Hösten kommer stilla. Vi ser hur träden lyser i sina vackraste färger innan de släpper taget och låter löven falla. De är som om naturen själv påminner oss om livets gång, allt har sin tid.
Vi ser hur världen sakta stillnar, och kanske känner vi något av samma vila inom oss. Hösten får oss tänka på livets förgänglighet, men också på Guds löfte om nytt liv.
När dagarna blir kortare märker jag att det får mig att tänka också på livets skiftningar, på glädje och sorg, på början och slut. Allt har sin tid och ibland är en blandning av både och. Visst känns att hösten bär på ett stilla allvar, men också på hopp för det som vissnar ger näring till nytt liv.
Mitt i allt detta känner jag tacksamhet över livet, över människorna jag får möta, och över Gud som bär oss genom alla årstider. Jag tänker på orden i en av mina favorit psalmer i kyrkans psalmbok (713). Är ni nyfikna om texten? Kolla gärna 😊
”Allt har sin tid, och varje ting under himlen har sin stund.” Predikaren 3:1
Guds välsigne er alla!
Carla Sveningsson