Tal vid vigningsgudstjänst i Storkyrkan den 13 juni 2021

Alla inbjudna till festen, till gemenskap med varandra och med Gud. Gör allt ni kan för att människor ska upptäcka och förstå att Gud älskar dem och inbjuder dem till gemenskap.

Alla är bjudna

När var du på fest senast? Det är ju studenttider, kanske har du varit på någon studentmottagning eller festlighet av något annat slag. Och idag är det fest, när sju diakoner och fem präster vigs till tjänst i Stockholms stift. Men på det stora hela har det ju under pandemin varit väldigt få fester. Eller hur? Och har det varit någon så har de varit små. Som vi saknat att få ha fest. Att få fira nåns födelsedag, eller att en ny människa har fötts, eller att två människor funnit kärlek hos varandra.

I bibeltexten Elin läste berättar Jesus en liknelse om en fest. Och det är inte enda gången, utan vid flera tillfällen använder Jesus festen, partyt, som en bild, en metafor, för det Gud bjuder in oss till. Vi är alla bjudna.

VadÄr det för  fest?

Men inbjudna till vad då, vad är det för fest? Vad menas med ”måltiden i Guds rike” som det kallas i bibeltexten? Det handlar dels om livet efter detta, det som är en del av vårt hopp. Att det efter döden finns en fortsättning. En himmelsk megafest (ja, ordet mega står i texten) hemma hos Gud är ett av de sätt på vilket Bibeln beskriver livet efter detta.

Men det handlar också om här och nu för Guds rike tränger hela tiden fram. Festen, vänner, är redan igång och vi är alla kallade att ”joina” festen, förena oss i kampen för Guds rike. Och vad menas då med Guds rike? Jo, Guds rike uppstår överallt där vänlighet och godhet brer ut sig. Guds rike är där sanning och rättvisa tar allt större plats. Guds rike brer ut sig där kärlek och omsorg om våra medmänniskor och våra medvarelser sker. Där pågår festen.

Livet är inte enkelt för någon enda av oss så. Vi vill gärna visa upp att våra liv är harmoniska och lyckliga och fina. Och våra liv rymmer mycket sånt: glädje, skönhet, lycka. Men ska vi vara ärliga – och att tala sant om våra liv är en viktig del av festen – så vet vi ju att våra liv rymmer så mycket mer: oro och osäkerhet, smärta och sorg, kamp och motgångar, förvirring och förtvivlan.

Och det är med ditt och mitt liv just sådana som de är, som vi är inbjudna till festen, till gemenskap med varandra och med Gud. I gemenskapen med varandra och relationen med Gud finns mängder av glädje att få, oceaner av tröst och kraft, floder av hopp. En jätteviktig poäng med texten är att vi inte först behöver uppnå något, tro si eller så mycket, lyckas med något, utan Gud ropar ut ”Välkommen!”. I liknelsen Jesus berättar är Gud festmakaren som gång på gång skickar ut sin tjänare för att säga ”Välkommen till festen. Kom, kom!”. För Gud vill, står det, ”att mitt hus ska bli fullt”. Du som läser detta är inbjuden.

En annan viktig poäng i texten är att festmakaren, Gud, bjuder in alla slags människor. Texten ger en bild av en gränsöverskridande gemenskap. I Guds rike är det inte ”same same” som gäller utan mångfald och olikhet. Det är den sortens gemenskaper vi i församlingar ska skapa förutsättningar för. Inte likriktning utan gudsriktning i brokig gemenskap.

Allvaret

Det finns ett stort allvar i bibeltexten. Några tackar, som vi hörde, nej till att komma till festen. Gud tvingar sig inte på oss. Vi kan tacka nej, här i livet och i evigheten. Eftersom Gud är kärlek är vi fria. Varje stund bjuds vi till gemenskap med Gud, men ingen är tvingad, utan möjligheten att leva ett ”nej” till Gud finns.

De tre personer i texten som tackar nej till inbjudan kan ses som symboler för sådant som hindrar oss från att se att Gud är här mitt i våra liv och att festen pågår. Den första personen har ”köpt en åker och är tvungen att gå och se på den”. Det är en bild för hur alltför stor upptagenhet av det vi äger eller vill äga gör oss ofria. Hur vårt ständiga jagande efter mer, större, bättre, snabbare, dyrare gör oss kan hindra oss från att vara nöjda och glädjas över allt det vi redan har. Tänk så mycket glädje och lycka vi går miste om genom att sukta och sträva efter det vi inte har och inte har varit med om istället för att glädjas över allt det vi redan har och har fått vara med om.

