-Jag var orolig för att hamna utanför, bli gammal och mögla bort.
Men hon lydde sitt eget råd - ”Gå ut och byt miljö!” - och mår toppen.
Vera, som kommer från Burträsktrakten, flyttade in till Skellefteå som 16-åring för att läsa på gymnasiet.
-I stan blev EFS mitt andra hem. Vi var jättemånga ungdomar som var där på den tiden.
På 60-talet var det tydliga gränser mellan församlingarna i Svenska kyrkan och EFS, men i Ursviken samsas de numera under samma tak i kyrkan.
-Vi har ju samma tro i botten och idag är vi ett.
Hon drömde redan i unga år om att få jobba med människor som har det besvärligt och sveptes som 18-åring med i vänstervågen.
-Vi skulle förändra livet och hela samhället samt hjälpa alkoholisterna och göra underverk.
Vera sökte och kom in på Socialhögskolan i Umeå.
-Det var hög status att gå på Sopis på den tiden.
Hon jobbade därefter på olika nivåer med olika uppgifter inom Socialtjänsten i Skellefteå i 25 år.
-De sista åren i den tjänsten jobbade jag med barn som for illa. Människor, som själva inte har fått så mycket av föräldraskap, har ju självklart svårt att kunna ge det som barn behöver. Barn- familjehandläggare är ett svårt jobb.
otrolig lättnad
Vera valde därför att sadla om, bli psykoterapeut och fick anställning på Psykmottagningen i Skellefteå för 20 år sedan.
-Det var en otrolig lättnad att gå från att vara en myndighet till att vara en hjälpinstans.
Det bästa med jobbet som psykoterapeut var ”långslitet” med människor som mår dåligt och som efter många samtal och mycket vånda börjar må bättre.
-Det är ingen lätt väg tillbaka för människor som har farit illa sedan de var barn, men det går och det är få saker i livet som slår att få vara med när människor börjar må bättre.
Vera fyllde 70 år i april 2020 och hon valde att gå i pension vid ungefär samma tidpunkt.
-Jag hade tänkt jobba fram till sommaren, men så kom pandemin och vi skulle börja ha samtalen via telefon. Det går ju inte att ha terapier per telefon.
Hon upplever att det var ett dramatiskt beslut att ta att bli pensionär.
-Jag hade gruvat mig i många år. Det var ju också därför som jag jobbade fem år extra, men någon gång måste man ju sluta.
mjukare övergång
De sista fyra-fem åren gick hon ned i arbetstid och jobbade bara tre dagar per vecka.
-Pryotiden som pensionär fyra dagar i veckan var perfekt. Jag fick en mjukare övergång till livet som pensionär.
Numera fyller hon dagarna med att hämta barnbarn två dagar i veckan och vara ute i trädgården.
-Jag är nog en mycket bättre mormor än jag var mamma.
Hon och en gammal kollega hakade också på uppmaningen att besöka tio bergstoppar i kommunen i sommar.
-Jag och en kompis har även hunnit med att gå olika vandringsleder och stigar i närområdet.
Hon har lytt sitt eget råd och försöker vara utomhus 1-2 timmar per dag.
-Jag blir deprimerad om jag måste vara inomhus dygnet runt.
meningsfullt liv
Vera har ett behov av att känna sig behövd och vill att livet ska vara meningsfullt på något sätt.
-Jag har ju släkt, vänner och grannar som jag behöver ha kontakt med på något sätt. Karantänliv är ju påfrestande.
Hon är också engagerad i kyrkans verksamhet.
-Jag är med i en gudstjänstgrupp, hjälper till vid den årliga missionsmiddagen och i våras var vi tre stycken som fixade mat på ett konfaläger i Jäckvik. Jag har också haft förmånen att lämna blommor till de församlingsbor som har fyllt 80 och 90 år.
Vera konstaterar att allting tar slut till sist.
-Det är samma sak med livet. Döden har på något sätt blivit en realitet.
Hon och maken Thomas, som fortfarande jobbar för fullt, har därför börjat att ”döstäda” i villan.
-Vi rensar en massa jox som vi har samlat på oss under ett helt liv. Det är jobbigt och jag blir helt slut, men det känns skönt när det är gjort, säger Vera Lundmark.