Det här ett kapitel ur boken Strängnäs domkyrka levande katedral - då och nu. Det är skrivet av Stina Fallberg Sundmark, docent i kyrkovetenskap.
Rimligen hade biskopen, präster och välbemedlade borgare bilder av olika slag i sina hem, medan mindre bemedlade och fattiga troligen inte ägde några egna bilder eller åtminstone mycket få. Män, kvinnor och barn, höga som låga måste därför ha uppfattat det som något alldeles särskilt att komma in i ett kyrkorum, inte minst i en katedral som Strängnäs domkyrka.Kyrkorummet var det enda rummet i det medeltida lokalsamhället som innehöll en kollektiv bildvärld, avsedd för alla och tillgänglig för alla. Där fanns också en rymd och väldighet som markerade att detta inte var vilket rum som helst, utan ett rum avsett för mötet mellan Gud och människa.
Målningarnas förmåga att närvarandegöra
Domkyrkans kalkmålningar är tillkomna i olika omgångar under 1300- och 1400-talet av flera olika målare som vi idag inte känner till namnen på. Man kan ställa sig frågan varför väggar och valv försågs med målningar. Det finns flera svar på frågan, eftersom motiven hade olika betydelser och fyllde olika funktioner.
Barn har ofta ögon för detaljer. Säkert var det likadant med många barn på medeltiden. Bland skaran av målade figurer kunde de känna igen klädseln bland människor i deras igen närhet och olika dräktdetaljer, verktyg och bruksföremål. Kanske hade barnen hos kanngjutaren i staden sett en liknande kanna som den på golvet framför jungfru Maria och ängeln Gabriel vid bebådelsen och kanske hade någon högättad kvinna en liknande mantel som jungfru Maria . Kanske hade någon en likadan bältesväska som någon av profeterna och någon
hantverkare en likadan yxa som en av apostlarna.
Sådana igenkänningsfaktorer bidrog säkert till att såväl barn som vuxna kunde uppleva en närhet till det som målningarna framställde och förmedlade. Motiven visade därmed inte enbart sådant som skett i länder i en annan del av världen och för långt över 1 000 år sedan. Igenkänningen i bilderna aktualiserade och gjorde Bibelns händelser och människor närvarande för dem i deras egen tid och miljö, i medeltidens Strängnäs.
Kristen tro och moral i bildform
Förutom att målningarna bidrog till att försköna Guds hus, hade de bland annat en undervisande funktion. De kunde till exempel förmedla innehållet i den kristna tron på ett konkret och uttrycksfullt sätt. I Vårfrukoret finns en lång räcka med apostlar och profeter som står i par. Till varje apostel hör ett språkband med en del av trosbekännelsen på latin medan apostlarnas språkband innehåller texter som förebådar motsvarande stycke ur trosbekännelsen. Trosbekännelsen börjar med aposteln Petrus vars språkband säger i översättning ”Jag tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare”. Trosbekännelsen hörde tillsammans med bönerna Fader vår och Ave Maria till den kollektiva kunskap som varje
människa skulle ha. Det hörde till faddrarnas och föräldrarnas uppgift att lära barnen dessa.
Till undervisningen hörde också att förmedla hur en god kristen moral skulle ta sig uttryck, det vill säga hur kristna människor skulle eller inte skulle leva sina liv. Ett sådant exempel finns på väggen högt upp under valvet i koret mitt emot högaltaret. Där ser vi en stor framställning av yttersta domen. I centrum sitter Kristus som domare och till vänster knäböjer jungfru Maria och till höger Johannes döparen. På marken runt deras fötter öppnar sig gravarna och de döda står upp. Det är både kvinnor och män, kungar och vanligt folk. Maria och Johannes ber Kristus domaren om nåd i sitt domslut för dessa själar.
I scenen med den yttersta domen ser vi också de två destinationer som själarna ansågs komma till efter domslutet. Till vänster om jungfru Maria finns himmelriket och dit kom helgonen och de som genomfört botgöring för sina synder under jordelivet och i skärselden. Porten till himlen och paradiset är utformad som en kyrkobyggnad, en murad basilika. Porten – en typisk medeltida kyrkport med karakteristiskt lås och ring – är stängd och låst. I täten av en utvald skara som fått tillträde till paradiset står aposteln Petrus – ibland kallad Sankte Per –med nyckeln till det himmelska Jerusalem. Skaran består av kvinnor och män, biskopar med mitra (biskopsmössa), någon klosterbroder med tonsur (rakad hjässa) och vanligt folk.
