Valla församling Lapidarium
Lyssna

Lapidarium i Valla

På kyrkogården vid Valla kyrka finns en utställning med gamla gravstenar som bevarats från äldre, igenlagda gravar. Utställningen anlades 2015 för att visa gravstenens historik i församlingen.

Om Vallas lapidarium

Lapidarium kallas en samling av stenmonument som kan vara skulpturer eller gravstenar. Lapidarium kommer från ordet lapis vilket är det latinska namnet för sten. Under medeltiden var ett lapidarium en bok med ädla stenars tänkta egenskaper – magiska och
medicinska. I Sverige har lapidarium fått innebörden av en samling av bevarade gravstenar som inte längre markerar en grav. På eller intill kyrkogårdar har platser skapats för förvaring av kulturhistoriskt bevarandevärda stenar.

Vad kan en gravsten berätta?

Gravstenar är intressanta ur flera aspekter förutom att sten är ett hållbart och stabilt material varför de också finns bevarade. Gravstenar speglar sin tids samhälle och dess struktur, och de visar tydligt den industriella revolutionen som berörde stenbrytning och bearbetning.

Varje år löper många gravrätter ut och om de inte förnyas tillfaller de kyrogårdsförvaltningen efter sex månader. De allra flesta stenarna går till en stenkross men ett antal sparas med tanken att de är för ”fina” att avyttras. Dessa stenar har många gånger fått en undanskymd placering utefter en kyrkogårdsmur eller bakom någon byggnad men förtjänar en bättre placering där de kan berätta gravstenens historia.

Gravstenar i förändring

Valla kyrkas lapidarium anlades under tidig höst 2015 för att på så sätt visa gravstenens historik i Valla. Stenarna är placerade i någorlunda kronologisk ordning. Gravstenen har en mycket lång historia, men den äldsta i Vallas lapidarium kan dateras till 1610 eller 1670. Tillsammans med de övriga sex äldsta stenarna var den självskriven i lapidariet. Resterande 12 stenar har valts från ett större antal sparade stenar. Kriterierna har varit ålder, utförande, dekor, titel och spegling av tid.

Gravstenens utformning och uttryck har förändrats över tid och var epok har sina former. Stenhuggaren har naturligtvis haft inverkan på hur stenen skulle bearbetas, men tidens stilideal har också bidragit till gravstenarnas utseende. Även industrialismen påverkade genom att brytning och bearbetning fick fler verktyg. Lokala traditioner, begravningsskick och gravplatsens utformning är också faktorer som bidragit till gravstenarnas utseende. Ytterligare faktorer är ekonomiska förutsättningar och tillgång till material.

Olika material och stil

Bergarterna som använts till de sju äldsta gravvårdarna är skiffer eller kalksten. Till de något yngre har röd och grå granit samt diabas använts, bearbetningen är allt mellan råhuggen och polerad. Bland de totalt 19 stenarna finns en gjuten sten med ett marmorkors.

Under tidigt 1800-tal inspirerade antikens Rom och Grekland stenarnas utformning. Mellan 1810 och in på 1860-talet var de stående tunna kalkstenhällarna vanliga. Från 1830- och 40-talen kom obeliskformen i tre på varandra monterade delar med bruten eller rundad topp och senare naturromantiska stenar i blandade material. Exempel på en sådan finns i Valla. Gjutmaterialet som ofta användes kallades Pulhamite och var av Portlandsstencement, textplattan samt korset är av marmor. Dessa stenar var vanliga in på 1880-talet.

Under några årtionden på båda sidor 1900 var den svarta diabasen mycket vanlig. De var polerade och med inskription. Med tiden tillkom dekor av kors, blommor, girlanger, lampor med mera. De stora grovhuggna stenarna var på modet från omkring 1880 och anspelade på de nationalromantiska bautastenarna.

Låga horisontella stenar började komma på 1910-talet och då ofta med sidostenar så att hela huvudänden upptogs, längre fram finns bara mittenstenen kvar. Vanliga dekorelement är kors, växtgirlanger, oljelampor, duvor med mera.

Symbolerna speglar ofta den tid de representerar, men också betydelsen av religion, etnisk eller nationellt ursprung. Korset och vinrankan är uppståndelsesymboler. Oljelampan symboliserar andens ljus – att vi lever i Kristi frälsnings ljus. Lampan är också en viktig judisk symbol för döden och tänds som minne av den döda. En duva symboliserar den kristna själen som gått till den eviga vilan. 

Titlar har haft sin givna plats på gravstenar under lång tid men är numera ovanligt även om undantag finns. Texten på gravstenen har också förändrats över tid. De äldre stenarna i lapidariumet lämnar fler uppgifter till betraktaren än bara namn, års- och datumangivelser än vad vi är vana vid.

Lapidariet har sammanställts med hjälp av

  • Svenska kyrkan Tjörn
  • Byggkonsult Sölve Johansson AB
  • Myggenäs gård
  • Bohusläns museum.