Foto: Jerry Lövberg

Patos - en estradörs vardag

De flesta känner honom som estradören som är van att fånga en publik med storbandsjazz eller svenska hits i ryggen. Men vardagen handlar om att tillsammans med 30 medarbetare få ihop harmonierna på en av Trollhättans största mötesplatser. – Jag stortrivs. Det här är den perfekta jobbkombon för mig, säger Jonas Torrestad, VD för Folkets Hus Kulturhuset Trollhättan.

ATT HAN SKULLE titulera sig VD var inget han hade i tanken när han stämplade ut från gymnasiet efter två ganska avslagna år på social linje i Vänersborg. Parallellt med skolan jobbade han extra i en av stans kiosker. När han blev äldre gick han från att vara gäst till glasplockare på krogen Roccad, samma ställe som han så småningom blev delägare i tillsammans med fyra kompisar. Gänget köpte sedan även Vänersborgs andra nöjesrestaurang Strömsborg. Inget av dem finns kvar idag, men för Jonas blev det fem lärorika år fyllda av stenhårt jobb.
– Jag har alltid tyckt om att jobba mycket och i min roll idag tror jag framför allt entreprenörskapet är min främsta styrka, säger han när vi träffas i hans kontor med utblick över Kungsgatan.

LÄNGST IN I korridoren sitter dörrskylten med den klassiska röda Rolling Stones-tungan som symbol bredvid namn och titel. Även väggarna ger den tydliga signalen om att den legendariska rockgruppen från England är grunden till dagens rock´n roll, enligt Jonas sätt att se det.
– Dessutom är det väldigt snygga tavlor, konstaterar han nöjt och trycker på den lilla kaffemaskinens knappar. Det rasslar till och snart är en cappuccino serverad.

I HÖRNET BAKOM skrivbordet står mikrofonen som också påminner om Jonas förkärlek för storbandsmusiken. Tillsammans med Vänersborgs eminenta storband har han genom åren levererat ett otal konserter med allt från Björn Skifs till Frank Sinatra-tema. Kontrasterna är ganska stora mellan att framträda med storband, jämfört med att elda på en festglad publik med det inarbetade showkonceptet Svenska Hits
– Det kräver lite mer av mig att stå inför en mer lyssnande publik, men jag tycker verkligen om båda två.

TOLV ÅR HAR gått sedan han blev ansvarig för verksamheten på Folkets Hus. Då hade han dessförinnan varit evenemangsansvarig i ett år för Trollhättan Stad. Och innan det drivit evenemangsbolag under många år och gjort mycket tillsammans med sin musikerkollega Jonas Erixon. Vägen till att musiken blev ett heltidsjobb började med att Erixon & Torrestad fick en förfrågan om att skapa en turnerande krogshow.
– Vi jobbade intensivt ihop i tre år och tillsammans med Jessica Andersson och Kim Kärnfalk. Totalt blev det över 180 spelningar per år runt om i hela Sverige, innan vi utvecklade konceptet på hemmaplan och Svenska Hits föddes, minns Jonas.
– Vi tog ett stort ansvar för det vi levererade och de erfarenheterna har vi båda med oss än idag. Jag tar oerhört seriöst på mitt arbete, både i min roll som VD och när jag står på scenen, säger Jonas.

MUSIKEN FANNS TIDIGT i hans liv. Pappa Jan spelade i band och farfars bror Gustaf Torrestad var under 1940-talet med sin varma barytonstämma en av Sveriges mest spelade sångare, både i radio och på skiva. Flera filmroller blev det också.
– Gustaf turnerade bland annat med Edith Piaf och Charlie Norman. Det var ett roligt sammanträffade när jag träffade Charlie i samband med en spelning för många år sedan och vi började prata om det.

NAMNET TORRESTAD KOMMER för övrigt från gården där Gustaf och hans syskon växte upp i Västeråker i Uppsala län. Jonas Torrestad och hans två äldre systrar växte upp med mamma och pappa ute på Vänersnäs. Musik och fotboll präglade barn- och ungdomsåren, men också ansvaret att ta hand om en alkoholiserad pappa.
– Jag har svårt att skuldbelägga honom för det. Vi hade mycket roligt också, men det är klart att pappas alkoholism på något sätt har präglat mig. Inte minst i min roll som förälder. Jag vill förstås undvika att göra misstag som han gjorde, konstaterar Jonas.

