På min vandring genom Oxford mötte jag två gentlemän. Ja, så skulle jag definitivt beskriva dem. I bruna tweedkostymer, brogueskor och keps strosade de gatan fram innan de försvann runt hörnet. Samma sak nästa dag, och nästa, och nästa.
Undrar vart de är på väg, tänkte jag. Lite väl tidigt för en pint på puben, det måste handla om två gamla professorer på stärkande morgonpromenad, samma runda de antagligen tagit sedan förra seklet var ungt.
Men! Va?! Udda. Varför har den ene gentlemannen en hammare i kavajfickan och hans kamrat en röd snickarpenna bakom örat?
Nästa dag bytte jag nyfiket riktning och följde efter de båda herrarna när de vek om hörnet. Jag behövde inte gå långt innan jag hann ikapp dem – den ene med en skottkärra framför sig, den andre djupt nere i en lerig grop på väg att bli en källare.
Mina båda gentlemän var inte livsnjutande dagdrivare, de var hårt arbetande byggjobbare – om än i tweed och randsydda skor.
England you know.
Jag kom att tänka på de där båda herrarna när jag i veckan åter stötte på det gamla uttrycket ”kläderna gör mannen” (om än i sisådär lyckad form: ett däckföretag skrev ”Kläderna gör mannen – fälgarna gör bilen”). Nämligen: hur mycket det vi ser med våra ögon betyder för helhetsintrycket.
Därifrån till det här med julens färger.
Varför julen är röd tycks det inte finnas något riktigt övertygande svar på. Tomten var grå en bra bit in på 1900-talet, halmbocken stadigvarande gul och granriset friskt grönt, så kanske var det äpplena eller grisblodet som gav skjuts åt färgvalet. Att Coca-Cola gjort tomten rödare än röd, är ingen tvekan om och att rött är en klatschig och glad färg kan vi nog enas om, så kanske får man låta nöja sig med att konstatera att det blev rött för att det var roligare än grått. Det räcker som förklaring för mig i alla fall.
Annars var ju svart den traditionella högtidsfärgen förr i tiden. Mindre av estetiska skäl än ekonomiska. Medan vita kläder krävde mycket pyssel för att hållas fräscha räckte det med en rejäl avborstning för att återställa en svart kostym eller klänning till bärbart skick. Svart är en förlåtande färg. Man konfirmerades i svart, gifte sig i svart, gick i kyrkan i svart och tog avsked i svart. Visst, man bar väldigt mycket svart annars också – hade man fler än två uppsättningar kläder var man lyckligt lottad – men helt klart var det så att svart var högtidens färg. Som det i flera fall fortfarande är. Den dag du tar emot Nobelpriset lär du titta ut över ett hav av svartvita pingviner (och ett oändligt antal nyanser av årets hetaste modefärg).
Men i kyrkan är det annorlunda. Där är julen varken röd eller svart – den är vit.
Visst prunkar kyrkorummet på många sätt i rött. Altaret är inte sällan amaryll’iserat, runt krubban står julrosor och kyrkvärden bär klädsamt något julrött. Men på predikstol och altare lyser textilierna vita, och när prästen eller diakonen kliver fram gäller samma färgkod. Lustigt, kan man tänka: varför missar kyrkan tema-röd? Vitt är visserligen fint men vidare jullikt är det ju inte …
Fast, jo det är det.
Det är lätt att tro att färgerna i kyrkan alltid har funnits där men sanningen är att Svenska kyrkan under lång tid antingen var svart eller röd, med betoning på det svarta.
Redan på 1890-talet talade en av mina företrädare, Strängnäs stifts biskop Uddo Lechard Ullman, om att kyrkan borde göra mer av kyrkoårets många teman också i det yttre. Men det var när textilforskaren Agnes Branting klev in på scenen som det hela tog verklig fart. Hon hade rest Europa runt, antecknat flitigt i museer och kloster, för att återvända hem med en övertygelse: kyrkan behöver återfärgas. Inte som dekoration – utan som textil teologi. Genom Handarbetets Vänner och senare Licium börjar hon sy och undervisa, och steg för steg hakade församlingarna på. Den gamla medeltida färgtraditionen fick nytt liv.
Därav det vita.
Agnes Branting talade om det som renhetens och härlighetens färg, änglarnas och Betlehemsstjärnans färg. Sakta men säkert flyttar den in i kyrkans julfirande, där den ju egentligen alltid hörde hemma. Först lite trevande, men sedan 1920-talet alltmer självklart.
Hoppets änglafärg över julen – en så fin bild. Och en så fin tanke. Inte bara i utan också utanför kyrkans väggar. Inte så att vi byter färg på tomten, utan mer så att det vi fäster vår egen blick på är det hoppfulla, det änglaljusa – allt det där Jesusbarnet i krubban så tydligt står för.
Fast aldrig så vita textiler pratar inte högt. De påminner likt notislappen på kylskåpet bara om det viktiga – det viktiga med ljuset, dig och mig – med allas vårt uppdrag att lyfta upp julens ljus. Se och sprida tecknen på hopp – i stort och smått - till uppmuntran och stöd för andra.
“Hope is being able to see that there is light despite all of the darkness.” som Desmond Tutus sa.
En hammare i en tweedkavajficka, en röd snickarpenna bakom örat säger en del – en konung som ödmjukt låter sig födas i en halmkrubba säger mer. Säger ljus – säger hopp säger wow!