Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Svenska kyrkan Trollhättan Besöksadress: Drottninggatan 42, 46133 Trollhättan Postadress: BOX 161, 46124 TROLLHÄTTAN Telefon:+46(520)472900 E-post till Svenska kyrkan Trollhättan

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Patos- Ett stöd i den brutala verkligheten

De möter föräldrar som just förlorat ett barn i en olycka och patienter som fått beskedet att de inte har lång tid kvar att leva. Sjukhuskyrkans medarbetare på Näl lever mitt i trauman, men de skulle inte vilja vara någon annanstans. – Det handlar inte om att trösta, utan om att finnas där och härda ut, säger sjukhusprästen Birgitta Edvinson.

Under 13 år har Birgitta stöttat patienter och anhöriga i mer eller mindre krisartade situationer. Det finns inarbetade rutiner för när Sjukhuskyrkan kontaktas och oftast handlar det om dödsfall, obotliga sjukdomar eller allvarligt skadade, där risken är stor att patienten avlider. Begreppet trösta väger för lätt i sammanhanget. Det handlar om att finnas nära, om att vara ett stöd för dem som behöver det.

– Det här är något annat än att jobba i en församling. Här är vi verkligen en kyrka mitt ute i den brutala verkligheten, konstaterar sjukhusdiakonen och verksamhetsledaren Svante Classon. Precis som Birgitta Edvinson har han många års erfarenhet från församlingsarbete, innan han för 16 år sedan fick jobbet vid Sjukhuskyrkan.
– Att jobba i den här miljön är inget man ska göra som helt grön präst eller diakon. Det är bra att ha en längre erfarenhet både av livet och av yrket, konstaterar Svante när vi träffas i Sjukhuskyrkans expedition på Näls entréplan.

PÅ ANDRA SIDAN den långa korridoren ligger meditationsrummet där prästerna turas om att hålla mässa varje onsdag och Gudstjänst varje söndag. Ibland är det fullsatt i det lilla rummet, ibland kommer bara någon enstaka.
– Men gudstjänsten sänds också på en intern radiokanal så de som inte har möjlighet att komma, kan lyssna från sin avdelning. Det vet vi att många uppskattar, säger Birgitta

AV SJUKHUSKYRKANS MEDARBETARE på Näl representerar fem Svenska kyrkan. Två sjukhusdiakoner och tre sjukhuspräster delar på totalt 3,5 heltidstjänster som finansieras av Svenska kyrkans medlemsavgifter. Dessutom finns en deltidstjänst som sjukhuspastor, som finansieras av ett 40-tal frikyrkoförsamlingar i Västsverige. Sjukhuskyrkan är ekumenisk och där samverkar Svenska kyrkan och övriga kyrkor. Varje kyrka står för personalkostnaden, medan NU-sjukvården bistår med lokalerna.
– Vi har ett väldigt gott samarbete med sjukhusledningen och har aldrig varit ifrågasatta. Tvärtom känner vi att vår roll blivit viktigare, även för vårdpersonalen. Det kan vara svårt för dem att hinna möta patienternas frågor i svåra situationer. Vi finns också med i flera forum och team tillsammans med vårdpersonalen, påpekar Birgitta.

ATT JOBBA INOM Sjukhuskyrkan kräver särskild utbildning och praktik. Medarbetarna har bland annat särskilda utbildningar i krishantering och är särskilt förberedda för att möta människor i mycket svåra situationer.
– Men vi har alltid en rutin för hur vi läser av när någon har drabbats av trauma och behöver annan expertishjälp, utöver vår. Och det är aldrig vi som kommer med medicinska besked eller meddelar dödsfall. Det gör alltid läkare eller polis, berättar Birgitta.
Trots att jobbet, precis som för blåljuspersonal eller sjukvårdsanställda, kan innebära många påfrestande insatser, så kan varken Birgitta eller Svante tänka sig ett bättre arbete.
– Det här känns så meningsfullt. Vi finns där för andra människor i riktigt svåra situationer, säger Svante.
Han och Brigitta får ofta frågan av anhöriga hur de orkar kliva in i ett rum där föräldrar kanske just fått beskedet att de mist ett barn i en olycka.
– Svaret är att det inte är min sorg. Den kan vi aldrig ta in, även om vi förstår den, säger Birgitta och konstaterar att uppdraget handlar om att kunna hantera och faktiskt härda ut i en oerhört jobbig situation.

