Idag firar vi framtiden. Vi gör det tillsammans med er som fått både Guds kallelse och kyrkans kallelse att gå in i uppdragen som diakoner och präster. Och vi firar framtiden för att det är Missionsdagen. En påminnelse om att vi som kyrka lever nu och framåt, inte bakåt. Vi har traditioner i ryggen, berättelser att leva av och med, sedan tvåtusen år. Och samtidigt är vi kyrka där vi är just nu. Ingen annanstans och inte i någon annan tid. In i det sammanhanget vigs ni till tjänst i församlingar.
Det är en viktig berättelse som evangelisten Johannes förmedlar. Systrarna Marta och Maria behövde sin vän Jesus, för att brodern Lasaros var sjuk. Jesus drar på stegen och det dröjer innan han närmar sig Betania där de bodde. Jag kan tänka mig att systrarna var ganska irriterade, ledsna och uppgivna. För brodern dog ju och Jesus var inte där. Trots att det bara var en halvtimmes väg så kom han inte. Först så småningom gick han till Lasaros grav, bad honom att komma ut och han gjorde det. Levande. Detta är berättelsen om ett under. Vi kan stanna i undret, men berättelsen i berättelsen är en annan.
Vi har mött Maria och Marta tidigare. Då var det Maria som tog för sig och systern Marta klagade för att hon inte fick hjälp med matlagningen. Jesus lyfte Marias val att sitta och samtala med honom. Marta framstod som den lite sura. I den här berättelsen är det tvärtom. Maria sitter kvar hemma och hukar, sörjer. Marta är den aktiva. Anklagar Jesus som tidigare. Men när hon och Jesus samtalat och han säger: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö, då frågar han Marta: Tror du på detta? Då är det hon som svarar: Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son. Martas bekännelse. Den sker i ett möte i tillit. Ur det kommer Martas bekännelse. Bara så. Lika viktig som Petrus bekännelse i ett annat sammanhang. Lika stark som den när kvinnan med balsamflaskan som en bekännelse hällde dyrbar olja över Jesu fötter.
Nu står ni – sju kvinnor – inför uppdraget att leda fram till bekännelse. Berätta berättelserna för att fler ska komma till tro och vilja bekänna. Det är inte bekännelser som vi ska bocka av i protokoll. Men det är möjligheten att leva nära Jesus som ni ska förmedla. Bygga för. Visa på. För många finns det så många hinder på vägen. Jante, synd, skuld, inte vara värdig. De hindren ska ni undanröja genom att bana väg för människors möte med Jesus. Jag tror att vägen dit är att berätta berättelserna. Jag tror att vägen dit är att visa på goda sammanhang där människor får växa och vara sig själva.
Vi pratade vid examen i fredags om att våga stå upp för en mossig kyrka. Det är bra och tryggt att kyrkan ibland är mossig och inte ilar på som allt annat som omger oss. Den kyrkan ska ni representera och stå upp för.
Vi får göra det tillsammans med den Gud som är Fader, Son och Ande, eller Skapare, Försonare och Livgivare, eller Herre, Befriare och Livets Energi. Benämningarna som inte är till för att visa vad Gud är, utan vem Gud är och hurdan Gud är. En pedagogisk Gud som vill att vi ska leva nära, på det sätt som vi kan. Och så en himmelsk matematik som bryter alla lagar och säger att Gud är en, men treenig. 1+1+1 är fortfarande 1 i trons sammanhang. Vi skulle kunna hålla på i oändlighet och visa att denna himmelska matematik håller. Det skulle nog inte föra en enda människa till tro. Det är inte så vi kommer nära Gud. För tro är relation och inte vetenskap. I relation kan det omöjliga bli möjligt, det skadade bli helt, Livets Energi fylla på när vi minst anar det. Så blev det för Marta. Ur det föddes Martas bekännelse.
Nu går ni in i uppdrag som ni ska utföra med Guds hjälp. På Jesu Kristi uppdrag. Ni kommer att prata med många människor om nåd. Glöm aldrig att också ni får vada i nåden. Den gäller inte bara alla de andra. Den gäller också er.
Så välkomna in i uppdragen. Med Guds hjälp, för människors skull i vår kyrka och i våra församlingar.
Eva Brunne, biskop