Karl Karlsson, föddes 1574 som resultat av ett kärleksmöte mellan Gustav Vasas yngste son, dåvarande hertig Karl av Södermanland, sedermera kung Carl IX, och den unga prästdottern Karin Nilsdotter från Östra husby på Vikbolandet.
För ett kärleksbarn får man i ärlighetens namn kalla honom. Hertigen hade flera oäkta barn, men just lille Karl vördade han högt genom hela livet. Vår oss mest älsklige frilloson, som han kallade honom.
Mamma Karin gifte sig så småningom med hertigens ståthållare Peder Christiansen, som därmed blev den då 19-årige Karls styvfar. Detta skulle komma att få stor betydelse för unge Karls karriär.
Peder Christiansen, som tillhörde hertigens mest betrodda, sopade helt enkelt banan för sin styvson. På köpet vann unge Karl även kung Johan III:s gunst i så hög grad att han adlades till namnet Gyllenhjelm.
Släktskapet med den regerande Vasadynastin var inget Karl Karlsson Gyllenhjelm själv gjorde något större nummer av. Däremot var han mycket familjekär och hade till skillnad från andra medlemmar av släkten god social kompetens, som det numera heter. Mitt i Vasafamiljens komplicerade släktfejder var Karl Karlsson Gyllenhjelm den som ljöt olja på vågorna.
Men när Vasafejden till slut brakade ut i sin absoluta kulmen, de sista åren av 1500-talet, kallades han – trots att han just då studerade i Frankrike och befann sig på långt avstånd från konflikthärden – hastigt och bryskt hem.
Kung Johan III var nu död och sonen Sigismund försökte så gott det gick att regera Sverige på distans från sin tron i Polen. Det var inte lätt och inte blev det lättare när Gyllenhjelms far, tillika kung Sigismunds farbror, drog igång ett inbördeskrig för att störta honom från tronen.
Sigismund blev naturligtvis rasande, landsteg sig med sina trupper i Kalmar och drabbade samman med hertigens armé. Det var därför Gyllenhjelm kallades hem. Pappa hertigen behövde honom som befälhavare för trupperna.
Gyllenhjelm visade sig redan då vara en mycket duglig militärstrateg. Sigismunds styrkor slogs ned och drevs slutgiltigt på flykt efter slaget i Stångebro utanför Linköping.
Hertigen blev därmed kung Karl IX och som sådan bestämde han sig för att starta krig också på andra sidan Östersjön. Gyllenhjelm, som visat sig vara en så duglig militär befälhavare skickades även dit för att leda trupperna.
Detta sporrade naturligtvis Sigismund till hämnd. Gyllenhjelm – ättling till den kuppmakare som berövat honom den svenska kronan – fanns inom räckhåll! Det spelade ingen roll att det rörde sig om den vänlige kusin Karl som Sigismund hade lekt med som barn – han beordrade sin arme att gripa Gyllenhjelm vid första tillfälle som erbjöds.
Och så blev det. Gyllenhjelm föll i fiendens händer, togs till fånga och fördes under förnedrande omständigheter till fängsligt förvar i borgen Rawa i Polen. Där blev han sedan sittande i tolv år, de sista sex slagen i järn med fotboja efter ett misslyckat flyktförsök.
Tiden i fångenskapen blev mycket sträng för att inte säga hänsynslös. Flera vintrar var Gyllenhjelm nära att frysa ihjäl i den iskalla, helt ouppvärmda cell där han satt.
Men han tilläts i alla fall att läsa, vilket inspirerade honom att återuppta ett projekt, som han hade inlett under studierna i Frankrike – att översätta och tonsätta de latinska texterna i Psaltaren. Detta tillsammans med andra teologiska studier ledde Gyllenhjelm till en andlig förvissning att fångenskapen som han hamnat i var ett Guds straff för hans tidigare så ytliga liv.
Detta och en del annat gjorde att Gyllenhjelm blev en alltmer from och stillsam person, som även om han inte fann nåd hos den polske kungen ändå gjorde det hos sina fångvaktare.
Säkert var det därför som han, när han till slut frigavs, fick tillåtelse att ta med sig sina fotbojor som en slags souvenir. Och nu hänger de, enligt instruktion i Gyllenhjelms testamente, för evig tid här i hans gravmonument. Titta på metallstaget till höger.
Om du vill höra del två – den lika spännande berättelsen om hur det gick för Gyllenhjelm när han återkom till Sverige – klicka då här: Gyllenhjelm och Ribbing.