Det finns mycket man kan läsa och höra om bön. Det bästa är nog ändå att praktisera bön. Man får tala med Gud om det som ligger på hjärtat. Någon har sagt att ”all sanning är kontaktyta med Gud”. Vi behöver inte förställa oss när vi ber. Gud vet redan allt men vill ha kontakt med oss och bryr sig om hur vi har det.
I dagens text berättar Jesus en liknelse om bön för sina åhörare. Syftet med liknelsen är att Jesus vill lära oss att alltid be och att inte ge upp. Det kan vara lätt att ge upp när man tycker att man har bett länge för något och inget verkar förändras på det sätt man själv tror är bäst.
Jesus verkar med sina liknelser vilja framkalla en reaktion hos dem som lyssnar och få dem att tänka till. Så vilken kan reaktionen ha blivit när Jesus berättade denna liknelse första gången och vilken blir vår reaktion idag?
De som lyssnade först visste säkert vilken besvärlig situation en änka hade då. Hade hon inte några släktingar som stod upp för henne och hjälpte henne var hon helt ensam och försvarslös. Änkan i texten har alltså inget val. Hon ropar ut sin nöd inför domaren som faktiskt kan ge henne rätt mot sin motpart. Hon ger sig inte.
Om nu denna liknelse handlar om bön till Gud, vilket den gör, så verkar domaren som ska ge henne rätt väldigt olik Gud. Han bryr sig inte om människor, fruktar inte Gud och beskrivs av Jesus som orättfärdig. Han hjälpte änkan bara för att slippa hennes ”tjat”.
Är det så Gud ser på oss när vi ropar ut vår nöd till honom? Knappast!
Det är kanske just detta som framkallar reaktionen hos oss som lyssnar? Att Gud är precis tvärtemot denne domare.
Guds tålamod och hans godhet mot oss blir så tydliga i kontrast till den orättfärdige domaren.
Jesus säger efter att han berättat liknelsen ”Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt”.
Vi är Guds utvalda genom Jesus Kristus! Vi får lita på att Gud är god och vet vad som är bäst för oss både nu och för evigheten.