Den andra personen har ”köpt fem par oxar och måste ut och se vad de går för”. Det är en symbol för hur arbetet och den ständiga upptagenheten kan hindra oss från att upptäcka möjligheten till gemenskap med Gud och andra människor. Ett av de tio budorden handlar om vila. För att vara mänskliga och för att behålla vår skärpa för vad som egentligen är viktigast i livet behöver vi vila. Behöver vi stunder av återhämtning, timmar då vi släpper taget, t o m släpper taget om våra mobiltelefoner. Att hela tiden arbeta och göra oss upptagna – ägna oss åt oxarna – kan leda till att vi missar poängen, tappar bort det väsentligaste.

Den tredje person säger: ”Jag har just gift mig så jag kan inte komma”. Relationerna till våra närmaste: vår livskamrat, barn, föräldrar, syskon, nära vänner – är helt avgörande och något att vårda. Men med sitt exempel pekar Jesus på en viktig sak: vi är kallade till större gemenskaper. Vi hör inte bara ihop med dem vi bor med och delar vårt närmaste liv med, utan vi hänger ihop med massor av andra människor. Med varandra, vi är en del av en samhällskropp, vi har syskon över hela jorden. Som chefen för Världshälsoorganisationen uttryckte det häromdagen: ”Nobody is safe from the pandemic, until everybody is safe from the pandemic.” Vi hänger ihop med varandra. Den som helt uppslukas av relationerna till ett fåtal i den lilla nära kretsen, riskerar att missa att kallelsen till Guds rike innebär en kallelse till större gemenskaper.

Alla måste få höra inbjudan

Eftersom det finns ett stort allvar i texten är det ju viktigt att ingen missar festen därför att hen inte har hört talas om den, inte har nåtts av inbjudan. Idag är det många i vårt land som inte har fått en fair chans att upptäcka kristen tro, lära känna Jesus Kristus, pröva på bön och meditation. Många har inte fått chans att upptäcka att Gud inte är någon annanstans eller förut någon gång eller sen någon gång – utan är här och nu mitt i våra vanliga liv. Alla är inbjudna, festen pågår, men många har inte fått chansen att hänga på. Har du?

Där har ni som idag vigs till diakoner och präster er uppgift och kallelse. Att i ord och handling berätta om möjligheten att tro, lära känna Kristus, testa att be, låta sig beröras av det heliga. Ni är som den här tjänaren som går ut för att sprida inbjudan om och om igen. Precis som för tjänaren kommer ni få erfara att en del inte vill, inte vill lyssna, inte är intresserade – men tjänaren fortsätter ändå: ”kom, du är inbjuden, du är kallad, välkommen”. Ni ska, som det står, ”gå ut på gator och gränder i staden” och ni ska ”gå ut på vägarna och stigarna”. Med andra ord göra som Jesus. Han satte sig inte högst upp på ett berg eller inne i ett tempel, utan han var i rörelse för att kunna möta människor där de var, både fysiskt men också där människor befann sig mentalt och andligt. Det ska ni också göra: vara i rörelse, möta människor där de är.

Det här har med en av de rörelser som vi samtalade om vid diakon- och prästexamen i fredags: från att ta för givet till att frimodigt berätta. Från att ta för givet att människor har förstått att de är inbjudna till relation med Gud och gemenskap med andra, till att frimodigt berätta. ”Gud är här, Guds rike är nära, mitt i våra alldeles vanliga liv. Följ med och se. Join the movement!”

Det här är angeläget. Festmakaren Gud säger i texten ”Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit så att mitt hus blir fullt.” Ordet som översatts till ”se till” är i grundtexten ett väldigt starkt ord, anankazo. Förut översattes det till ”nödga människorna”, och i Svenska Folkbibeln till ”uppmana enträget människor”. Med andra ord se verkligen till, gör allt ni kan för att människor ska upptäcka och förstå att Gud älskar dem och inbjuder dem till gemenskap. Var inte blygsam eller försynt, ta inte för givet, utan berätta frimodigt.