Dopfunten

Dopfunten i S:t Nicolai kyrka
Dopfunten är huggen i gotländsk kalksten och är från omkring år 1300. I århundraden har trelleborgsbarn burits till dop till denna för att upptas i svenska
kyrkans gemenskap.

Den latinska inskriptionen runt kanten översätts till: ”Sannerligen säger jag dig Om en människa icke bliver född av vatten och ande, så kan hon icke komma in i Guds rike.”

Förr doppades hela barnet ner i funten vid dop men under senmedeltiden ändrades skicket till att endast vattenbegjuta barnets huvud. Då behövdes inte längre de djupa vattenbehållarna, och under 1500-talet blev det vanligt att placera en grund skål av metall som insats i den gamla dopfunten.

Det nuvarande dopfatet i S:t Nicolai kyrka, är enligt ingraverad inskrift skänkt till
kyrkan den 13 september år 1728 av Andreas Christensson Wiborg och Otilia
Petersdotter Kock. De tillhörde kända Trelleborgssläkter. Fatet är dock äldre
är så. Fem adliga vapen bl. a. Brahes och Ulfstrand tyder på att den ursprungligen tillhört ett adlig hushåll och troligen härstammar från 1500-talet.

En dopfunt är en behållare i sten, trä eller metall avsedd för dopvatten. Ordet funt kommer från latinets fons som betyder ”källa”. Dopfunten var och är en av kyrkans viktigaste föremål. Genom dopet upptas nya medlemmar i den kristna gemenskapen.

I början skedde dopen utomhus i vattendrag. I Europa blev dopfuntar av sten vanliga under 1100-talet.

I samband med det omfattande stenkyrkobyggandet i Norden på 1100-talet tillverkades också merparten av våra i dag bevarade stendopfuntar.

Tillverkningen av dopfuntar på det svenska fastlandet upphörde under 1200-talet. På Gotland fortsatte emellertid en stor dopfuntstillverkning. Exporten av dopfuntar från ön var intensiv till hela norra Europa.

Trots ombyggnader och nybyggnader av kyrkor är de medeltida dopfuntarna det inventarium som överlevt mest. Det nordiska dopfuntsbeståndet är en rik konsthistorisk källa och räknas därför bland de främsta konstinventarier som Norden kan uppvisa från medeltiden.