I allhelgonatid är den extra tunn – hinnan mellan liv och död.
Så säger Kelterna -Wales sägenomspunna folk.
Att när höstmörkret är som mörkast, naturen som tystas, i Allhelgonatid, då är hinnan mellan himmel och jord som tunnast.
Tunnast mellan de som gått före och de som kommer efter – mellan oss och dem.
En promenad på kyrkogården i allhelgonatid påminner om det där.
Namn efter namn,
årtal efter årtal,
kransar - lyktor - ljus – tomhet och mörker – alltsammans talar om död, men vittnar om…liv.
Undrar vem du är som vilar här, tänker jag,
vad fyllde din vardag…
vad hoppades du på…
vad strävade du efter…
vad drömde du om…
vad var ditt liv…
vad av allt det som var Du lever ännu – i andra – i de som kommit efter dig – värmer deras hjärtan?
Vad av allt det som är Jag ska leva vidare – ha livskraft – för andra – efter mig... vems hjärta värmer mitt liv?
Vad av allt det som är Jag ska leva vidare – ha livskraft – för andra – efter mig...
vems hjärta värmer mitt liv?
Det vill jag med mitt liv – värma andra människors hjärtan.
Leva ett liv i omsorg om andra som smittar av sig till någon annan – stannar kvar också när jag själv en dag gått vidare.
Gud behöver dig och mig och varje människa och han längtar efter oss.
Liksom gravlyktans låga – längtans låga – upplyser oktobernatten vädjar Gud till oss att låta hans löftes låga lysa upp vårt inre – komma med tröst och hopp.
Och han säger: Jag innesluter allt i min kärlek – allt och alla
Vila i det löftet.
Biskop Johan Dalman, Allhelgona 2021