IDAG ÄR 51-ÅRINGEN pappa till grabbarna Ruben, 5, Olle, 10 och Frans, 12. Jonas och sambon Ida träffades 2002 i Trollhättan på restaurang Butler´s. Hon jobbar på ett behandlingshem för unga tjejer. Tillsammans har Jonas och Ida sedan flera år tillbaka en vardag fylld av hockey, innebandy och fotboll för barnen. Och Jonas sitter själv som vice ordförande i styrelsen för Trollhättans Hockey Club.
– Jag kan inte bidra med något på isen, men vill ta mitt ansvar som förälder och känner att jag kanske kan bidra med min kunskap i styrelsearbetet. Jag är väldigt ödmjuk inför allt det arbete som så många lägger ner helt ideellt för att ta hand om våra barn och ungdomar och inte minst hur de jobbar med värdegrundsfrågor.

NÄR VI TRÄFFAS är det dagen före Trollhättan Pride och pridefesten i Folkets Hus Kulturhuset. Det förbereds med allt från trycksaker till själva festarrangemanget.
– Både för mig personligen och för oss som verksamhet är det viktigt att vara med och göra Pridefesten. Det är ett sätt att vara med och stå upp för det som borde vara självklart, säger Jonas, som måndagen efter vår pratstund ska ha några veckors semester.

CYPERN MED FAMILJEN står först på programmet.
– Vi gillar att åka till solen, få en paus från vardagen och att bara vara tillsammans med familjen är fantastiskt viktigt. Fast mobilen och mejlen kollar han alltid av även när han är ledig. Och några planer på att trappa ner sitt eget artisteri utöver sitt ordinarie arbete finns inte.
– Musiken är en del av mig. Utan den skulle jag inte vara jag. Och Ida förstår det och låter mig hålla på. Fast hon springer ju inte ner föreställningarna direkt, säger Jonas med ett leende.

HANS FÖRÄLDRAR SEPARERADE när han var 15 och Jonas flyttade sedan hemifrån redan året efter. Han är van att klara sig själv. Som sångare i hårdrocksbandet Remo skaffade han sig snart en egen musikalisk identitet, som efter gymnasiet ledde vidare till att han fick jobbet som ansvarig för Studiefrämjandets musikverksamhet i Vänersborg och Dalsland.

HAN BRINNER FÖR kulturen och verksamheten han leder har en direkt uppgift att ge förutsättningar för bred kultur för alla åldrar.
– Det gäller att hitta en balans mellan rent kommersiella arrangemang och samtidigt behålla en bredd. Och det tycker jag att vi gör. Vi som jobbar här vill att Folkets Hus Kulturhuset ska vara en mötesplats för alla, poängterar Jonas.

HAN GÖR SEDAN en kort avstickare för att försöka få igång en projektor i en av biosalongerna, där ett seminarium snart ska börja. Han lyckas snart hitta vaktmästaren som kan lösa problemet.
– Alltså, det där med teknik är inte mitt expertområde. Jag är bara VD, skrattar Jonas.

HANS TEAM BESTÅR av 30 personer. Allt från just vaktmästare till kockar och konferensvärdar.
– När allt funkar som bäst behövs inte jag. Däremot tror jag att jag själv fungerar bäst i en roll där jag får vara med och bestämma, oavsett sammanhang. Men det innebär inte att jag har en massa prestige och att allt måste bli som jag tycker. Det vore ju konstigt om jag visste bättre än mina medarbetare inom deras områden, konstaterar han.

FORTFARANDE MINNS HAN när han blev kallad till anställningsintervjun inför chefsjobbet.
– Jag undrade ju innerst inne vad jag hade här att göra. Jag hade ju knappt ett CV. Vad kunde jag bidra med? Samtidigt hade jag ju en del erfarenhet från evenemang och jag klarade mig till slut riktigt bra i alla tester. Men det var nervöst och absolut inte min hemmaplan, medger han utan omsvep.

GENOM ÅREN HAR Jonas jobbat både på scen och bakom kulisserna med några av Sveriges största artister. När Gyllene Tider gjorde sin 25-årsturné i megaformat 2004 ansvarade Jonas för hela scenbygget på fyra av turnéstoppen. Bland annat på Ullevi i Göteborg.
– Det är en speciell värld och i den rollen gäller det att vara tydlig, och samtidigt känna av vad människor som ibland jobbar dygnet runt behöver.

NÅGON DIREKT SKILLNAD på ledaren Jonas och estradören ser han inte.
– Jag är den Jonas jag är, även om det i sig är olika roller. Och möjligheten för mig att jobba som jag gör idag, att få fortsätta sjunga vid sidan av jobbet, är en perfekt kombo. Jag kan mycket väl se mig som VD på Folkets Hus Kulturhuset fram till pensionen.

Text Erik Torstensson. Foto Jerry Lövberg