Gråbokalendern, en fotoalmanacka att hänga på väggen, med lokala naturmotiv och ett bibelord för varje månad, kommer att produceras i år också. Det blir den femte i ordningen. Alla intäkter från försäljningen går till välgörenhet.
Egentligen skulle artikeln bara handla om fotokalendern. Eller almanackan, som Ingemar Hansson själv säger. Kanske är det en generationsfråga vilket uttryck man använder, kalender eller almanacka? Men intervjun jag gör kommer ju också in på Ingemar själv, och hans engagemang i Stora Lundby församling och i medmänniskor i hans omgivning.
Fotokalendern är ett speciellt projekt som enbart drivs på ideell basis utan någon församlingsanställd, av Ingemar Hansson, mestadels pensionär, och Jessica Svensson, som visserligen är förskollärare i kyrkans förskola men som gör det här på fritiden.
Det var Ingemar som kom med idén från början. Han sitter med i den kommitté som ansvarar för den årliga adventsmarknaden i församlingshemmet i Gråbo, och tänkte att det här med att skapa en fotokalender kanske skulle kunna vara ett nytt sätt att samla in pengar på. Pengar som då skulle gå till samma välgörande ändamål som alla intäkter från adventsmarknaden går till, hälften till vänförsamlingen med barnhem och skola i staden Mieroszow i Polen, hälften till årets insamlingsprojekt, ett ändamål som byts ut varje år. I år är det ändamålet organisationen Talita.
Bra förslag med en kalender, tyckte de andra i kommittén och efter ett ok från dåvarande kyrkoherden satte Ingemar igång. Han tog hjälp av Jessica, ung och pigg och kommer med idéer, som han själv uttrycker det, som han samarbetat med tidigare i samband med insamlingar för Världens barn. De är båda fotointresserade, och stod de första åren för i princip alla foton själva.
– Vi visste ju inte första året, är vi helt fel ute med en vägg-
almanacka i denna digitala värld? Men det har gått bra och vi har i princip sålt slut vårt lager varje år, säger Ingemar. Det första årets projekt var såklart tuffast att få till. Han hade redan från början en tanke om att få in lokala sponsorer för att kunna täcka kostnader för att trycka almanackan på ett lokalt tryckeri, och fick så småningom ihop 12 stycken. En hel del tid gick åt till att prata med blivande sponsorer, diskutera med tryckeriet, och få in rätt format på alla företagsloggor från sponsorerna inför tryckning. Det var mycket som var nytt och som har gått enklare att utföra åren därefter.
Eftersom Jessica inte hade möjlighet att vara med under intervjun så blir det en del fokus på Ingemar och hans tankar. Han är en av eldsjälarna i Stora Lundby församling och lägger mycket av sin fritid på kyrkliga engagemang: församlingsråd, språkcafé, bibelgrupp och secondhandbutiken.
– Jag är lite diakonal i mitt intresse, säger han. Jag tycker om att jobba med mina medmänniskor, det har jag ju gjort i mitt yrkesliv också som studievägledare inom skolan. Jag gillar att organisera, planera och ta kontakt med andra för att göra sånt här. Att sluta jobba tycker jag inte har inte varit några problem, men jag tycker det är kul när de ringer då och då från jobbet och undrar om jag kan rycka in.
Ett av Ingemars stora intressen är annars att vara ute i naturen. Han och dalmatinern Biz går ut i skogen varje dag, och då åker kameran med i fickan.
– Det är hunden och jag och kameran, säger han. Hon är med på många bilder men har inte dykt upp i fotoalmanackan. Än i alla fall.
Det är just naturbilderna som han tycker är roligast att fotografera. Inte på den nivån att han skulle bygga gömsle ute för att kunna övernatta och få till något specifikt motiv tidigt i gryningen. – Jag har bara en enkel kamera, säger han. Den får plats i byxfickan. Jessica har en stor bra systemkamera och en mobil med en bra kamera, och hon har gått fotokurser. Jag däremot är självlärd och fotograferar det jag ser där och då.
Konceptet för fotokalendern är fortfarande kvar efter fem år: det ska vara lokala bilder, gärna så att man känner igen sig när man ser dem. Kombinerat med ett bibelcitat för varje månad. En lågtröskelmöjlighet att missionera, kallar Ingemar det. Förhoppningen är också att varje kalenders tryckkostnader ska täckas av sponsorpengar så att alla intäkter oavkortat går till välgörenhet. Tanken är att när man hör om syftet med kalendern, det välgörande ändamål som pengarna går till och att allt arbete görs ideellt, så ska man tycka att det här är så bra att man vill vara med och sponsra som företag. Första året sponsrade också en proffsfotograf med bilden till förstasidan och med en av månadsbilderna.
– Det här är inte någon kommersiell produkt som ger hur mycket pengar som helst, säger Ingemar tydligt. Det här är i mindre skala. Skulle vi anlita proffsfotografer och betala dem marknadsmässigt för bilderna så faller lite av idén. Jag tänker att även om man är ett proffs så kanske man kan tänka sig att sponsra med det för den goda sakens skull.
Några förändringar har skett under åren som gått. Förra året infördes en fototävling via Instagram och Facebook för att få in lite fler fotografer. Det föll väl ut med drygt 20 inskickade bidrag och i år görs motsvarande sak.
– Vad är långtidsplanen, frågar jag. – Vi tar ett år i taget, blir svaret. Följt av funderingar över att han tänker att han ska behålla antalet sponsorer och lägga till någon ny varje år. Och att om det är någon som har någon bra idé på hur almanackan kan utvecklas vidare så får man gärna höra av sig.
Så tankarna finns nog där för att få ihop en almanacka även inför 2022…