Flock med får som vallas av en herde.
Foto: Unsplash

Den gode herden

Att stå på de förtrycktas sida är en av kyrkans huvuduppgifter. Om vi inte gör det, är vi då ens en kyrka? Det undrar Annafia Trollbäck i sin predikan över 3 söndagen i påsktiden.

Det pågår en diskussion, i media, kring Svenska kyrkans politiska hållning; huruvida den är vänstervriden och om den borde vara det eller inte. Vissa anser att Svenska kyrkan gör rätt när man tar ställning, genom att stå på förtryckta och utsatta människors sida. Andra tycker att Svenska kyrkan gör fel – att Svenska kyrkan ska vara opolitisk och opartisk. 

Frågan om Svenska kyrkans politiska varande återkommer i media med jämna mellanrum, på 70-talet anklagades t.ex. kyrkan för att gå de högerkonservativas ärenden – och nu för att vara vänstervriden. Märkligt nog tycks det vara en nyhet varje gång – att kyrkan är politisk, trots att kyrkan, sedan Jesus tid varit det. Om man med politik menar: ställningstaganden, medel och metoder som man vill ska påverka samhället och dess utveckling. Nationalencyklopedins definition av politik är: en gemensam strävan efter ”ett gott liv”. En definition som ligger mycket nära det Jesus gjorde. Den världsvida kyrkan och därmed Svenska kyrkan är politisk. Hur ska vi annars tolka missionsbefallningen?

På vilket sätt Svenska kyrkan är politisk avgörs av de som arbetar i Svenska kyrkan och hur det teologiska budskapet tolkas in i vår tid. Det har sett olika ut genom historien.

På gott och på ont.

I kyrkans politiska arv finns allt från korstågen, kolonisationen av världen utanför Europa och behandlingen av samer, för att nämna några av de sakerna som många kristna idag inte är särskilt stolta över. Men här finns också försoningsarbetet efter apartheid i Sydafrika, införandet av samkönade äktenskap och biståndsarbetet runt om i världen. Olika kyrkliga företrädare har tolkat budskapen på olika sätt, tagit ställning olika, ställt sig på olika sidor i konflikter och gör det än i dag. 

Svenska kyrkan har idag en tydlig grundhållning, och det finns med största sannolikhet de som inte sympatiserar med den, där man säger att ”alla är välkomna”, ingen är exkluderad, alla är älskade av Gud – som den är och känner sig. Svenska kyrkan tar ställning genom att stå på utsatta och förtryckta människors sida – utifrån att Jesus gjorde det. 

Människan är en andlig varelse, oavsett om hon är troende eller inte. Människan är också meningssökande och meningsskapande. Och, vi är politiska varelser – eftersom vi har en gemensam strävan efter ”ett gott liv”. Vi är många människor på jorden – så en sådan gemensam strävan är en utmaning. 

Men vare sig vi vill eller inte så ingår vi alla i en samhällsgemenskap, med alla de rättigheter och skyldigheter det innebär. Att vara bärare av kristen tro innebär att förvalta mysteriet, bönen, gudstjänsten, men också självklart att höja rösten i samhällsdebatten. För Jesus sa: … lär dem att hålla alla de bud jag har gett er… 

Dagens texter går att läsa och tolka i ljuset av den här diskussionen. 

Hur länge skall du hålla oss i ovisshet? Frågar judarna Jesus när han går omkring i templet. 
Vi lever och kommer alltid att leva i ovisshet, i det lilla (i våra egna liv) och i det stora (världens och samhällets liv). Det är något vi behöver stå ut med. 
De allra flesta behöver något att förhålla sig till, ett yttre ramverk, som förklarar världen, hur allt fungerar, var min plats är.
Vi behöver känna att vi hör till. 
Vi behöver ett ”tillsammans”.
Samhället består av en mängd sådana ”tillsammans”.
Svenska kyrkan är en av alla gemenskaper vi har att välja på. 

Jesus visade på en, för sin tid, ny slags gemenskap. Bilden han använder i dagens text är den av herden och fåren

Herden ser sina får. Fåren ser sin herde. 
Fåren lär känna herdens röst. Herden lär sig att höra fåren.
De lyssnar till varandra. 
Herden leder sina får. Fåren följer sin herde. 
Inte av tvång utan av tillit. 
Det är en livsgemenskap. Den mellan herden och fåren.
Den bygger inte på makt och underkastelse utan på samhörighet och inkännande. 
Herden är beredd att ge sitt liv för sina får. 
Fåren väljer att följa sin herde. 

I episteltexten fördjupas bilden ytterligare:

Herden ska vaka över hjorden, inte av tvång utan självmant… inte av vinningslystnad utan av hängivenhet. 
Så som Gud vill. Står det.

Herden ska inte uppträda som herrar utan vara 
…föredömen för hjorden. 

Det är lätt, kanske, att studsa till när Jesus säger: 
Men ni tror inte, därför att ni inte tillhör mina får. 
Men jag tror inte man behöver se det som att Jesus exkluderar någon. 
Snarare tänker jag att Jesus förtydligar läget. 
I kapitlen innan dagens text har religiöst uppsatta personer såväl som folket avkrävt Jesus svar på om han är Messias eller inte. Jesus har svarat. 
Han har också löst moraliska konflikter och han har utfört mirakel. På flera och olika sätt har han berättat om vem han är och vad han vill. 
Mäktiga personer har sett Jesus som ett hot och försökt fängsla honom. Många har visat att de uppskattar Jesus och det han gör, och många har visat att de inte gör det.

Så, det svar han nu ger är inte så konstigt.

Han bara konstaterar: Jag har sagt er det (på frågan om han är Messias), men ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min faders namn vittnar om mig.

Den som tror på Jesus, eller det han gör och vill följa honom den tillhör hans flock. Den som inte vill följa honom, den tillhör inte hans flock.

Svårare än så är det väl egentligen inte?

Jesus tvingar ingen att tro eller att vara med. Han bjuder in alla och låter var och en välja själv. Det är frivilligt. Det var en av de saker som, i Jesu tid, var banbrytande med den nya gemenskapen. En så öppen inbjudan kan vara provocerande i sig. Eftersom det också är en inbjudan till att ta ställning. 

Jesus nekade inte någon. Han utestängde inte någon. 
Dörren var öppen. Och det är den fortfarande. 
För alla. Också i Svenska kyrkan.
Det är frivilligt att tro. Frivilligt att vara med. 
Ingen är exkluderad. Alla som vill är välkomna in.

Jesus tog ställning, då. För saker som, vid den tiden, skilde sig från normerna. Han förespråkade ett nytt sätt att förhålla sig till människor och till grupper som annars var exkluderade och förbisedda. 
Det är ett grunddrag i den kristna tron. 
Och just det, att stå på de utsatta och förtrycktas sida – ett ständigt övande och praktiserande av kärleksbudskapet. Det är en av kyrkans huvuduppgifter. 
Och det behöver vi ständigt tolka in i tiden som är nu.
Om vi inte gör det, är vi då ens kyrka? 

Inför Gud är vi lika, sedda, älskade. ALLA är det.  
Herden är vi alla välkomna att följa.

 

Av: Annafia Trollbäck, 2023-04-23