See it, say it – sorted
Har du nyligen åkt tåg, tunnelbana eller buss i England är du med på det där. Då har du sett orden på väggen: See it, say it – sorted.
Skyltar, klistermärken, affischer med uppmaningen sitter lite överallt på offentliga platser utifrån läget i samhället. Det oroliga samhällsläget.
See it, say it – sorted
Alltså – rapportera till polisen om du ser något misstänkt så tar vi hand om det. Och du kan släppa det.
Den där uppmaningen talar till mig även bortom det polisiära. Den har något viktigt att säga på ett rent mänskligt plan – inte minst så här i Påsktid.
Vi människor lever sedan några hundra år tillbaka med en bild av världen som bygger på idén om ständig utveckling. Vi tänker, på goda grunder, att mänskligheten surfar på en evig våg av tekniska och sociala upptäckter, insiktsfulla och livsförändrande reformer som steg för steg för oss från utgångsläget ”dåligt” till nivå ”bra, bättre, bäst”. Det är sant – men inte hela sanningen.
Mycket har blivit mycket bättre. Medeltidens vardagsliv var tuffare än idag. Övertygelsen om alla människors lika värde var inte lika självklar förr som nu, osv osv.
Men allt har inte blivit bättre. En hel del av de utmaningar vi ställs inför idag fanns inte förr. Lite ”två steg fram och ett tillbaka” är det allt.
Ibland är det ett gigantiskt steg tillbaka.
Plötsligt så händer det. Det fruktansvärda, nattsvarta som föröder idén om hur allt stegvis blir bättre. Några få minuter i en, som vi tänker, trygg och vanlig skolmiljö påverkar människors liv för alltid. Lämnar sörjande i smärta och vrede, folk runt omkring i skräck och förfäran, en nation i rädsla och vilsenhet. Hur blev det så här?
Åt vilket håll går resan framöver nu? Är färden mot ”bra, bättre, bäst” över?
I det ödesdigra är det trösterikt att tänka på Örebro i ljuset av påsken och vittnesbördet om Jesu liv, död och uppståndelse.
Det kompakta mörkret lägrade sig över Örebro tisdagen den 4:e februari. Och inte gav vika.
Fast…
Utan att någon påbjudit det var ni många, i och kring Örebro, som sökte er till platsen för dådet med blommor och ljus i handen. När ni gjorde det uttryckte ni det sanna i att mörkret aldrig får sista ordet – att dess makt är bruten.
Det är om den rörelsen: från mörker till ljus, som påskens händelser berättar.
Därför är långfredagens kyrkorum avskalade, nedtonade, klädda i svart – för att möta mörkret och så stanna i det.
Och därför är påsknattens och påskdagens kyrka så full av glädje, värme och liv – i tacksamhet över att graven är tom, mörkret förjagat, hoppet har segrat.
Påskens rörelse från mörker till ljus är viktig. Den påminner om att mörkret – alla våra mäktiga framåtsyftande åstadkommande och reformer till trots – finns där. Att mörkret inte kan organiseras eller uppfinnas bort.
Men det kan fördrivas. Jagas undan av den makt som är långt starkare.
Och när det sker. När vi ser strimmor av ljus i mörkret behöver vi ”see it, and say it” – göra den brittiska tunnelbanans uppmaning till vår och bekräfta för varandra var den verkliga makten finns.
Den makt ni i omsorgen om varandra förkroppsligade under de där tidiga, nattsvarta, februaridagarna. Den makt som uppstod när kyrkor och moskéer, tjänstemän och tränare, främlingar och vänner krokade arm.
Då var ni ljusen i mörkret. Sedan fyller påsken i – and the rest is sorted.
Johan Dalman, biskop i Strängnäs stift
Krönikan publicerades i Nerikes Allehanda 13 april.