Bakom Johannes döparen finns den andra destinationen, helvetet (bild 50). Dit ansågs de syndare komma som inte velat genomföra sin botgöring under jordelivet. Till skillnad från skärselden, från vilken man kunde nå himlen efter genomförd botgöring och de levandes förböner, var helvetet en evig eld, en destination utan återvändo. Vi ser hur djävlar motat ihop själar och fångat in dem med en stark kätting. Bland de infångade finns bland annat en biskop med mitra och kräkla (biskopsstav) och en kung med krona. Själarna står redan på eldslågor
och dras ner mot helvetets gap. En djävul kör en kvinna i en skottkärra mot helvetet, en annan djävul manar på med en knutpiska medan ytterligare en annan djävul slår på en trumma.
Scenen talade sitt tydliga språk för de medeltidens människor som såg den: lev ditt liv på jorden på ett sådant sätt att du kommer till rätt destination efter döden.
Inkarnationen visualiserad
Bilderna kunde också förmedla motiv ur den bibliska historien och på ett visuellt sätt uttrycka delar av kristen tro och teologi och på så sätt undervisa om den.
I medeltida kristen teologi fanns två centrala punkter som allt kretsade kring. Den ena var inkarnationen, då Gud blev människa genom Kristus i köttet (in carne). I domkyrkan finns några motiv som pekar på inkarnationen. Ett av motiven är bilden av bebådelsen i Vårfrukoret, som visar hur ärkeängeln Gabriel (idag ser vi endast hans dräkt och vingar) kom till jungfru Maria medan hon var på sin kammare. Vi ser hennes läspulpet och bönbok till höger. Ängeln Gabriel meddelade att hon skulle bli mor åt Guds son och uttalade det som står på det fladdrande språkbandet: Ave Maria gratia plena – Hell dig Maria full av nåd. Ave
Maria var också en omtyckt bön som alla skulle kunna under medeltiden. På fornsvenska heter bönen Hell Maria.
En annan bild av inkarnationen finns ovanför raden av apostlar och profeter i Vårfrukoret. Där har målats ett träd med långa grenar som breder ut sig över väggen. I grenklykan där stammen delar sig sitter en ung kvinna med gloria och med ett djur som lutar sina framben mot hennes knä. Ner mot kvinnan kommer den helige Andes duva och efter den ett litet naket barn med gloria. Målaren har här velat göra en visuell konkretisering av ett abstrakt mysterium.
Resultatet blev en fartfylld bild av hur Jungfru Maria blev uppfylld av den helige Ande och mor till Guds son.
Ytterligare ett motiv som visar inkarnationen är Jesu födelse på ena väggen i Vårfrukoret. Vi ser hur Jesusbarnet ligger nyfödd på golvet i stallet omgiven av en strålkrans. Jungfru Maria knäböjer bredvid med händerna sammanförda i bön. Motivet visar därmed Heliga Birgittas uppenbarelse av hur det gick när Jesus föddes, nämligen att Jungfru Maria födde knäböjande och utan smärta och direkt tillbad Guds son.
Kristi lidande och död
Inkarnationen var alltså den ena centrala punkten i medeltida teologi. Den andra var passionen, att Kristus lidit och dött för mänsklighetens synder. I triumfbågen mellan långhuset och koret finns flera motiv som visar Kristi lidande och död. De är ursprungligen medeltida men delvis ommålade i slutet av 1800-talet. I en av scenerna visas hur lärjungen Judas förråder Jesus i Getsemane trädgård med en kyss och sedan tillfångatas av romerska soldater, som här är iklädda rustningar.
I en annan scen gisslas och bespottas Jesus bunden vid en pelare. I nästa scen hänger Jesus på korset med lärjungen Johannes och sin mor Maria på varsin sida följt av uppståndelsen i nästa scen där Jesus stiger upp ur graven, här framställd som en sarkofag omgiven av sovande soldater (bild 56). Två andra motiv visar händelser som ägde rum endast några veckor efter uppståndelsen. I scenen med Kristi himmelsfärd höjs Kristus upp bland molnen som på medeltiden målades i formen av dagens tårtpapper. I det motiv som visar den första pingsten tar lärjungarna emot den helige Ande som sänker sig ner från molnen som en duva och ger lärjungarna möjlighet att förstå och tala alla språk och gör dem redo att
sprida evangeliet till alla folk.
Bildernas relation till gudstjänst och fromhetsliv
Under senmedeltiden relaterade gudstjänst och fromhetsliv till kroppen och sinnena. Klockringning och liturgisk sång registrerades av hörseln. Ögonen såg kyrkorummet med dess målningar, altarskåp, helgonbilder och liturgiska klädsel. Näsan kände doften av rökelse och vaxljus. Med munnen uttalades böner och där kände människor smaken av det invigda brödet i mässan. Känseln aktiverades då man rörde vid en kula i taget på ett radband.
