Greve Gustav Otto Stenbock föddes 1614 i en av tidens mer namnkunniga adelsfamiljer. Och eftersom detta skedde under Sveriges stormaktstid, kunde ett gossebarn i den förnäma adeln förvänta sig en betydande militär karriär som vuxen, om han spelade sina kort väl.
Det gjorde Gustav Otto. I all synnerhet när han gifte sig med Kristina Katarina de la Gardie. Hon var dotter till riksrådet Jacob de la Gardie och dessutom syster till drottning Christinas gunstling Magnus Gabriel de la Gardie.
Gustav Otto hämtade med andra ord sin blivande hustru från de allra innersta kretsarna av hovet. Min allra mest älskade hovfröken, som drottning Christina kallade Kristina Katarina.
Men frun var också i ett annat avseende ett minst sagt vinnande koncept. Hon förde nämligen även med sig en ansenlig och högst behövlig förmögenhet till hushållet. Hör bara vad den florentinska ambassadören Lorenzo Magalotti rapporterade hem till Florens:
”Stenbock är en hedersman, men han har i praktiken föga inflytande över politiken. För sin rikedom har han sin hustru att tacka, ty han var mycket fattig då han gifte sig med henne. Hon styr Stenbocks hus och, efter vad som sägs, även honom själv.”
Efter vigseln med Kristina Katarina tog Gustav Ottos karriär fart. Han blev generalguvernör över Skåne, Halland och Blekinge samt överbefälhavare för trupperna i södra och västra Sverige.
Hade han nöjt sig med det hade det nog kunnat sluta bättre än det gjorde. Men Gustav Otto hade fått smak på det fina livet. När han erbjöds att också bli riksamiral, det vill säga högsta chef för flottan, tackade han stolt ja.
Det borde han inte ha gjort. Gustav Otto var en militär landkrabba. Sjöstrid visste han ingenting om och hade aldrig ägnat sig åt.
Gustav Ottos dåliga förutsättningar för uppdraget i kombination med brist på pengar i statskassan, medförde att de en gång så stolta svenska örlogsskeppen nu låg och ruttnade sönder, förtöjda i sina hamnar.
När förfallet blev uppenbart var det Gustav Otto som fick bära hundhuvudet. Han blev bryskt avsatt från sin post och dömd att betala ett högt skadestånd för att ha försummat sina plikter. Tillsammans med en del andra dåliga affärer gjorde detta, som det står i historieböckerna, ”den forne riksamiralen utfattig”.
Nåväl, något måste han trots allt ha kunnat lägga undan. För under de nio år som återstod av hans liv, lyckades han finansiera det magnifika gravmonument du ser här. Utfört i trä av en okänd holländsk bildhuggare och – för att matcha det rutiga stengolvet – illusoriskt målat att efterlikna svart och vit marmor.
Förutom att personifiera döden själv innehåller monumentet scener ur Gustav Ottos militära bedrifter och på framsidan en byst av honom själv som en romersk triumfator. Helt i enlighet med tidens sed att starkt överdriva den avlidnes historiska betydelse.
Att det kom att dröja tio år efter hans död innan Gustav Otto till slut lades att vila under detta pampiga monument berättas däremot inte. Än mindre att hans kvarlevor under väntetiden förvarades i en enkel metallkista i Riddarholmskyrkans källare.
Det som den florentinske ambassadören hade noterat många år tidigare, att det i själva verket var Kristina Katarina som styrde över Stenbocks göranden och låtanden, visade sig nämligen gälla även efter hans död.
För att hålla nere kostnaderna, beslutade hon att ianspråktagandet av det för ändamålet reserverade helgonkoret i Strängnäs domkyrka, kunde invänta även hennes egen död. Och eftersom hon uppnådde den för sin tid avsevärda åldern 72 år kom det hela att dra ut på tiden.
Men nu ligger de i alla fall tillsammans här. Gustav Otto och hans högt uppsatta och mäktiga hustru Kristina Katarina.