Pingstdagen 2 årg. Johannes 14:15-21
Pingstdagen kallar vi ibland för kyrkans födelsedag. Och då är det inte byggnaden som vi firar, utan kyrkan med stort K. Den som sträcker sig långt mycket längre än detta rum och oss som just nu är i detta rum. Det börjar i Apostlagärningarnas berättelse från den första pingstdagen och sträcker sig mot det som har formats under 2000 år. Och så en gemenskap som formas och vidgas till idag - i våra församlingar, i Stockholms stift, iSvenska kyrkan, i den ekumeniska gemenskapen med våra systerkyrkor, i den lutherska kyrkofamiljen, i den världsvida kyrkan. En gemenskap som är så stor att det nästan svindlar. In i den stora gemenskapen vigs ni till tjänst. Inte till ert eget projekt, men till tjänst och tjänande i den gemenskap som heter kyrkan. Länkar i en lång, lång kedja där många har gått före, där ni är nu och där många kommer efter. I processionen passerade vi tavlan som visar hur ärkebiskop Nathan Söderblom gick i samma kyrkgång tillsammans med kyrkoledare från hela världen i det stora och ekumeniska fredsmötet 1925. Många har gått mittgången fram genom åren. Här i Storkyrkan idag finns många av de länkarna. Alla som är döpta. Dopet som är där den grundläggande kallelsen och vigningen sker. Och så alla som är kallade och vigda till ett särskilt uppdrag. Här i kyrkan idag finns en del av dem som satt på era stolar för precis fyrtio år sedan. Vigdes till tjänst. Och alla vi omsluter er med förböner och förväntningar idag. När ni krokar i den långa kedjan som heter kyrkan och som bygger kyrkan.
Pingsten. Vi har, eller kanske mer har haft, ett dubbelt förhållande till den när det kommer till tradition. Kanske för att det i vår kyrka tidvis har handlat mer om hänryckning inför sommartid, hägg och syren. När vi har närmat oss pingstdagens berättelser så har vi fastnat i tungotalet. Det är vi inte så vana vid i vår tradition. Eller som satirikern HB Palmer sa på 1800-talet. ”Den helige Ande finns i tredje trosartikeln, om icke annorstädes”. Han kritiserade en kyrka som inte lät sig påverkas av Andens vind. Då en ganska död kyrka. Men så är det ju inte längre hos oss, eller hur?
Vi behöver starta i förra söndagen för att få rätsida på det. Hjälparen kommer. Berättelser om hur Anden finns i den stilla susningen och möter profeten Elia. Det stilla ger liv och mod. Det börjar där, det som berättas om Anden. Så kommer tungorna av eld, de olika språken. Ett tecken på samhörighet. För mig en bild av den världsvida kyrkan. När Petrus stiger fram och tar till orda har han drabbats av Anden Modgivaren. Från att ha varit den förkrympte och besvikne, den orolige. Hur ska det gå för mig och med oss? Vi som satsade allt. Plötsligt står han där med bägge fötterna i myllan, rak i ryggen, redo att företräda som talesperson. Drabbad av Anden Modgivaren. För honom har det äntligen börjat handla om här, nu och framåt. Insikten om att han inte kunde leva bakåt och njuta gamla minnen och händelser, utan alltid nu och framåt. Med en god tradition i ryggen och med en osäker framtid i sikte. Det är kyrkans signum och situation. I detta ska vi låta Anden blåsa fritt för att visa på Kristus.
Så har vi än en gång berättelser ur Jesu avskedstal. Om och om igen berättelser från Jesu avskedstal. Jesus försöker få dem att förstå att han ska lämna dem. Att de måste stå på egna ben. Att de är myndiga människor som med Hjälparen ska bygga vidare. Sprida evangeliet. Tolka evangeliet in i nya tider. In i det säger Jesus: Hjälparen ska påminna er. Så känn ingen oro och tappa inte modet. Han säger till och med: Kom låt oss gå härifrån. Uppmaningen till lärjungarna och uppmaningen till oss. Inte ensamma, men med Hjälparen, den heliga Anden som bundsförvant. Hjälparen som finns med i allt som sker. I det som bygger liv och kyrka, lika mycket i det som snävar in liv och kyrka. Där är Hjälparen och påminner oss om hur det skulle vara och bli.
Anden Livgivaren. Anden Modgivaren. Anden Möjliggöraren. Anden Överraskaren.
Tjugoen män och kvinnor har fått kallelsen att bli diakoner och präster. Det är därför vi är här idag. Men inte bara dessa tjugoen får möjligheten att möta överraskningens Gud. Andens vind får förnya och förvandla oss alla. Vi som vill leva i världen omvända till verklighet. Vi som tror att kyrkan inte är till för sin egen skull. Vi som tror och hoppas att den här världen ska bli en bättre värld att leva i.
Anden leder oss i vår kallelse som människor. Vi löper risken att förändras och förvandlas. Vågar vi det, då leder Anden oss vidare.
En teolog, en stor gudspratare, kallade Anden för Livets Energi. Det är kanske lättare att tänka så kring Anden. Energi – det är ett gott ord och bättre än makt. Makt är till för härskande. Energi är till för livet.
Så låt oss ledas av Anden. Hon kan överraska. Hon kan föra oss på nya vägar. Om vi vill...
Eva Brunne