Patos - från Amnesty till Majblomman

Att hjälpa andra har blivit en naturlig del av Yngva Nolkrantz liv. Efter 30 år som lokal gruppsekreterare för Amnesty International och kampen för politiska fångar runt om i världen, lägger hon nu bland annat fokus på barnen i Trollhättan genom arbetet i Majblommekommittén. – Små insatser kan betyda väldigt mycket för någon annan.

Att hon idag engagerar sig just i Majblomman, som säljs till förmån för barn och ungdomar vars familjer inte har de ekonomiska möjligheterna att exempelvis kunna köpa en begagnad cykel eller betala avgiften till en fotbollsskola, är inte så konstigt. Efter 30 års anställning inom särskolan i Trollhättan vet hon värdet av att göra det där lilla extra för att alla ska känna sig sedda och inkluderade.
– För mig är det en naturlig drivkraft som jag tror alltid har funnits. Det går inte att sätta stopp för det, säger Yngva samtidigt som hon tar på sig sin kappa och tar med oss till den natursköna Ryrbäckestigen utmed den vårporlande Ryrbäcken i naturreservatet just utanför radhusknuten i Sylte. Här har hon promenerat tusentals mil genom åren tillsammans med maken Jan-Ola, de tre nu vuxna barnen och de fem barnbarnen.
– Det är här jag hämtar ny energi och det finns inget bättre än en långpromenad i skogen.

DET HAR SNART gått 45 år sedan Yngva och Jan-Ola slog sig ner i Trollhättan tillsammans. Jan-Ola som är från Skara hade redan landat i stan och jobbade som
bagare hos Konsumbagar´n när paret träffades. Han var hemma i Skara en helg och hälsade på. Där fanns Yngva, som i sin tur hade lämnat Göteborg och jobbade på ett hem för barn som hade det jobbigt hemma. Så småningom flyttade hon vidare till Trollhättan och började jobba inom skolans värld. Hon höll länge kvar den nära kontakten till barndomsstaden Göteborg, där hennes mamma fanns kvar.
– De sista åren var hon på ett äldreboende och jag tog tåget ner varje vecka.
Yngvas pappa gick bort i cancer redan när hon var i 20-årsåldern.
– Han blev bara 47 år och somstorasyster blev det väl att jag tog ett litet större ansvar hemma när han gick bort. Fast vi var samtidigt redan väldigt vana vid att hjälpas åt, eftersom pappa var sjökapten och ofta var ute på stora tankfartyg runt om i världen. Han var ofta borta i över ett år innan han kom hem och var ledig
flera månader.

– Man vande sig vid det, men det kändes som att hela världen svek mig när han dog. Vi hade en väldigt fin kontakt och han skrev alltid helt underbara brev hem till
oss. Det kändes så konstigt när breven inte längre kom, minns Yngva.
TROTS MEJL OCH skype skriver hon själv ibland brev och skickar till dottern som bor i USA.
– Ett handskrivet brev har en speciell känsla, konstaterar hon. Även som lokal gruppsekreterare i människorättsorganisationen Amnesty har Yngva använt pennan.
Tillsammans med kollegorna  i den lokala Amnesty-gruppen i Trollhättan och Vänersborg har hon engagerat sig i många människors öden. Genom att uppvakta diktaturer som fängslat oliktänkande har hon konkret bidragit till att få flera frigivna.
– Det var en fantastisk känsla varje gång. Även om det är svårt att mäta exakt hur mycket våra insatser betydde, så vet vi ändå att alla våra brev och vykort till regimer och myndigheter definitivt påverkade, säger Yngva.

HON BERÄTTAR BLAND annat om mötet med den unga argentinskan Nora, som fängslades av militärjuntan efter att hon hade engagerat sig i en studentförening.
Juntan jämställde det med att vara fackligt engagerad, vilket var förbjudet.
– Till slut blev hon frigiven och kom hit till Trollhättan, där hon hade en väninna. Känslan att få träffa Nora första gången är svår att beskriva. Tårarna rann och hjärtat bultade på oss när vi väntade på henne. Efter sex-sju år i Sverige flyttade hon till Paraguay och sedan hem till Argentina igen. Nu har vi inte haft kontakt på
flera år, berättar Yngva.

BESLUTET ATT JOBBA med människorättsfrågor växte fram när Ugandas diktator Idi Amin härjade som värst. 1972 beslutade han att bland annat utvisa landets alla indier och en del av dem kom till Sverige. Yngva, som sedan länge också är engagerad i Svenska kyrkans internationella arbete, som ideell kyrkvärd och förtroendevald i Lextorps församlingsråd och pastoratets kyrkofullmäktige, var en av dem som på olika sätt hjälpte de utvisade indierna i Trollhättan.

DEN LOKALA AMNESTY-GRUPPEN finns inte kvar idag, men arbetet fortsätter via riksorganisationen. På det lokala planet är det nu istället Majblommekommittén som gäller för Yngva Nolkrantz.
– Även om försäljningen inte är lika omfattande som tidigare år, så blev överskottet ändå 40 000 kronor 2017. Årets försäljning har också gått riktigt bra och pengarna går ofta till mindre men väldigt betydelsefulla insatser för många barn runt om i Trollhättan. 

Text och Foto: Erik Torstensson och Jerry Lövberg