FÖR 24 ÅR sedan gick flyttlasset från Göteborg tillsammans med maken Janne, som har sina rötter i Bohuslän. Elisabet hade då jobbat flera år som pastor i Göteborg inom samfundet Metodistkyrkan, som har sina rötter i Anglikanska kyrkan. Relationen till Trollhättan inleddes med att hon blev ombedd att hjälpa
metodistförsamlingen här med utvecklingen av musikverksamheten.
– Först var jag där en gång i månaden, sedan varannan vecka och till slut varje vecka. När jag sedan fick möjligheten att jobba som pastor i Trollhättan hade vi redan knutit väldigt starka vänskapsband med många här i stan, berättar Elisabet.
MUSIKEN HAR ALLTID varit central för henne. Redan som barn ville hon bli dirigent. Eller som hon själv uttryckte det; "elegent". Sedan dess har hon dirigerat många körer från sin position vid pianot.
– Vi hade inget piano hemma från början, men mamma sjöng mycket. Hos min kompis Peter fanns däremot ett piano och jag började ta lektioner av hans mamma Majken, berättar Elisabet.
HON BESKRIVER HUR vägen in i kyrkan och till tron gick just via musiken. När hon var tolv år debuterade hon som kantor i Metodistkyrkan hemma i örlogsstaden Karlskrona, tillika Blekinges residensstad.
DET VAR OCKSÅ lusten att vidareutveckla sig som kyrkomusiker som gjorde att hon sökte folkhögskolan i värmländska Ransäter. Den tiden skulle förändra livet på flera sätt. På skolan träffade hon Janne och ljuv musik uppstod. Och så småningom växte också Elisabets tankar på att bli präst. Det tog paret till Göteborg.
– Jag såg en annons för Metodistkyrkanspastorsutbildning i Överås i Göteborg redan när jag var 17 år. Innan det hade jag väl egentligen inte tänkt så mycket på att läsa teologi, men då väcktes någon sorts kallelse i mig, beskriver Elisabet, som än idag ser sitt jobb som en kallelse snarare än ett yrke.
EFTER UTBILDNINGEN OCH åren som pastor inom Metodistkyrkani Göteborg, Trollhättan och även sex år i Vänersborg, kände Elisabet att det var dags för ett nytt steg. För fyra år sedan började hon som präst i Svenska kyrkans församling
i Lextorp och sedan 2017 har hon varit präst i Trollhättans församling, där hon senare också blev chef för församlingens östra arbetslag. När hon tog klivet till Svenska kyrkan hade Metodistkyrkan fyra år tidigare, tillsammans med Svenska
Missionskyrkan och Svenska Baptistsamfundet, bildat det gemensamma samfundet Equmeniakyrkan.
– På något sätt kände jag att jag längtade efter en störregenomströmning av människor och inom Svenska kyrkan finns en mångfald på ett annat sätt, säger hon i ett försök att förklara behovet av en förändring.
SVENSKA KYRKAN OCH dåvarande Metodistkyrkan har sedan 1993 en samarbetsöverenskommelse.
– Det finns några olikheter, men också väldigt många likheter, säger Elisabet, som intetycker att samlingsbegreppet "frikyrkligt" ger en rättvisande bild av de olika samfunden.
– Jag gillar inte det begreppet. De ”andra” kyrkorna, utöver Svenska kyrkan som är luthersk, spänner över så många teologiska inriktningar. Så att klumpa ihop alla till frikyrkligt är som jag känner på gränsen till ett kyrkoidentiskt övergrepp, säger hon.
SOM ETT KOMPLEMENT till sin tidigare pastorsvigning i Metodistkyrkan avlade hon sitt formella löfte inför Skara stifts domkapitel och biskop Åke Bonnier. Och nu, fyra år senare, blir hon hans förlängda arm i pastoratet i sin nya roll som ledare och ansvarig chef för omkring 105 anställda. Hon efterträder därmed Maria Classon, som numer jobbar på stiftskansliet. Under sommarmånaderna har Håkan Dafgård
varit vikarierande kyrkoherde.
