Invigningstal Rosenkransens vänner

Diakon Gunnar Lanningers inledning vid rosenkransens vänners samling i Domkyrkans Vårfrukor måndag den 9 december 1991 (Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet):

Kära vänner!
Det är en smått kyrkohistorisk händelse vi får vara med om i kväll, när människor samlas i Strängnäs domkyrka till gemensam rosenkransbön för första gången på – ja, låt oss säga 470 år!

Under medeltidens slutskede fanns i Sverige på flera håll rosenkransgillen, som regelbundet samlades till bön. Här i Strängnäs fanns ett Jungfru Mariae Psaltares Brödraskap med särskild uppgift att bedja rosenkransbönen; Jungfru Mariae Psaltare – namnet påminner om att, liksom Psaltaren består av 150 psalmer, så omfattar rosenkransen, i sin fullständiga form, 150 Ave Maria, 150 kulor/pärlor, var och en representerande en bön.

Rosenkransen är alltså ett ”böneredskap”, något man håller i handen medan man ber.
De lite större kulorna representerar ett Fader Vår, de mindre Mariabönen: Hell dig Maria full av nåd, Herren är med dig. Välsignad är du bland kvinnor och välsignad är din livsfrukt, Jesus. Heliga Maria, Guds Moder, bed för oss syndare nu och i vår dödsstund. Amen.
Rosenkransen är uppbyggd av fem s.k. dekader, alltså fem grupper om tio kulor i vardera. Varje böneföljd inleds med ett Fader Vår, så beds Hell dig, Maria tio gånger och avslutas med Ära vare Fadern.

Blir då inte bönen bara ett monotont rabblande av ord? Den kan förvisso bli det. Men den kan också bli till den bön som Ylva Eggehorn kallat ”den heliga upprepningens bön” – en bön där alltså själva upprepandet av heliga ord bildar en grund för bönen, meditationen, vilan, den inre samlingen.
Det finns ett sätt att be rosenkransbönen som jag tror kunde vara viktigt i vårt sammanhang: före varje dekad läses ett bibelord som s.a.s. pekar ut riktningen för meditationen.

Man talar om den glädjerika, den smärtorika och den ärorika rosenkransen (numera också om ljusets rosenkrans, red.anm.) – beroende på vad som är huvudtemat för meditationen. Den glädjerika har julen och Jesu barndom som sitt innehåll, den smärtorika Jesu lidande och den ärorika är fylld av påskens och uppståndelsetrons förvissning (ljusets mysterier belyser viktiga händelser och tecken i Jesu mogna liv, red.anm.).
I kväll ber vi den glädjerika rosenkransen, i glädje över att vi får samlas till bön – men mest därför att kyrkan över hela världen firar denna dag som en Maria-dag: Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet.

Jungfru Maria har ju kommit tillbaka också till den svenska kyrkan. Och jag tror att rosenkransbönen, som ju är en bön i Jungfru Marias sällskap i meditation över viktiga händelser i Evangeliet, där Jesus Kristus står i centrum, jag tror att denna bön kunde visa vägen till kristna människors större enhet.
Rosenkransens vänner vill ju vara ”en bönekrets, som i tro på vår himmelske Fader, i förtröstan på vår Frälsare Jesus Kristus, i vördnad för Guds moder Maria samlas för att under den helige Andes ledning bedja rosenkransbönen som en bön för alla kristnas enhet”.

Låt oss nu be den glädjerika rosenkransen…