vidare, utan hämndlystnad som börda. Att – även om det var någon annan som började och även när jag står som förlorare – välja att lämna en konflikt. Vara den som inte fortsätter.

Ja… Så här långt kommer jag.
Oftast brukar olika tanketrådar till slut tvinnas ihop.
Men den här gången verkar inte labyrinten jag tagit med er in i, ha utgång eller mitt.

Förlåtelse, bibelns teologer både före och efter Jesus har uppfattat och tolkat ordet olika, lagt olika vikt och betydelser i det. Och utifrån det har processen fortsatt.


Förlåtelse är något vi människor arbetat och arbetar med – för att försöka komma till rätta med, varandra. Det är svårt och krävande – och det har en gräns. Frågan är vad som finns bortom den gränsen? Bortom förlåtelsen.
Är det Guds kärlek som sträcker ut sig där?
Guds barmhärtighet?

Och vi, som funderar och vänder och vrider på ordet (förlåtelse) här idag, våra tankar fogas in i en lång tradition av funderande, där jag inte är säker på att det finns ett och enda rätt svar. Och vi som lever nu, vi är inte de sista som försökt förstå, varför vi är som vi är och varför vi gör som vi gör. Varför det är så svårt att hålla fred.

Som det står i predikaren:
Vad som har varit kommer att vara,
vad som har skett skall ske igen.
Det finns ingenting nytt under solen.
Säger man om något: ”Det här är nytt!”
så har det ändå funnits före oss,
alltsedan urminnes tid.
Ingen minns de släkten som gått,
och framtida släkten skall glömmas
av dem som följer efter.
Predikaren 1: 9–11

Det kan kännas så svårt, till och med tröstlöst. Hela veckan har det här skavt i mig. Och inget är nytt under solen. Förlåtelsens gräns har skavt i människorna i alla tider. Vi kan inte sluta försöka förstå. Vi får inte sluta försöka. Amen.