När jag får en ledig stund då och då, vill jag gärna använda den tiden till att få jord under naglarna. Sand går också bra. Att plantera om tomatplantorna i större krukor. Att låta pelargonsticklingarna få komma i jord. Att dra några ogrässtrån här och där bland det odlade i grönsakslandet. Eller att bygga sandslott på badstranden. Låt mig aldrig bli för normalt vuxen för att ta bort den bygglusten i mig.
Jag ser den lortiga randen under varje fingernagel som ger dubbla signaler. Å ena sidan visar det att jag har gjort någon slags nytta. Å andra sidan behövs en åtgärd innan jag visar mig bland folk igen. Men precis däremellan hinner jag faktiskt med en liten träff med Gud. Jag tror på en Gud som själv har jord under naglarna. En Gud som föddes på ett jordgolv i ett stall och en Gud som skrev med fingret i sanden. Jag tror på en Gud som har skapat både jordgubbar och oss människor. Jag tror på en Gud som predikar genom maskrosen som tränger sig igenom hård asfaltsmark. En Gud som vet hur det är ställt med både himmel och med jord.
Jag använder också gärna ledig tid till att vara i skogen. På något sätt, som jag inte riktigt hittar de rätta orden för att förklara, så är samtalet mellan mig och Gud väldigt okomplicerat under tallkronorna och bredvid grangrenarna med de ljusgröna, färska skotten. Det är som om att ingenting kräver sin förklaring eller att något behöver bevisas. Allting bara är som det är. Det finns plats för både tro och tvivel. För livet med det som känns brustet och med det som känns helt. Skogen, någonstans i vårt land, håller mig och tystnaden i sin hand. Skogen, denna mäktiga katedral, erbjuder själen ett skyddande fodral.
Det finns ett nära släktskap mellan oss människor och jorden vi vandrar på. På hebreiska har ordet för människa och ordet för jord samma rot och i kyrkan hörs ibland orden av jord är du kommen. Min önskan för sommaren och för dig och mig är att vi, där vi befinner oss geografiskt eller i livet, ska få vara mitt i Psaltaren 23 så att ingenting ska fattas oss. Att Gud ska föra oss i vall på gröna ängar, låta oss vila vid lugna vatten. Att Gud ska ge oss ny kraft och leda oss på rätta vägar. Att vi inte ens i den mörkaste dal ska frukta något ont, utan att vi överallt ska få känna oss trygga. Att så länge vi lever så ska Guds hus också få vara vårt hem.
Var rädd om dig!
Ing-Marie Lundberg, kyrkoherde