Foto: Martina Croner

"Ensamstående föräldrar placeras i ett fack"

"Enastående föräldrar" är en mötesplats för ensamstående föräldrar. En kväll i månaden samlas de i kyrkans hus i Orminge för att äta och umgås tillsammans. För Jenny och barnen har kvällarna blivit en frizon, en trygg plats för återhämtning och gemenskap.

Det är med viss tvekan som Jenny ställer upp på en intervju. Hon gör det till slut för att hon vet att hennes situation påminner om så många andras, för att det är en berättelse som behöver berättas. Hon ställer också upp för att belysa vikten av kyrkan som en frizon, en plats för återhämtning och gemenskap.

– För mig och barnen har ”Enastående föräldrar” varit ett ovärderligt stöd.  Att få komma hit en fredagskväll i månaden och mötas av en kram och en fråga om hur du mår. Att äta tillsammans med andra vuxna, dricka kaffe och samtala, medan barnen leker och har kul betyder mycket. Det är högt och lågt och mycket skratt. Ju mer vi lär känna varandra, desto enklare är det att också att både be om hjälp och hjälpa andra, säger Jenny.

I en utsatt situation drabbas i slutändan ofta barnen

Hon vill och behöver egentligen inte berätta så mycket om vad hon har varit med om. Att situationen är sårbar och otrygg framgår ändå, bortom orden. Men hon betonar att det inte är synd om henne. Jenny är stolt över sina val, även om de försatt henne i en situation med små möjligheter att påverka. Hon berättar att hon levt i övertygelsen att det finns ett fungerande skyddsnät i samhället, att lagarna finns där för att skydda våra barn. Gång på gång har hon blivit motbevisad.

– Det är bullshit att samhället sätter barnets behov först. De lagar som finns där för att skydda motarbetar varandra och de som drabbas i slutändan är just barnen. Det är svårt att förstå för någon som inte varit inne i den karusellen, men det blir väldigt tydligt när man hamnar där.

Att leva som ensamstående förälder i en situation där man har allt ansvar och där relationen till den andra föräldern omges av konflikt och maktkamp, placerar in dig i ett fack menar Jenny. Hon beskriver känslan av utanförskap och hur det påverkat hennes självkänsla.

– Det var inte direkt de tankarna jag hade om mitt eget liv. Att jag skulle befinna mig en en livssituation som denna. Det tar tid att bygga upp, både dig själv som människa och som familj. Men jag ser att vi tar steg i rätt riktning hela tiden. Jag har ingenting att skämmas för, jag har inte gjort något fel, men trots att jag vet det placeras jag in i ett fack, där jag automatiskt hamnar utanför. En del tycker synd om mig och jag upplever att jag får en lägre status i samhället, på grund av min livssituation och de konsekvenser den för med sig.

Jenny tar upp några konkreta exempel:

– I mina barns skola bor många i fina hus, med fina bilar och en fin familj. Jag känner mig i underläge i de situationerna. Jag kan inte gå på föräldramöte för jag har ingen som enkelt kan ta barnen, mina barn kan inte ta hem kompisar för att vi bor så trångt. Om jag glömmer gummistövlarna till förskolan döms jag hårdare, det är i alla fall min upplevelse.

fokuserar på att skapa trygghet

Hon tycker ändå hon blivit bättre på att sålla bort energitjuvar och fokusera på det som är viktigt. Men det har varit en resa. Jenny beskriver sig som en person som alltid brytt sig om vad andra tycker och tänker om henne.

– Nu skiter jag heligt i det och försöker lägga allt fokus på att skapa trygghet för mina barn, i en situation som är sårbar och otrygg.

Det tog lång tid innan Jenny vände sig till kyrkan för att få stöd. Tröskeln att be om hjälp var hög.

– Att ta emot hjälp på det här sättet gör dig väldigt sårbar. Men jag tycker kyrkan gör det på ett respektfullt sätt och med mycket hjärta.  Jag känner mig alltid stärkt och peppad när jag går härifrån. Vi bemöts med en sådan värme och acceptans och det har blivit en av våra trygga platser, säger Jenny.

Jenny vill använda sin röst för att påverka

Hon ser på familjen som komplett. Det saknas ingen. Däremot kämpar hon alltid med känslan av att räcka till. Att bära allt själv, både ekonomiskt och praktisk är tufft. 

– Det är klart att det vore skönt om någon annan kunde gå och handla, istället för att dra med två trötta barn till affären. Och att inte ensam behöva bära ansvar över att barnen ska få en bra uppväxt, med tillgång till aktiviteter och allt annat du vill erbjuda dina barn.

Den kunskap och erfarenhet hon samlat på sig under sina fyra år som ensamstående mamma kommer hon få användning av i framtiden. Det vet hon.

– Jag vet att jag är kapabel och kan. Ge mig bara lite tid att fundera. Kanske blir det politiken, kanske blir det en bok så småningom. På något sätt ska jag använda min röst för att påverka, avslutar hon.

Martina Croner

 

Enastående föräldrar

Hej Sophie! Du jobbar som diakon i Boo församling och ansvarar för verksamheten Enastående föräldrar. Berätta lite om satsningen?

– Enastående föräldrar startade som ett sommarläger för ensamstående föräldrar och barn. Det blev lyckat och många frågade efter fler möjligheter att träffas. Sedan ett år tillbaka träffas vi en fredagskväll i månaden, mellan 17-19.30. Vi äter tillsammans, vi har pyssel och aktiviteter för barnen och de vuxna har möjlighet att umgås och koppla av en stund. Vi brukar avsluta med en kort andakt.

 

Hur sprider ni information om verksamheten?

- Vi har våra upparbetade nätverk och vi jobbar med att sprida information på BVC, vårdcentraler, skolor och socialtjänsten. Ibland annonserar vi lokalt, i tidningen och på webben.

 

Hur gör jag om jag vill vara med?

– Kontakta mig eller kom på någon av våra fredagssamlingar. De är öppna för alla. Aktuella datum hittar du på vår webbsida.

 

Kan du beskriva hur du påverkats av mötet med föräldrarna i det här nätverket?

– Jag tycker att de föräldrar jag möter är fantastiska. Många har det tufft, både i relationen till sina ex och ekonomiskt. Hur de får ihop och reder ut sin vardag med allt ansvar är för mig imponerande.