”Jag vill inte att han skall dö!”
säger min dotter förtvivlat i kyrkbänken. Det är långfredag och hon känner av allvaret och den sorgliga stämningen. Gudstjänsten inleds med att ett stort träkors bärs in, till toner från en ensam fiol. Med tårar i ögonen frågar hon sin pappa: ”Varför måste han dö?!”
Ibland behöver vi se saker genom ett barns ögon. Jag kommer aldrig glömma den långfredagsgudstjänsten och hur min dotters reaktion påverkade min egen upplevelse. Som vuxen kan det vara svårt att känna och ställa de viktiga frågorna. Det lilla barnets förundran, starka känslor och frågor som ”varför?”, kan göra att vi vuxna känner starkare och ser saker på ett nytt sätt.
I Sverige har långfredagen traditionellt varit en allvarlig och stillsam dag. Många äldre kan vittna om upplevelser från barndomen där de inte fick leka eller ha roligt. Man klädde sig i svart och hade sorg. Det fanns inga affärer eller restauranger öppna och dagen upplevdes både långsam och lång. Idag är långfredagen mer som en extra ledig dag för många, men för kyrkan är den livsviktig.
På frågan varför Jesus måste dö, är svaret: För att Gud vill liv! Det finns andra religioner som erbjuder vägar bort från livet, ut i icke-varandets utslocknande och fullkomliga tomhet, men i den kristna tron syftar allt till liv. Allt som Jesus gör har med liv att göra. Han botar och läker sjuka, mättar dem som är hungriga, upprättar och förlåter människor och så har vi det här med hans död. Korset är det yttersta beviset för att Jesus vill liv, men det räcker inte med att han dör. Vi behöver också hans uppståndelse.
Det engelska namnet för långfredag är Good Friday och vittnar om Guds godhet och kärlek, snarare än att dagen är lång och sorglig.
På påskdagen firar vi att Jesus uppstår och segrar över döden. Död blir till liv, mörker blir till ljus och det goda vinner över det onda. Efter uppståndelsen finns inte längre gränsen mellan död och liv. Döden har förlorat sin makt och är inte längre slutet, utan början på något nytt. Gränsen mellan Gud och människan är också borta. I samma ögonblick som Jesus tar sitt sista andetag på korset, går förhänget i det allra heligaste i templet mitt itu. Förhänget markerade avståndet mellan människan och Gud, men nu delas tygstycket och ingenting står emellan. Vägen till Gud är öppen och alla hinder är sprängda.
När någonting sprängs uppstår en kraft. Vi kan se det i skapelsen på våren, när grönskan väcks till liv. Det som varit dött under vintern får ny kraft och tar sig upp mellan jord och sten. En av vårens alla blommor är påskliljan. Den torra och till synes döda löken får kraft och slår ut i en färgglad trumpetformad blomma. Som om den vill blåsa ut de stora orden: Herren lever! Det som var omöjligt är nu möjligt, alla gränser är sprängda!
Svaret på frågan varför Jesus måste dö, handlar också om kärlek. På korset är Jesus famn vidöppen och hans händer är öppna för att ge. Det är en offrande kärlek som innebär lidande och smärta, men kärleken är starkare. Det engelska namnet för långfredag är Good Friday. Det vittnar om Guds godhet och kärlek, snarare än att dagen är lång och sorglig.
I Jesaja 53:1–12 kan vi läsa om hur Jesus tar på sig allt som mänskligheten har samlat på sig av synd och skuld på korset. De många s:en som vår synd, skuld, smärta, skam, sår och sjukdomar. Allt det som är ont och som gör ont, lägger Jesus på sig själv och dess ”motgift” är liv. Han byter ut alla s:en mot ett annat S, Guds Shalom, som betyder frid och fred. Guds Shalom ger människan frid och leder till fred mellan människor och människor och Gud.
Men när Jesus dör, tappar lärjungarna allt hopp. De förstår inte att Jesus måste dö för att världen skall få liv. Rädda och fulla av sorg låser de in sig i ett rum, men mot rädslan hjälper inga lås. Rädslan och ofriden tar sig in genom lås och bom och Guds Shalom känns långt borta. Rummet de sitter i är troligtvis samma rum som de firat den sista måltiden i några dagar tidigare. På skärtorsdagen minns vi och firar denna måltid. Då var det en påskmåltid som firas av det judiska folket under det osyrade brödets högtid. Idag firar de kristna att Jesus instiftade nattvarden och slöt ett nytt förbund. Då var de tolv lärjungar, men nu är de bara elva. Judas finns inte längre bland dem och rädslan över vad som skall ske med dem är stor, men det skall komma en påskdag.
På påskdagen går kvinnorna till graven med välluktande kryddor för att smörja Jesus döda kropp. Det ingen av dem vet, är att det omöjliga har skett. Graven är tom och Jesus är inte där. Istället möter kvinnorna en ung man i vit dräkt, en himmelsk varelse, som säger: ”Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här.” (Mark 16:6) När lärjungarna får höra att Jesus lever, har de först svårt att tro. Hur skulle det ha gått till!? Men plötsligt står Jesus mitt i rummet och Guds Shalom infinner sig. ”Frid åt er alla”, säger han och andas på dem. (Joh 20:21-22)
Efter den första påskdagen är ingenting mer sig likt i världen. Allt är förändrat genom att Jesus dog och uppstod för oss. Det ytterst sanna är inte längre döden utan livet. Herren lever och han vill komma med sitt liv till oss!