VISSA PATIENTER ELLER anhöriga träffar de bara en gång, som vid en andakt i samband med ett avsked vid dödsbädden. Men det kan också vara återkommande och stilla samtal med patienter som fått beskedet att de inte har lång tid kvar att leva. Sjukhuskyrkan erbjuder också flera olika stödgrupper. Bland annat för anhöriga till personer som tagit livet av sig. Man ingår exempelvis också i teamet med gruppverksamhet för anhöriga till ALS-patienter.
Planerade samtal varvas med regelbundna besök på sjukhusets avdelningar. Tillsammans med vårdpersonalen ser de över vilka behov och önskemål som finns. Oftast rör sig Birgitta, Svante och deras kollegor i sjukhusmiljön utan sina präst- eller diakonskjortor.
– Har vi skjortorna på ser många oss som dödsänglar som bara dyker upp när det har gått riktigt illa. Och så är det förstås inte alltid. Vi har ju andra uppgifter också.

INGEN DAG ÄR den andra lik och medarbetarna turas om att hela tiden ha jour fram till klockan nio på kvällarna. Alla dagar, året runt. Man samordnar också kontakter med andra trossamfund när patienter eller anhöriga önskar det.
– Bland annat finns det en muslimsk samordnare för hela Västra Götaland som vi kan kontakta. Genom åren har vi utvecklat ett väldigt gott samarbete och byggt upp ett brett nätverk med många olika parter, berättar Birgitta.
Inom Sjukhuskyrkan krävs ett lite annat förhållningssätt än ute i en församling.
– Här jobbar vi på bortaplan och det kräver en stor lyhördhet. Inte minst eftersom religion är så privat i Sverige, jämfört med många andra kulturer.

ATT MÖTA FÖRÄLDRAR som just mist sitt spädbarn är en återkommande uppgift.
– Men det händer också att samma föräldrar kommer till oss när de väntar barn igen. Att de kontaktar oss för att berätta och visa upp bilden från ultraljudet känns som ett bevis för att vi betytt något för dem, säger Birgitta.
– Över huvud taget känner man en oerhörd värme och positiv respons från människor som samtidigt upplever en oerhörd sorg. Man bygger upp ett stort förtroende, konstaterar Svante.

I OCH MED att Näl är NU-sjukvårdens akutsjukhus, så skiljer sig Sjukhuskyrkans vardag och mötena här jämfört med kollegornas vid Uddevalla sjukhus, som ansvarar för mer planerad specialistvård. När Kronandådet inträffade var korridoren utanför Sjukhuskyrkan på Näl fylld av närmare 300 oroliga och upprivna anhöriga till offren.
– Både vi och sjukhuset har en beredskap för den typen av händelser och akut- och intensivvårdsavdelningen har vi ständig kontakt med. Mitt i all oro och sorg finns det många praktiska frågor som vi kan bistå med och som kan betyda mycket för de berörda, säger Svante.

BÅDE HAN OCH Birgitta har många starka minnen från alla möten genom åren. Upplevelserna när de får kombinera rollen som medmänniska och präst tillhör de starkaste ögonblicken, tycker Birgitta.
– Att få ge nattvarden till någon som uttryckligen önskat det i livets slutskede känns väldigt stort.
Mycket fokus läggs också på att möta barnen.
– Det är lätt att man försöker avskärma barn från sorg, men all erfarenhet visar att det är viktigt även för dem att få vara med och dela det jobbiga, säger Birgitta.

SJUKHUSKYRKAN UTBILDAR också sjukhuspersonalen när det gäller exempelvis mångkulturella frågeställningar, etik och hur man hanterar existentiella frågor i en miljö där döden är ständigt närvarande.
– Vi har även kurser och handledning för vårdelever både inom gymnasiet och Högskolan Väst, berättar Svante Classon.
Liksom sina kollegor träffar han med jämna mellanrum en samtalsterapeut för att kunna prata av sig och gå igenom yrkesvardagens upplevelser. Samspelet med kollegorna betyder också mycket.
– Vi för inga journaler, men på samma sätt som sjukvårdspersonalen så informerar vi varandra om de ärenden vi jobbar med, så att vi ska kunna täcka upp och finnas till hands när vi behövs.

Text: Erik Torstensson Foto: Jerry Lövberg