Räkna med Gud! textversion
Jesus inbjudan att bli kvar i hans kärlek är för det andra en uppmaning till att räkna med Gud. I biskopsvapnet, vilande över jordklotet, finns den heliga Anden symboliserad av en duva. Den heliga Anden är Gud här och nu, Guds kärlek verksam mitt i våra liv och vardagar.
Gud kräver inte att vi först ska bli något, lyckas med det ena eller andra, ta oss någon särskild stans. Istället inbjuds vi att bli kvar i kärleken, upptäcka och ta emot den där vi är. Gud är inte någon annanstans, utan här. Gud är inte sedan någon gång, utan nu. Jesus säger att Anden är hos oss och i oss, och kallar den heliga Anden för Hjälparen.
Därför får vi räkna med Gud. Ja, därför har vi verkligen anledning att räkna med Gud. Men hur gör vi det? Hur räknar en med Gud? I avskedstalet upprepar Jesus flera gånger vikten av att ”bli kvar”: bli kvar i mig, bli kvar i mina ord, bli kvar i min kärlek. Jesus använder liknelsen av hur grenarna måste ”bli kvar” på vinstocken, det vill säga hur avgörande det är att grenarna sitter kvar på stammen för att få näring och liv, och kunna bära frukt.
Att räkna med Gud är med andra ord att vända oss till Kristus och hålla oss till honom. Liksom grenarna har nära kontakt med stammen, kallar Kristus oss till relation med honom. Liksom grenarna fysiskt sitter ihop med stammen, inbjuder Kristus oss att fysiskt förenas med honom i nattvardens bröd och vin. Att ta emot nattvarden är ett konkret och påtagligt sätt att räkna med Gud.
Ett annat sätt att räkna med Gud är att be, vilket Jesus återkommer till flera gånger i avskedstalet. Att be är att öppet och ärligt vända oss till Gud med det våra tankar och hjärtan är fyllda av: oro och bekymmer, glädje och förväntan, frågor och tvivel, farhågor och förhoppningar. Bön tar sig många uttryck: tända ljus eller några rader på en lapp, att sjunga en sång eller spela ett instrument, skicka tankar eller skriva dagbok, dansa eller gå en promenad med hunden. Bönen kan ske varsomhelst: i kyrkorummet eller hemma, på bussen eller på toaletten, på jobbet eller mitt i den sömnlösa natten. Ja, vår bön har otaliga former och kan liknas vid vår andning: en ständigt pågående puls. Det som gör bönen till bön är inte dess specifika form eller var den äger rum, utan att den riktas till Gud. Att be är att räkna med Gud.
Vi har fått Bibeln som en stor gåva. Att använda den gåvan är ett sätt att räkna med Gud. Under vissa perioder av mitt liv har jag glömt att Bibeln är Guds levande ord till mig. Bibeln har då förminskats till att bara vara arbetsmaterial till nästa predikan eller betraktelse. Men Jesus talar om vikten av att bevara och bli kvar i hans och Guds ord. Därför har jag valt att i biskopsvapnet också ha med en bibel. Det jag tidigare beskrev som ovandelen av ett hjärta symboliserar nämligen också en uppslagen bibel. Det är en viktig poäng att Bibeln inte är stängd utan uppslagen. Det är en påminnelse till mig själv och alla som ser biskopsvapnet att låta Bibeln vara uppslagen, det vill säga att läsa och använda sig av den.
Bibelns texter kan ge tröst och hopp, ge vägledning och insikter, kan utmana och provocera, ge kraft och mod. Bibeln är skriven av ett stort antal människor och har en lång tillkomsthistoria. De många och olika texterna är präglade av sin tid och kontext. Trots det – eller kanske just därför – har Gud valt att genom Bibelns texter tala in i vår verklighet och våra liv. Därför är Bibeln Guds ord till oss. Gud talar också på många andra sätt, men Bibeln är på ett helt unikt sätt Guds levande ord till oss. Att räkna med Gud är därför att enskilt och tillsammans läsa Bibeln för att där söka och finna Guds tilltal.
Jesus inbjudan att bli kvar i hans kärlek är för det andra alltså en uppmaning att räkna med Gud genom att möta Kristus i nattvarden, leva i bön och leva med Bibeln.