Patos - ingen vanlig tomte

Hans välbekanta ansikte väcker varma känslor hos många Trollhättebor. I 40 år har Rasken Andreasson arbetat med att ge hjälp och stöd åt socialt utsatta människor. Nu förbereder han för ännu ett julfirande i Verdandis lokaler på Sylte.

NÄR VI RINGER upp för att boka in ett möte sitter Rasken i bilen. Han är på väg att leverera ett golv till en familj som inte har någon bil. Det är så hans arbetsdagar ser ut, han hugger i där det behövs. Ofta börjar han jobba redan vid fem på morgonen och jobbar sällan bara 40 timmar i veckan. Och frågan är om det inte behövs nu mer än någonsin? Under de senaste tio åren har de ekonomiska klyftorna ökat i Sverige.

– Det är väldigt många som lever på marginalen idag. Pensionärerna är en stor grupp som har det jobbigt. För dem som dessutom har mist sin partner blir ensamheten en extra utsatthetsfaktor. Därför försöker vi samverka med pensionärsorganisationer för att berätta det vi ser och hör, så att de också kan stötta upp.

Efter 40 år i organisationen blev Rasken förra året vald till förbundsordförande för
Verdandi Fyrstad. Tillsammans med ett tjugotal andra anställda driver han Kaffestugan, akutboendet för hemlösa på Hedeäng och Matbanken. Han organiserar dessutom sommarläger och julfirande. JUST JULFIRANDET I Verdandis
lokaler på Sylte är en viktig del i verksamheten. Ett hundratal personer brukar samlas för att fira högtiden tillsammans. Det bjuds på mat, underhållning, tomte och julklappar till barnen. Att alla barn ska få en trygg uppväxt är en hjärtefråga
för Rasken.

– Julen är speciell för mig. När vi var små söp farsan alltid på julafton och blev skogstokig. Då var morsan uppe och bäddade på torkvinden med flockmadrass, fylld med ull- och silkesrester. Vi visste, att när det hade gått några timmar
på julafton, så var gubben igång och då hamnade vi där uppe. Än idag får jag lukten av torkvind i näsan varje julafton.

HAN OCH HANS syskon har aldrig pratat med pappan om det, eller ens fördömt det. Rasken menar att det var hans frustration som kom ut. Och det är efter samma ickedömande principer han väljer att jobba inom Verdandi.

– Vi är en nykter förening men människor är alltid välkomna precis som de är. Vi avvisar aldrig någon, även om vi märker att den har druckit.
– På julfirandet kanske det kommer tre, fyra stycken som man märker har druckit, men man måste förstå att det finns orsaker till det. Vi håller alltid koll på att personen mår bra. Och om det är någon som är för påverkad går vi in på mitt
kontor, men ingen blir utkörd så länge man sköter sig.

JUST MÄNNISKOSYN OCH bemötande är hjärtefrågor för Rasken Andreasson. Att bli sedd är det viktigaste för en människa, betonar han.
– Jag brukar prata med socialförvaltningen om hur de bemöter sina besökare. Att
exempelvis alltid ta i hand, och att inte ha en stol som är högre än besökarens, för det känner de av och hamnar i underläge direkt. Jag brukar säga att de ska tänka att det är deras arbetsgivare de tar emot, förklarar han och fortsätter.
– Det handlar om att respektera varandra som människor. Han minns själv ett tillfälle då han bokat möte med en socialchef.
– Jag var där i tid klockan tio. Efter tjugo minuter hade han fortfarande inte dykt upp, så jag gick därifrån. När han lite senare ringde och frågade var jag var, förklarade jag att ”att min tid är lika dyrbar som din”. Vi bokade ett nytt möte och nästa gång stod han nere i porten och mötte mig.

VERDANDI ARRANGERAR OLIKA aktiviteter och utflykter för sina medlemmar. Snart går det en resa ner till Ullared. Det kostar hundra kronor att följa med, men om någon inte har råd så går det bra att följa med ändå.
– Vi vill inte stänga dörrarna till gemenskap bara för att någon inte har pengar just då.
– Ett av våra familjehemsbarn kom till oss och berättade att hon inte varit med på sina skolavslutningar de senaste tre åren. Hon skämdes för att hon inte hade några nya kläder att ha på sin examensdag. Det är sådana händelser vi vill undvika, säger Rasken.

DET HAR GÅTT 40 år sedan Rasken för första gången kom i kontakt med Verdandi. 1978 bodde han som ensamstående pappa på Lextorp. Verdandi som främst är verksam i socialt utsatta områden anordnade sommarläger i Nordkroken utanför Vargön och Raskens tre barn blev inbjudna att åka med.

UNDER LÄGERVECKAN VAR han ute och hälsade på flera gånger. Efteråt fick han en förfrågan om han ville ordna aktiviteter några gånger i veckan i en av Verdandis nyöppnade lokaler. Det blev discon, bakningar och filmkvällar som i sin tur ledde
till att han blev erbjuden att driva mötesplatsen Kaffestugan.
– Jag var lite tveksam i början och tänkte, jag ger det ett år. Men här har jag blivit kvar, säger han och ler.

TROTS MÅNGA ÅR i organisationen, menar han att arbetet inte har förändrats så mycket. Han har bara mer erfarenhet nu.
– I början var jag lättlurad och ryckte ut i full snöstorm klockan fyra på natten, när folk ringde och höll på att dö. När jag kom fram så satt de och drack lura, en jäsning gjord på jäst socker och
vatten, och det var ingen fara med dem. Nu för tiden vet han att det ofta räcker med ett telefonsamtal.
– Jag har ju jobbat så pass länge nu att jag kan göra den avvägningen. Samtalet kan låta uppgivet till en början, men pratar man en stund så kan man höra hur det förändras. Oftast behöver de bara ett bollplank, förklarar han.
Än idag svarar han i telefonen alla tider på dygnet. Men familjen är van, de är
uppvuxna med det. Hustrun Anki är själv engagerad och det är även flera av deras elva barn. Dottern Therése är ansvarig för ungdomsverksamheten inom Verdandi Fyrstad, och flera av de andra barnen jobbar också inom social verksamhet.
– De har fått lära sig att det inte är någon skillnad mellan dig och mig, alla har det jobbigt med något. Och de har fått vara med överallt, på sommarläger med människor med missbruk till exempel. Människosynen måste sitta som stålspikar i ryggen, säger Rasken.

ATT JOBBA MED utsatta människor och deras livsöden, är så klart inte
en dans på rosor. Emellanåt känns det tungt.
– Jag är med och representerar människor i mötet med myndigheter och sjukvården, och jag har pratat på många begravningar. Det är ju väldigt känslosamt. Värst är det när det går illa för barn.

MEN PÅ FRÅGAN om hans arbete känns mer hoppfullt än hopplöst, är han snabb med att svara ja.
– Om det bara fanns uppförsbackar och cementsäckar bakom mig skulle jag aldrig orka. Man måste se ljuset i tunneln. Hade jag fått leva om mitt liv hade jag gjort
samma val.
– Jag känner mig tillfreds med vad jag har åstadkommit. Sen är det klart att jag inte har lyckats med allt. Men jag kan stå rakryggad och se mig själv i spegeln utan
att behöva flacka med blicken.

Text: Erika Almqvist. Foto Jerry Lövberg.