– Jag har alltid sagt till mig själv att rädslan aldrig ska fåstoppa mig. Och det här ser
jag som en oerhört spännande utmaning, även om det förstås känns lite nervöst, säger hon och tar en klunk av en kaffe latte modell mindre där vi slagit oss ner inne på Strandgatans café med utblick över Hamnkanalen.
DET ÄR I slutet av juni och det blåser friskt utanför. Regnmolnen hänger i luften efter några riktigt soliga och varma dagar. Har man rötterna i Karlskrona så är närheten till vatten självklart. Och Blekinge sitter fortfarande djupt rotat i Elisabet, utöver den klingandedialekten. Hemma i Karlskrona jobbade pappa Jan-Erik på LM Ericsson och mamma Ingrid administrerade lagfarter vid tingsrätten.
– Jag är en stor Karlskrona-patriot, men också väldigt fäst vid Trollhättan. Det är här jag har mitt liv, men eftersom jag är enda barnet så försöker jag hälsa på mamma och pappa så ofta det går. Och så har de ett härligt sommarställe i Torhamn. Det är ett verkligt smultronställe, säger Elisabet om den lilla orten längst ut i sydöstligaste hörnet av inte bara Blekinge, utan hela Sverige.
HON BRINNER FÖR att verkligen känna in och se livets alla skeenden. Elisabet vill möta människor, lyssna och försöka hitta meningen både i roliga och mindre roliga stunder.
– Jag tycker om när det bränner till och att få prata om vad livet verkligen innebär ger mig väldigt mycket. Fast samtidigt är jag till 95 procent ironisk i mitt sätt, säger hon och skrattar.
HON ÄR RÄTTFRAM, men också eftertänksam, i sina svar. Dessutom märks tydligt det där drivet som hon alltid haft, men har lite svårt att definiera. Att samla vuxenpoäng har aldrig varit något hon strävat efter. Hon bejakar hellre det lite nördiga och humoristiska, eller barnsliga om man så vill.
– Och jag tycker om att få saker att hända. Kanske hardet att göra med att jag är enda barnet. Jag kunde inte förvänta mig att något syskon skulle ta tag i saker, utan ville jag hitta på något så gjorde jag det.
ELISABET RÄDS INTE långa arbetsdagar. Hon är van. Och maken
Janne, som jobbar som säljare, har fått vänja sig.
– Alltså, han är helt fantastiskt med det. Jag kan ofta sitta med jobbet hemma, men det har aldrig varit något problem.
PARETS GEMENSAMMA MUSIKINTRESSE har smittat av sig på barnen, som alla tre bor hemma fortfarande.
– Ja, det är ett konstant väsen hemma, konstaterar Elisabet, som dock inte skulle vilja ha det på något annat sätt.
LITE TYSTARE HAR det tyvärr blivit sedan hunden Zeb avlivades i våras efter att ha
blivit hastigt sjuk.
– Han var mitt sällskap och en ventil för mig på många promenader. Han förstod det där som kanske inte ens jag själv förstod. Så det blev väldigt tomt och jobbigt. Chefen Elisabet har kanske inte lärt så mycket av honom, men däremot ledaren,
säger hon.
OM FAMILJEN SKAFFAR en ny hund återstår att se.
– Just nu känns det för tidigt att tänka på det.
ELISABET BESKRIVER SIN vardagstillvaro som lite rörig, men skön. Hon hoppas få
fortsätta ha det så. I sin roll som kyrkoherde vill hon fortsätta värna om den mångfald och inkludering som hon upplever är ett signum för Trollhättans
pastorat.
– I grunden handlar det om människovärde och att Gud välkomnar dig precis som du är. Det är ingen slump att vi är här.
UNDER ÅREN SOM arbetslagschef i Trollhättans församling känner hon att hon också har lärt sig mycket om arbetsgivarrollen. Att tillsammans skapa
en bra arbetsmiljö är centralt för Elisabet Öman.
– Jag strävar efter att vara helt prestigelös och är säkert lite dumsnäll också. Men i grund och botten vet jag vad jag vill.