4 advent - Redo att ta emot honom?

Text av kyrkoherde Jannica Norén

Vi har kommit fram till fjärde advent och närmar oss julen. Känner vi oss redo att ta emot Jesus på julafton? Finns det plats för honom i mitt hjärta eller har jag fyllt det med annat?

Jag såg en bild på Facebook där det stod: ”Till alla som städar och putsar inför julen; det är Jesusbarnet som kommer, inte hälsovårdsnämnden.”

I år är ingenting som vanligt men vi vill ändå ha det fint hemma och äta gott till jul. Det finns en risk att vi förbereder oss för julen genom att städa, köpa julklappar och laga julmat, istället för att bereda plats åt Jesus. Det är inget fel med att ha det fint hemma och äta gott, men ibland blir det yttre för viktigt. Kanske särskilt vid jul, då det finns förväntningar och bilder för hur det skall vara? Gud vill ge oss en annan bild. Bilden av ett litet barn, som är Gud och människa på samma gång.

Låter vi det yttre bli så viktigt att vi inte hinner bjuda in Jesus i vårt hem, då missar vi vad julen handlar om. Jesus bryr sig inte om det är välstädat eller om allt finns på julbordet. Det enda han vill, är att vi skall göra plats åt honom.

Temat den fjärde advent är Herrens moder. Maria visar hur vi skall bereda plats för Jesus och hon lever sitt liv i öppenhet och tillit. Som Herrens moder bär hon Jesus nära sitt hjärta och bereder plats åt honom i sin kropp. Allt hon gör, gör hon för Jesus och därför är hon en viktig förebild.

Maria hade all anledning att tvivla på ängelns ord när hon får veta att hon skulle bli gravid utan att hon haft någon man. Hon funderar först över hur det skall ske, men säger sedan: ”Må det ske!”. För henne är allting möjligt och hon har stor tillit till Gud. Hon är inte cynisk eller beräknande. Hon ställer sig inte frågan: Vad får jag ut av det här? Istället säger hon: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt” (Luk 1:38).

Det som skulle kunna skrämma vem som helst är för Maria goda nyheter. Hon fylls av glädje och säger sitt ja, för hon vet att ingenting är omöjligt för Gud. Vi har en tendens att säga både ja och nej på samma gång. Ja till att leva i Guds vilja, men nej till vad det kan kosta och vi tvivlar ofta på om det ens är möjligt. Men om vi säger både ja och nej, så blir det ett nej. Gud vill inte tvinga oss till saker som vi inte vill och han behöver därför vårt ja för att hans vilja skall ske.

Ofta är det vår rädsla som styr våra ja eller nej. Var inte rädd, säger ängeln till Maria innan han berättar den stora nyheten. Han säger samma sak till herdarna: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket” (Luk 2:10).

Kanske är rädslan trons starkaste motståndare? Att vår rädsla och brist på tillit, styr vår förmåga att säga ja och istället säger nej. Vi vill helst klara oss själva och inte vara beroende av någon annan, men då finns också risken att vi gör oss oberoende av Gud.

Om man har svårt att säga ja, kan man göra som herdarna. De säger vare sig ja eller nej, utan snarare okej genom att säga: ”Låt oss gå till Betlehem och se det som har hänt.” De avfärdar inte ängelns ord, men börjar inte heller ropa ut sin glädje förrän de sett med egna ögon.

Ibland behöver vi lite tid på oss innan vi kan säga vårt ja. Vi behöver låta det sjunka in och förstå. Jag brukar säga att jag behöver ruva på det, innan jag kan säga mitt ja. Jag tror att Gud ger oss det utrymmet. Att han ger oss tid till att begrunda och ruva på saker, men han vill inte att vi skall vara för snabba med att säga nej.

Advent är en tid där vi får ”ruva” och ta oss tid tillsammans med Gud. När Maria verkligen förstår vem det lilla barnet i krubban är, tar hon det till sitt hjärta och begrundar det. Vill vi vara redo att ta emot Jesus behöver vi också ta honom till vårt hjärta och begrunda vem han är. Ett litet nyfött barn, som är Gud och människa på samma gång.

En gammaldags reservoirpenna ligger i en anteckningsbok, fylld med handskriven text.

Tankar inför helgen

Pastoratets präster, diakoner och församlingspedagog funderar över kommande söndags texter.