Bilderna användes inte enbart på ett sådant sätt att människor tog emot deras budskap och försökte leva efter det. Bilder kunde också genom särskilda motiv stimulera till ett aktivt och rikt fromhets- och böneliv. Under senmedeltiden växte en stark fromhet fram kring Kristi lidande och död, som man såg som förutsättningen för människors frälsning.
Utifrån ett starkt fokus på Kristi lidande och död utvecklades nämligen under senmedeltiden en fromhet kring Kristi blod och Kristi sår. Särskilda böner riktade sig till Kristi blod och till de olika såren på Kristi kropp, främst såren i hans händer, fötter och i sidan. Dessa böner uttrycker en stor tacksamhet över Kristi lidande och död för människornas skull. I bönerna förekommer också tillbedjan av Kristi blod och sår. För medeltidens människor stod detta i analogi med att kroppen och sinnena var centrala i fromhetslivet.
Kristi blod och sår var också centrala motiv i den kristna bildvärlden under senmedeltiden. Även i Strängnäs domkyrka finns flera exempel på detta. Förutom de mer allmänna scenerna ut Kristi passionshistoria med gisslandet och korsfästelsen i triumfbågen, förekommer det motiv som brukar kallas Smärtomannen, alltså Kristus som smärtornas man. Motivet utgörs av Kristus som stående visar fram sina sår. Det är ingen scen som visar någon del i
passionshistorien utan ett fristående motiv som inte är bundet till tid och rum som i scenerna från evangelierna.
En av framställningarna med Kristus som Smärtomannen finns nära Vårfrukoret.
Motivet visar den uppståndne Kristus som har rest sig ur sin grav, här framställd som en sarkofag. Han har sårmärken över hela kroppen efter gisslandet och håller upp sina handflator för att visa sina sår. Runt honom finns de olika passionsredskapen, pinoredskapen som användes vid Kristi lidande och död. Till vänster om honom finns till exempel de trettio silvermynten som Judas fick för att förråda Kristus. Där finns också riset som användes vid gisslandet. Rakt bakom honom finns korset och till vänster svampen med surt vin som man
fuktade hans läppar med när han hängde på korset. Till vänster finns även spjutet med vilket man skar upp hans sida för att avgöra om han var död. Att döden inträtt bevisades genom att det rann ut blod och vatten. Under senmedeltiden blev en framställning av Smärtomannen även en bild tydligt knuten till mässan. Detta blir särskilt tydligt i bild i de fall då motivet utgör den centrala bilden i ett altarskåp. I motivet i Vårfrukoret står Kristus fortfarande i sin grav. I andra framställningar står han på locket till sarkofagen som då liknar ett altare och
tydligt anknyter till det fysiska altaret nedanför.
Den andra Smärtomannen är målad på väggen i långhuset (bild 60). Bilden är mycket skadad i centrum, men vi ser Kristus i hela sin längd. Han är försedd med gloria och håller ett av sina pinoredskap, knutpiskan. I denna version är han inte ensam utan flankeras av två personer. På den vänstra sidan knäböjer påven Gregorius med händerna sammanförda i bön. Den delen av motivet anknyter till olika versioner av hur påven Gregorius firade mässa och skulle ge det konsekrerade brödet, Kristi kropp, till en kvinna. Hon gapskrattade dock och undrade hur det bröd som hon själv bakat skulle kunna vara Kristi kropp. Gregorius lade det konsekrerade brödet på altaret och bad för kvinnans otro. Kristus blev då sakramentalt närvarande och uppenbarade sig på altaret i Smärtomannens gestalt. Kvinnan ångrade sig och trodde. Gregorius agerande i Strängnäs domkyrka ska därför tolkas som att han tillber den sakramentalt närvarande Kristus. Till höger om Kristus knäböjer en ängel. I en mässkalk samlar ängeln upp tunna röda blodsstrålar från vart och ett av Kristi fem sår. Det rör sig alltså om ett motiv med tydlig koppling till mässan.
Ovanför målningen finns inskriften ”Betrakta fromt hur jag lider för dig. Böj ditt huvud för mina fem sår”. Nedanför står ett citat ut Klagovisorna 1:12 ”Något sådant har ni aldrig sett, ni som går vägen förbi: när såg ni en plåga sådan som min”. För den som var läskunnig och dessutom kunde latin eller fick texterna översatta och förklarade för sig utgjorde detta en uppmaning och instruktion för hur människor skulle agera i relation till bilden. Människor kunde även följa påven Gregorius exempel och tillbe den sakramentalt närvarande Kristus och hans sår. Bilden kunde utgöra visuellt fokus för andakt och meditation. Människor skulle
knäböja och böja huvudet, det vill säga uppträda med ödmjukhet inför Kristi lidande och särskilt hans fem sår.
