Psykisk ohälsa var ett diffust begrepp för Charlie Eriksson innan han själv, 22 år gammal, drabbades av sin första panikångestattack. Det hände på väg till en fest en vårkväll i maj 2013. Han erkänner att han hörde till dem som trodde att det gick att se på en person om hen mådde psykiskt dåligt. Men för tre år sedan passade han inte in i den stereotypa bilden. Han beskriver den Charlie som en positiv och driven kille med höga krav, både på sig själv och på livet. Att prestera på topp var ambitionen, men i strävan efter att alltid vara bäst tappade han till slut kontrollen.
– Mina höga krav i kombination med stress i form av studier, jobb, träning och att finnas till som vän ledde mig rakt in i en depression. En depression som jag vägrade att acceptera och som höll på att kosta mig livet. Inte bara en gång utan flera, berättar han.
Höll på att dö innan hjälpen kom
När attacken kom lamslog den hela kroppen och Charlie trodde på allvar att han höll på att dö. I ett försök att dämpa vågen av ångest svalde han en stor mängd tabletter, som höll på att ta livet av honom på riktigt. Samma scenario upprepades tre gånger, innan Charlie slutligen blev intagen på en psykiatrisk klinik och fick hjälp. Efteråt var det jobbiga att berätta för familj och vänner, speciellt för killarna i kompisgänget.
– Det är nog förknippat med känslor. Att killar generellt sett har svårare att prata om känslor än tjejer. Det är en machokultur som råder i dagens prestationssamhälle och det är tecken på svaghet enligt ”normen” att vara drabbad av psykisk ohälsa, menar han.
Bristen på bra information blev en drivkraft att skriva
På många sätt förstod han inte själv vad som hände. Charlie visste väldigt lite om panikångest och depression. När han började leta efter information hittade han ingenting.
– Det fanns inget skrivet om hur det är att vara ung och må dåligt. Ingenting som passade in på mig och mina erfarenheter.
Bristen på information blev en drivkraft för Charlie att börja skriva och berätta om sina erfarenheter. Skrivandet blev som en terapi för honom och det som från början bara vara tänkt att delas med familj och vänner växte snabbt till något större.
– Att jag valde att berätta öppet om mina erfarenheter berodde nog på att jag var trött på att måla in mig i ett hörn av lögner. Trött på att jag för att skydda mig själv höll uppe fasaden. I princip alla har någon form av relation till psykisk ohälsa, antingen som drabbad eller anhörig. Det är något som behöver uppmärksammas och lyftas fram i nya rum, menar han.
Driver informationsprojektet Aldrigensam
Idag driver han ”Aldrigensam” som han beskriver som ett informationsprojekt om psykisk ohälsa bland unga. Navet för projektet är en webbsida, men spridningen och kommunikationen sker framförallt i sociala medier, där målgruppen finns. Responsen har till 99 procent varit positiv.
– Alla människor har olika förutsättningar för olika saker. Det gäller att lyfta fram det positiva med varje enskild individ. Jag tror att jag kan vara en bra förebild för andra unga som mår dåligt, säger Charlie.
Han är övertygad om att kunskap är vägen till ökad acceptans. Målet med projektet är att det ska vara lika självklart att prata om psykisk ohälsa, som det är att prata om fysisk ohälsa.
– Om vi inte vågar prata om psykisk ohälsa, kommer okunskapen leva kvar. Okunskap är farligt, det föder rädslor och späder på fördomarna.
Idag mår Charlie bra. Han äter fortfarande antidepressiv medicin och går i samtalsterapi, något som hjälpt honom att sätta gränser och leva mer i nuet.
– Jag behöver inte göra hundra saker samtidigt, utan försöker vara nöjd med det jag faktiskt åstadkommer, avslutar han.
Martina Croner