I högkoret finns den tredje Smärtomannen målad på väggen (bild 61). Kristus står med knutpiskan och riset i händerna. Den knäböjande ängeln med kalken återfinns även här för att samla upp blodet från de fem såret. Bakom ängeln knäböjer målningarnas donator, en av domkyrkans präster ärkedjäknen Erik van Lipen (hans vapensköld hålls av en annan ängel), i tillbedjan inför Smärtomannen. Även hans fromma agerande inför Smärtomannen blev en förebild för andra.
Helgon och Mariafromhet
Helgonen var mycket centrala i medeltida fromhetsliv. De hade levt sina liv på jorden på ett sådant sätt att de ansågs nå himlen direkt. Där kunde de vädja om förbön inför Gud Fader och Kristus för såväl levande som döda. Helgonen angås vara hjälpare inom olika områden och människor kunde vända sig till helgonen så som man vänder sig till en vän. Den helige Kristoffer som bär Jesusbarnet över en flod i valvet i Sturekoret, ansågs till exempel kunna skydda vägfarande och de som såg hans bild skulle skyddas från en bråd död den dagen. I Strängnäs domkyrka finns en hel pelare med målade helgon i fyra våningar. Härförekommer
apostlar så som Paulus och Andreas, biskopar samt kvinnliga helgon så som den heliga Gertrud och den heliga Ursula. Här finns också ett lokalt helgon för Strängnäs stift, den helige Torkel av Kumla.
Som mor till Guds son sågs Jungfru Maria som den främsta bland helgonen och någon som människor gärna vände sig till i vädjan om hjälp och förbön. I domkyrkan finns flera motiv som var centrala för den mariafromhet som växte sig särskilt stark under senmedeltiden. Till skillnad från motiven med bebådelsen och födelsen, rör det sig om motiv, som inte visar bibliska händelser. I ett av långhusets valv sitter Jungfru Maria med Jesusbarnet i knät. I samma valv finns
motivet Anna-själv-tredje. Det framställer tre generationer med Jungfru Maria och Jesusbarnet som sitter i knä på sin mor/mormor Anna. Bilden visar hur inte enbart Maria blev populär under senmedeltiden utan även hennes mor Anna, som var änkornas särskilda helgon. Ett annat mariamotiv är skyddsmantelmadonnan som finns målad i anslutning till Vårfrukoret.
Jungfru Maria står upp med utbredd mantel, under vilken människor från olika samhällslager tar skydd mot världens ondska och den kommande domen. Inför denna bild kunde människor som besökte domkyrkan stanna till och vädja om beskydd.
Räven i högkoret
Bland målningar av Kristus och helgonen finns även en räv. Kanske tyckte barnen på medeltiden att det var särskilt roligt att titta på detta djur som springer mellan två valvribbor längst fram i högkoret. Varför har målaren avbildat en räv i domkyrkan? I Härkeberga kyrka nära Enköping har målaren Albertus Pictor målat en räv med en gås i munnen, vilket symboliserade girigheten, en av dödssynderna som varje människa skulle söka avhålla sig från. I Tensta kyrka norr om Uppsala har målaren Johannes Rosenrodt målat en räv som klätt sig som präst i kappa och står och predikar för gässen. Att han inte har rent mjöl i påsen framgår av att han redan fångat en gås i sin huva. Motivet med räven som predikar för gässen var ett utbrett motiv under senmedeltiden och uttryckte kritik gentemot prästerna.
Räven i Strängnäs domkyrka återfinns alltså i högkoret som primärt var prästernas avdelning. Kanske kan motivet tolkas som en varning till prästerna med avseende på hur de levde sina liv och hur de predikade för sin församling?
Kyrkorummets bildvärld angick alla i det medeltida samhället och spelade en viktig roll i att försköna rummet, förmedla bibliska händelser, undervisa om kristen tro och teologi och stimulera till ett rikt fromhetsliv. Domkyrkans kalkmålningar bidrog därigenom till att forma människors uppfattningar om verkligheten. Det gör att målningarna idag kan fungera som
titthål in i en annan tid. Genom dem får vi inblick i den kristna världsbild som präglade medeltidens människor
Författaren höll i november 2020 ett fördrag i domkyrkan om kalkmålnningarna. Se det här.